IKEA

Jag var förbi IKEA en sväng häromdagen. Eller, man är ju inte förbi IKEA en sväng. Inte ens om allt man ska göra är att hämta extra skruvar så är man förbi en sväng. Och då är det ändå självplock och samvetsbetalning på dem. Men oavsett så är det något speciellt med IKEA. Eller, inte IKEA som sådant utan folket som är där. Utan att överdriva kan jag säga att jag anser det vara något speciellt med ryska män i tischlinne, mysbyxor och bleka tatueringar.
Eller den vilsna låtsasstekaren från Gotland som spritter iväg från sitt damsällskap och glatt plockar upp den största glasskålen han kan se och säger nånting i stil med: Höhö, snacka stor skål, höhö. Fatta att det måste kännas futtigt när det bara ligger lite chips i botten.
Den sammanfattningen på gotländska. Yeah, baby!

Vad jag däremot stör mig som fan på med IKEA är hur de har börjat att prissätta hela set av saker separat. Nu köpte jag en säng till min grabb och märker att ribbotten inte ingår. Här kanske det är dags att sparka nån på affärsutvecklingen, Ingvar. Hur är det tänkt att jag ska kunna nyttja sängen utan ribbotten? OK för att madrass inte ingår men där finns det i alla fall valmöjligheter. Ribbotten finns i ett(1) utförande. Höj priset på sängjävulen men inkludera en jävla ribbotten, hur svårt kan det vara? Och när jag ändå är inne på det så finns det andra saker som retar mig intill vansinnets rand. Jag köpte ett skåp för ett tag sen och det kostade billigt. Innan jag insåg att man måste göra fler tillval på det jävla badrumsskåpet än om jag bygger ett fucking hus! Nåväl, jag valde och donade och for runt på självplockslagret som en råtta och till slut skulle jag hämta det sista; beslagen som dörren fästs i. Det krävdes tre(3) men IKEA som de bovar och banditer de förvandlats till säljer dem i två-pack! Vad i helvete!? Jag måste alltså köpa fyra(4) beslag för att få de tre jag behöver! Hur ofta monterar jag dörrar, tror du Ingvar? Jag kan hinta lite: Inte så jävla ofta.

Annars var besöket rätt OK. Ingen korv på slutet dock vilket drar ner helhetsbetyget lite men å andra sidan var det så vansinnigt mycket folk i den kön, vilket är en helt annan historia.

Outlaw

Häromdagen hände en rätt lustig grej.
Bakgrunden är denna: Min farsa ska hämta min son på dagis på fredagen och sedan ta med honom hem till Dalarna där han ska få bli sönderlekt av farmor och faster och allt möjligt.
Ett litet barn kräver en del packning vilket innebär att farsan behöver hämta upp lite prylar i min lägenhet innan han drar. Dessutom så är ingen hemma så han måste få en nyckel. Den nyckeln skulle jag gå in i hans lägenhet i stan och lämna på köksbordet och här tar berättelsen sin början. Till saken hör också att min plånbok med alla mina kort och allting är glömd hemma på morgonen. Vidare till the Story.

Jag anländer till Nybrogatan och knappar in portkoden. Jag har trevlig musik i mina lurar, jag är ute i rätt hygglig tid så jag kommer att hinna till mitt möte efteråt. Porten går upp och jag tar hissen upp till fyran, går över gården och genom korridoren till farsans lägenhet. Väl där så låser jag upp extralåset och går raskt vidare till att forcera huvudlåset.
Här tar det stopp och jag förbannar det faktum att jag tydligen fått fel nyckel. Jag försöker och provar me ndet går inte. Plötsligt hör jag hur någon pratar inne i lägenheten. Min första tanke är att det ska ju inte vara någon här. Min andra tanke är att jag har gått fel. Jag säger att jag har gjort ett misstag och att jag ber om ursäkt om jag skrämde någon och vänder mig för att gå. Då hör jag hur de ringer polisen därinne. Suck.
Jag säger till igen och ber dem att öppna dörren så jag kan få förklara mig. Fat chance...
Jag hör hur de beskriver mig och hur det läggs vikt vid avgörande inbrottstjuvskännetecken som att "han har en väska med sig" och "han är lång och mörk".


Ungefär här börjar jag bli lite stressad med tanke på att det möte jag ska till efter detta närmar sig med stormsteg. Nåväl, detta måste ju redas ut så vad jag gör är att jag skriver en lapp där jag inkluderar fyra saker: en förklaring, mitt namn, mitt telefonnummer och en ursäkt. Vi är nu uppe i fyra sådana. Mannen som nu har tagit över kontakten med länsman låter än mer skärrad när han med panik i rösten släpper bomben att terroristen precis har skickat in en lapp i lägenheten och refererar omgående innehållet för polisen.
Jag förstår om de blir rädda och skärrade, någon har ju faktiskt försökt att ta sig in i deras lägenhet men nu borde de inse att jag eventuellt inte har onda avsikter med besöket. Icke.

Nåväl, jag inser att jag inte lär få möjligheten att förklara mig för det gamla paret så jag tänker att jag ändå har lämnat mina kontaktuppgifter så polisen lär ju höra av sig och jag kan reda ut det då så jag lämnar platsen och beger mig mot porten.

I mitten ev de sista trappstegen möter jag två poliskonstaplar som precis kliver in genom dörren. Jag stannar dead och poliserna gör detsamma med det lilla tillägget att händerna går rakt till pistolerna. Off to a bad start.

Jag säger ursäkta och att jag antar att de är här på grund av mig och att jag kan förklara alltihop. De ser lite skeptiska ut och frågar om jag kan identifiera mig. Remember how I said my wallet was at home? Nu blev det ganska viktigt helt plötsligt...

Det hela går vidare med att jag får visa poliserna vägen till the scene of the crime, så att säga, och när den ene går in till det vettskrämda paret så får jag gå iväg en bit och tala med den andre.
Det frågas vad jag heter, vad har jag för personnummer, har jag några syskon, några barn. Därefter går han iväg och ringer in det till nån slags central för att fastställa att jag är den jag är. När det är klart kommer han tillbaka och jag har tagit reda på vilken port jag egentligen skulle till. Den andre polismannen komme rut från lägenheten och flinar och säger att jag tydligen har skickat in en lapp. Jag förklarar en gång till vad som har hänt och det hela slutar med att den polisman jag pratat med följer med till rätt lägenhet och observerar när jag öppnar den dörren och till slut kan lämna nyckeln.

På kvällen återberättar jag hela härligheten för min fru som bara skrattar och säger: Det är så typiskt dig! Om någon annan hade råkat ut för detta så hade jag blivit förvånad men med dig: nej.

Yo, when the long arm of the law...

Resande

Ofta när våra förtroendevalda "granskas" så tycker jag att det blir ganska småsint och tråkigt.
Jag brukar hävda att politiker inte är mer än människor, vilket i sig är en jävla tur, och vi borde (be)döma dem för vad de uträttar. Idag skriver Aftonbladet här och här om politikernas resvanor.
Klimatkrisen ter sig som ett av de värre problemen mänskligheten ställts inför och skall vi komma tillrätta med problemen så kommer det att behövas att vi anstränger oss tillsammans. Det kommer att krävas att man ändrar sitt beteende och det kommer att bli obekvämt förmodligen.
Vad som också kommer att behövas är att våra förtroendevalda går i bräschen för detta och verkligen föregår med gott exempel. Tyvärr så är det så att det innebär vissa uppoffringar att vara politiker på riksdagsnivå och om man inte mäktar med dessa så kanske man skall skaffa sig ett annat jobb. Det är upp till er riksdagskvinnor och -män att bygga det förtroende som krävs för att vi andra skall känna att det är allvar nu och att ni lägger samma krav och ansvar på er själva som på folket. En eloge till dem som väljer bort flyget för det mer miljövänliga tåget och till er andra: Skäms, ta mig fan!

Entreprenörer

Jag läser kolumnerna i Metro på väg till jobbet. Ibland ganska roliga, oftast ganska intetsägande. En som dock alltid levererar är Johan Staël von Holstein.
Där har vi en kolumnist som drivit "varför laga det som inte är sönder?" till perfektion. Varje tisdag, tror jag, kommer en ny kolumn från denne entreprenörernas ståtlige förkämpe, denne jantarnas nemesis.
Det är bara en sak. Han skriver samma kolumn om och om och om och om igen. Alla fulla av samma gnäll om alla otäcka jantar, oklart vilka de är dock, och alltid så är lösningen på alla problem .. pay attention, här kommer det .. nej, just det, det finns inga lösningar. Bara gnäll, gnäll, gnäll.
Snälla ansvarige redaktör på Metro, avkräv herr Holstein en kolumn som inte redan publicerats alldeles för många gånger.

Riktiga entreprenörer måste man dock beundra.

Pretender

Imorse lämnade jag min son på dagis.
Som vanligt.
Ute på gården stoppade jag hörlurarna i öronen och slog på musiken.
Som vanligt.
Därefter styrdes kosan mot det kommunala transportmedlet som skulle föra mig till arbetet.
Som vanligt.
Väl på plats vid stationen upphörde dock vanligheterna. Där står två vilsna tonåringar och delar ut någon slags reklam. Jag får en av deras freebies och kikar på vad för slags härlighetserbjudande jag har privilegiet att ta del av. Det visar sig att det är Nya(!?) Moderaterna som är avsändare. Själva produkten är en påse frön, morotsfrön närmare bestämt, och copyn är "Moderaternas morötter får Sverige att växa!"
Pojkstackaren ser lite förvånad och besviken ut när jag lämnar tillbaka påsen med ett "Tack men nej tack" och går vidare mot plattformen. Flera tankar om hur fel och illa kampanjen är dyker upp i mitt huvud men det som är så roligt med det hela är att precis när jag tar emot påsen så startar en ny låt i min spelare och det är The Great Pretender med The Platters. Jag står alltså med ett moderat reklambudskap i mina händer, tänker på Fredrik Reinfeldt och hör "Ooh yes, I'm the great preeteender."
Fantastiskt.

Oh yes, I'm the great pretender
Pretending that I'm doing well
My need is such; I pretend too much
I'm lonely but no one can tell.

Oh yes, I'm the great pretender
A drift in a world of my own
I play the game; but to my real shame
You've let me to dream all alone.

Norrbotten

Om det är nånting som elever i dagens skola borde få lära sig så är det att sålla i det massiva informationsflödet som vi upplever i dagens samhälle. Någon kanske borde påpeka det för Jan Björklund och resten av Folkpartiet så de kan släppa sina vansinniga idéer om att skeppa skolan rakt in i 50-talet. Men de kommer inte att lyssna såklart. De kommer inte att ge sig förrän Caligula är på plats vid katedern och smisk på bara stjärten är gängse rutin för sen ankomst såväl som dåligt inövade glosor.
Men lika lite som jag tycker om Folkpartiet så mycket tycker jag om nyheter. Men är det något jag älskar så är det lokala nyheter. Jag kan sitta i timmar och bara njuta av att läsa om hur ett gammalt par har hittat en förirrad humla i sin hall eller hur någon ar siktat en turkduva härom veckan. Nu är jag lite orolig över att mitt favoritmedia, Pitå-Tidningen, har släppt lite på sin lokala anknytning och blivit lite väl världsvana. Man skriver liksom inte bara nästgårds längre.
Vi får se hur det går...

Storartat

Ibland hamnar man i situationer där man känner sig priviligierad över att man får leva och uppleva den tid som är vår. Situationer där man kommer på sig själv med att bara gapa i förundran och inte förmå sig att stänga munnen förrän det görs påmint att fibrerna i de kläder man bär sedan länge är mättade på vätska.
I de här korta men ack så värdefulla stunderna när man känner hur andan stannar i halsen av pur förtjusning över det fantastiska man får uppleva.
Ett slags euforiskt lugn sprider sig i kroppen och man känner att nu kan inget gå fel. Inget. För vad som än händer så finns det där. Det där som får en att känna sig sådär lätt och svävande. Sådär nästan fult lycklig.

För bara några dagar sedan upplevde jag detta senast.

Självklart pratar jag om Calvin.

Som om det inte var uppenbart nog...

Garderober

I mediesammanhang talas det ofta om att vara nyhetsledande. Detta är något som tydligen är mycket bra och därför strävas efter. Vad det innebär i korthet är att helt enkelt vara först med att berätta för alla när något nytt har hänt. Lite som när morsans polare ringer med andan i halsen så att de knappt mäktar med att haspla ur sig att grannens hund har humpat katten bakom ladan medans ankorna hejade på. Skvaller. Typ.
Idag var det Bein som var nyhetsledande när han på sin blogg avslöjade att Kaprate Kid spelar för det andra laget.
Det hävdas alltså att jag ligger med killar. Det är inte sant. Inte för att det är något fel med att ligga med killar, Bein gör det och trivs med livsstilen och det är cool med mig. Jag, däremot, gör det inte. Saken är den att jag inte ligger mycket överhuvudtaget. Jag fick nämligen till det med the missus för omkring 26 månader sen och har haft lite av en dryspell sen dess. Barn är något fantastiskt. Alltid och hela tiden. På alla plan.

Föräldramöte

Var på mitt livs första föräldramöte häromdagen.
Helt galet.
Scenariot är som följer.
Jag stressar in 20 min sent och möts av ett lekrum där de andra föräldrarna sitter som ljus utmed väggarna och lyssnar på fröknarna, eller förskollärarna som det tydligen kallas nu, med en närmast frireligiös uppsyn. Efter att snabbt låtit blicken svepa över lokalen så ser jag hur samtliga telningar far runt i någon slags dans/lek/spasm och skriker och stojar som barn gör. Alla barn utom ett. Såklart. Min son står med en mugg i näven vid fikavagnen och gör inget annat än att sänka äppeljuice. Dansgolvet är till för dem som inte har råd att stå i baren...
Jag tar plats bredvid grabben och lyssnar på fröknarnas föreläsning om vad de sysslar med om dagarna och varför. Tydligen har jag missat det mesta eftersom det fem minuter senare är dags för den obligatoriska rundan av Q&A. Och det är nu som det hela urartar till den lika obligatoriska tävlingen om vem som är den mest engagerade föräldern.
Det ställs frågor som om ingen morgondag står att finna. Hur äts det? Hur tussas barnen ihop i olika grupper? Och så vidare i oändlighet. Efter 10 minuter önskar jag inget hellre än att någon vänlig själ kommer in och bara skjuter mig. Rakt av.
Alla vet att frågorna som kommer inte handlar om att föräldrarna är intresserade utan om att man ska visa att man minsann har tänkt på allt som har med den pedagogiska fostran av sin egen lilla mönstermedborgare. Dessutom är samtliga föräldrar typ 10 år äldre än mig vilket i sig är obehagligt.
Efter en halvtimme i Purgatorium så var det dags att gå hem. Efter att toalett med potta uppsökts då löst räknat 300 muggar äppeljuice började göra sig påminda.
Världsklass.

För övrigt så lirar Henke i EM och Pelle Prestberg i Leksand. Det går bra nu...
Kunde bara Brage skärpa till sig mot Sylvia på söndag så kan detta bli mycket bra.

Mycket bra...