Pendeltåg

När jag flyttade till Stockholm hade jag fanimej promenadavstånd till stan. Inte om frun, som var flickvän på den tiden, frågade såklart men det var ändå ganska nära. Sedan flyttade vi lite längre ut och nu senast i ett anfall av totalt tuppjuck så flyttade vi nästan hem. Till Dalarna, that is.
Detta medför ett antal resor med pendeltåg. Två stycken per dag för att vara exakt.
Men det gör inget, pendeltåg är rätt soft. Man har tid att lyssna på en ljudbok, se på film, läsa tidningen och lösa korsord eller sudoku eller vad man nu kan tänkas vilja ägna sig åt under den 25 minuter långa själadödaren till resa.
Dessutom är det många sköna människor som åker pendeltåg.
Häromdagen satt jag på tåget på väg hem och snett över gången satt en man i de övre medelåren. Det första man noterade med honom var att han såg ut som att han antingen nyss deltagit i en no holds barred-fight med ett gäng katter. Hela ansiktet var fullt av rivsår. Sänkte man blicken en aning visade det sig att han rockade Lejon-skor med raggsockor. Världsklass redan här men det bästa kom när han lutade sig fram mot damen som satt på raden framför. Man kunde se hur han samlade sig för att yttra något i stil med "Ursäkta, vad är klockan?" eller kanske "Går det här tåget förbi Spånga?" men icke. Efter att ha dragit in den luft som krävs så kommer yttrandet högt och ljudligt:

"Deutschland, Deutschland über alles!!"

Jag skulle ge en del för att få en inblick i vad både han och den stackars kvinnan tänkte på. Både i sekunderna innan och efter.