Gudfadern

I juletid har man inte mycket för sig mer än att ta det lugnt.
Men ibland får man ett bryskt uppvaknande.
Kom in på muggen häromkvällen hos svärföräldrarna efter att min grabb hade varit där.
Där får jag se detta:


Självklart blir jag förskräckt.
Jag förstår att pojken kom ut från toaletten...

...with nothing but his dick in his hands.

Pippi Långstrump

Min grabb gillar att lyssna på sagor.
Framför allt sagor om Pippi Långstrump.
Just nu lyssnar han på en som handlar om att Tommy, Annika och Pippi rymmer hemifrån.
Allt gott och väl så långt.
Men saken är den att när man lyssnar med lite vuxnare öron än de man hade när man hörde sagorna senast så utkristalliseras en del aningen obehagliga detaljer i berättelsen.

Först och främst så har Annika ett väldigt humör i den här sagan.
Berättelsen tar nämligen sin början med att Tommy och Annika befinner sig i Villa Villekulla fullt upptagna med att leka med Pippi. De glömmer bort tiden, som barn kan göra, och hastar därför hemåt. Väl där så får vi lyssnare veta att de lovat att vara hemma klockan åtta och nu släntrar de in med andan i halsen klockan elva.
Naturligtvis är deras föräldrar lite upprörda över detta vilket leder till att mamman förmanar sina barn och menar att det får vara ett slut på det här nu och påpekar också att barnen aldrig klarar att hålla tider. Som förälder kan jag tycka att det är en perfectly fair point.
Annika tycker annorlunda, tänder på samtliga cylindrar och får direkt ett utbrott på sin mamma.

- Du bara skäller och skäller hela tiden!

Detta håller inte mamman med om såklart varför schismen är ett faktum.
I nästa scen kommer Annika in på Tommys rum och vi förstår att konflikten med mamman fortfarande tynger Annika en aning eftersom det första hon säger är:

- Du bara läser och läser hela tiden!

Tommy, uppenbart luttrad, sväljer inte betet utan talar om sakligt vad han läser och gör sitt bästa för att muntra upp systern och försöker entusiasmera henne att känna intresse för berättelsen han just konsumerar.
Detta avbryts dock av mamman som ropar upp till barnen att de skall gå och borsta tänderna och inte glömma att tvätta halsen.
Nu brister det ännu en gång för Annika som prompt får ett utbrott på sin mamma och släpper, med hög röst, bomben att hon ska rymma hemifrån. Eller borde i alla fall så hon slipper det ständiga skällandet.

Morgonen efter så sitter familjen vid frukostbordet och samtalar och någonstans efter vägen kommer de in på sysslor varvid dagens scenario utkristalliseras och det innebär att barnen skall rensa jordgubbslandet. Tommy kommer med en lam protest med hänvisning till det vackra vädret. Hans syster, däremot, går naturligtvis ape-shit och det hela slutar med att de rymmer hemifrån. Mamman står kvar, helt handfallen och ber Pippi att rymma med dom för att hon "ser efter dom så bra".
Hur gick det till?
Och på vilken nivå är det ansvarstagande föräldraskap?
Att be en jämnårig polare till sina ungar att rymma med dom för att se efter dom?
Jesus Christ!
Föräldrarna bara accepterar sitt totala misslyckande men gottgör det en aning för sig själva med att skicka med en barnvakt i form av ungarnas bästa polare. Jag sitter inte inne med alla lösningar men jag tycker mig i alla fall kunna se att allt inte står rätt till med Annika. Hon är utagerande och hela tiden arg. Något är det som ligger i bakgrunden.
Jag vill inte hoppa direkt till övergrepp men något är det.
I vilket fall, hon behöver hjälp istället för enablers.

Loons

Igår kväll satt jag i soffan med the missus och åtnjöt en stilla kväll av allmänt slappande.
Helt plötsligt hör vi hur det är någon som för ett satans oljud utanför lägenheten. Det låter som om ett par firmor förlagt julkravallerna mitt i det lilla bostadsområdet i norra Stockholmsområdet.
Försiktigt viker jag bort en av gardinerna för att få en glimt av det upplopp jag hör är i full gång utanför fönstret - och förvånas vid synen av en ensam man som hoppande och skuttande förkunnar med stark och hög röst att detta är en ny skog.
Vad han menar är i det här läget oklart.
Och med det här läget men jag i skrivande stund för jag har fortfarande inte en jävla aning om vad fan det handlade om.
I vilket fall, efter att han delgivit kvarteret informationen rörande skogen så skuttar han vidare i riktning mot parkeringen och byter frasen om skogen mot det något mer generiska "halleluja!".
Kvar sitter en förvirrad Kaprate Kid med fru och fattar inte ett smack.

Det finns ett uttryck på engelska som sammanfattar uppsynen i den lilla lägenheten:

Utter bewilderment

Janne G

Ja, vad händer då, Herr Guillou?
Man kanske vurmar för IPRED?
Bilden är för övrigt länkad från Super Communications websida och det är ju reklam så ökad spridning är väl bara bra, tänker jag...

Var annars på luciafirande igår.
På dagis.
Stort.

Gömda

För tillfället pågår beef.
Mellan två giganter.
Monica Antonsson vs Liza Marklund.
De två giganterna är givetvis Liza Marklunds ego som av nöd tvingats delas mitt itu.
1-0 till Liza direkt vid invägning, således.

Bråket, som jag hoppas kommer utvecklas till medialt rallarslagsmål, går ut på att Antonsson har skrivit en bok som går ut på att Liza farit med osanning i sin bästsäljare "Gömda". Liza är såklart irriterad över detta för att inte nämna huvudpersonen "Mia" som har smällt till med att en JK-anmälan av Antonsson.
Antonsson har dessutom, enligt egen utsago, varit en av dem som "vurmat för Mia" men sedermera släppt den uppfattningen till förmån för en som kan uppfattas som lite mer av en antagonistisk ståndpunkt. Om man heter Liza eller Mia, vill säga.
Det här paradigmskiftet i Monicas uppfattning om vad som är sant eller inte har uppkommit efter att hon träffat både Mia och de personer som i Gömda utmålas som Satans avkomma.
Till att börja med så har Monica träffat Mia i ett mötesrum utrustat med skottsäkert glas. Det mötesrummet hade tydligen utnyttjats när Salman Rushdie tidigare varit på besök i samband med "Satansverserna" och det "kunde ju vara bra även nu" motiverades det valet. Jag är inte jätteintresserad av vem som ljuger och inte i allt detta och oavsett vilket så tycker jag att det är lite att ta i att dra paralleller mellan Salman Rushdie och Mia. Men anyway.
På det här mötet så stannar Monica upp och tänker, hang on a minute, nåt stämmer inte riktigt här. I efterhand släpper hon det fantastiska citatet:

Hur ska jag säga... jag vill inte säga att hon såg korkad ut. Man lever med de förmågor man har och hon hade kanske inte de bästa.

Här läggs grunden till Monicas lust att gå till botten med allt detta och senare så blir hon kontaktad av en av Mias exmän som menar att nu måste alla lögner och skriverier upphöra. Efter det sätter sig Monica och skriver på det scoop som senare blir till den bok som det nu bråkas om.

Oavsett hur det går, vem som talar sanning eller huruvida Mia är korkad eller inte så kommer i alla fall jag att slicka mig om läpparna och suga i mig av det fantastiska i slagsmål förda i media.

IPRED revisited

Nytt uttalande gällande IPRED.
Läste i Aftonbladet ett citat från Joakim Nätterqvist som, enligt artikeln, är "känd från Arnfilmerna".
Han menar att det är "viktigt att vi sätter igång en diskussion om de här frågorna".
Jag undrar, vilka frågor?
Menar han frågan om fildelningen som etablerat fenomen i vårt samhälle?
Eller menar han frågan om huruvida privata intressen bör ha polisiära befogenheter i nyss nämnda samhälle?
I vilket fall sätter han fingret på exakt vilken nivå av verklighetsförankring han kan ståta med när han släpper följande bomb.

- Inte ens filmen Arn, som jag varit med i, går ju med vinst.

Oh, gee, I wonder why!

Kanske för att den, hur ska jag uttrycka mig, SUGER GETPUNG?

Alltså, jag har sett filmen. På DVD kan jag tillägga, bought and paid for så jag har bidragit till att finansiera eländet. Skulle jag få möjligheten att välja en del av filmen och upplevelsen att reklamera så skulle jag välja alla delar, från inköp och betalning till ilskan och besvikelsen efteråt. Skulle jag vara tvungen att välja något så skulle jag inte välja att få mina pengar tillbaka utan de 18 timmar jag spenderade på filmen. Jag vet att den tydligen inte är så lång men det kändes som lejonparten av ett dygn när jag såg den. Ge mig min tid tillbaka!

Men man kanske inte ska vara så förvånad. Jag har läst böckerna och kommer alltid tillbaka till samma gamla talesätt.

Skit in - skit ut.

Religion

Det finns en bitter man som skriver en blogg som alla borde läsa.
Den är bra, rolig och intressant. Generellt sett.
Och stundtals briljant.
30+ heter den, alla borde läsa den och när jag läste detta kom jag att tänka på den gången jag inte viftade förbi de dörrknackande jesuskrängarna med ett avmätt keep walking utan faktiskt bjöd in dem i lägenheten.
På kaffe. Eller te. Som de inte ville/fick dricka ändå.
De här specifika predikoknallarna var mormoner. Eller det var dom inte eftersom det tydligen är ansett som lite fult att kalla dem det. Den korrekta termen är missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vilket innebär att de kommer att förbli mormoner i min värld.
Anyway, de fick komma in, slå sig ned och börja berätta om alla fantastiska saker som deras specifika gren av kristendom hade att erbjuda.
Jag minns inte allt, inte mycket alls för att vara ärlig men jag kommer ihåg hur samtalet slutade.

Det är nämligen på det viset att om man ansluter sig till den mormonska gemenskapen så kan man bland annat åtnjuta en uppgradering av äktenskapet, ett slags Giftermål 2.0 kan man säga. Och det fina i kråksången är att då är man inte bara gift med sin älskade partner i detta livet utan även i evigheten.
Skulle vilja se dom försöka sälja in det till en muslimsk, extremistisk självmordsbombare med tanke på hela biten om oskulderna man inkasserar i himlen.
Men åter till tråden. Där satt vi och de hade identifierat vad de trodde skulle vara den största uspen för min del - evighetsgiftermålet.

Mormon 1: Men skulle det inte vara alldeles underbart att när detta livet är till ända så kan du vara förvissad om att du och din fru kommer att fortsätta vara gifta även i nästa liv?

Kaprate Kid: Nej, tack. Det räcker gott och väl med den här tiden men kan ni garantera motsatsen så kan vi diskutera affär.

Det kunde dom inte.

Ipred

Ingen har nog undgått debatten som rasar angående Ipred.
Jag har varken lust eller ork att ge mig in i den.
Däremot så läste jag något intressant på Aftonbladet idag.

"Utan Ipredlagen kommer det inte bli några fler svenska filmer i framtiden."

Detta är det bästa argumentet mot Ipred jag har hört hittills.

Scanditoy

Don't buy the toys that make the noise.
Men om ni gör det så se till att ni får tag på en ordentlig produkt.
Jag har vissa synpunkter på en av min sons nya leksaker, därav mailet nedan.

-------------------------------------------------------------------------------

Hej,

Med anledning att min son häromdagen fyllde år gick ett litet firande av stapeln under vilket presenter delades ut. En av dessa presenter bestod av ett paket innehållande en leksak som kallas för "My first PC". Såvitt jag kan förstå är detta en produkt som i Norden marknadsförs av er.

Nu till anledningen till denna skrivelse.

Jag vill först och främst påpeka att min son har enormt roligt med sin lilla dator och leker med den flera gånger om dagen.
Inga konstigheter så långt.

Vad jag däremot har synpunkter på är emballaget i vilket leksaken levereras. Mer specifikt angående dokumentationen på baksidan av nämnda emballage.

Produkten utger sig för att vara en "Inlärningsdator" och efter det påståendet dyker följande upp:

"6 st inlärnings aktiviteter som introducerar bokstäver, stavning, siffror, räkning, föremål, former musik och spel."

Här infinner sig en viss skepsis hos mig då jag ser tre uppenbara fel i texten. Detta på beskrivningen till en "inlärningsdator".

Till att börja med skriver man i normala fall ental med bokstäver men det kan man bortse från i det här fallet då det är litet mer än en passus.
Samma sak med det uteblivna kommatecken som skall komma efter "former".
Däremot så är "inlärnings aktiviteter" ett ord som skrivs ihop.

"10 st sifferknappar som omvandlas till musik tangentbord."

Den här meningen har jag inga förslag till men jag får inte ihop det till någon slags begriplig svenska.

"Stor LCD-skärm med roliga animationer."

Här finns inget direkt fel men vi kan definitivt konstatera att vad som är stort eller inte definitivt är föremål för subjektiv bedömning.

"Vikbart bärhandtag."

Något sådant finns inte på produkten. Däremot finns ett handtag som kan skjutas in och dras ut. Jag antar att det har att göra med friskrivningsklausulen om att avvikelser i produkten kan förekomma så inga konstigheter där egentligen.

Ytterligare kan jag konstatera att det på ett flertal ställen finns, eller snarare inte finns, bindestreck som fallit bort och andra konstiga formuleringar.

Inget av det jag anmärkt på är stora saker men jag är av den uppfattningen att högre krav går att ställa på en produkt som aspirerar på att vara en inlärningshjälp för min son.
Jag behöver knappast påpeka det underskott av förtroendekapital som uppstår när beskrivningen av denna inlärningsdator använder sig av felaktigt språk i sin dokumentation.

Jag förstår att det är många fallgropar som kan komma att uppstå i översättningar och annat inför lanseringar av sådana här produkter men jag hoppas att ni framledes skall ha möjlighet att hålla bättre uppsikt över sådant här och kunna leverera produkter som i större grad matchar de krav som föräldrar idag ställer på det som skall understödja barnens språkliga och senso-motoriska utveckling.

Vänligen

Kaprate Kid

Litteratur

Det var Fars Dag nyligen.
Sweet.
Jag var ganska inställd på att ta steget fullt ut i rollen som tvivelaktig pappafigur genom att inkassera min första slips. Första Fars-Dag-slips, that is.
Det gick i stöpet kan jag meddela.

Men jag hänger inte läpp för det. Jag fick nämligen en annan present.
En bok.
Om andra böcker.
I urval av Göran Hägg.

Är det något jag är barnsligt förtjust i så är det listor. Det spelar ingen som helst roll vad du listar, görs en förteckning över topp 10 skyddshandskar avsedda för bruk i sterila miljöer så är jag den ivrigaste av läsare.

Så nu är jag alltså ägare av "1001 böcker du måste läsa innan du dör".

Känner jag mig bra över detta?
Både ja och nej.
On the plus side, det är en bok på knappt tusen sidor och alltsammans är en enda lista i kronologisk ordning från jättelänge sen till typ Jens Lapidus.
På minussidan, jag känner mig sjukt ignorant när jag läser listan och kan konstatera att det inte är särskilt många av böckerna jag har läst. Och att ha sett filmen räknas ju inte...

Så nu har jag börjat min resa mot belästhet. Om det nu är ett ord överhuvudtaget.
Jag har nämligen börjat läsa Proust.

Och kan konstatera att den mannen hade på tok för mycket fritid.

Tomten

Jag såg mamma kyssa...
Eller, nej det gjorde jag inte.
Men jag såg tomten packa ur sin vita Mondeo igår kväll.
Jag blir ofta utkommenderad om kvällarna för att köpa en "liten godisbit". Givetvis är detta en kod för införskaffande av en mängd godis som skulle få Gargantua att darra på underläppen, backa undan och nöja sig med en apelsin.
I vilket fall så hade jag precis avlagt besök hos den lokale handlaren och var på väg hem balanserandes den enorma mängden sötsaker i mina stackars armar.
Då hände det.
Jag såg Honom.
Det kan inte ha varit någon annan.
Allt stämde nämligen. Lite grovhuggen figur, lätt rundlagd, storstövlar, grön jacka av "jaktmodell" och en liten grön keps som skänkte en slags incognito som finish.
Där fanns också ett Skägg.
Och då menar jag inte något slags välfriserat helskägg, goatee eller bajsring utan ett skägg som skulle ha fått hela ZZ Top att gråta vid insikten att inte ens om de lade ihop sina ansiktsbehåringar skulle det räcka till vinst i volymracet.
Det var helt enkelt ett magnifikt Skägg.
Jag stod som förstenad, med en slags skräckblandad fascination.
Jag hade ju så många frågor jag ville ställa.
Varför körde han Mondeo för det första?
Eller, det var typ det jag undrade men det kändes ändå överväldigande.
Han verkade leta efter något i baksätet och jag undrade om jag borde hjälpa honom i sökandet.
Men jag gick hem istället.
När jag passerade honom tittade han upp och våra blickar möttes.
Och jag såg att han såg.
Såg att jag visste.

Hur det är när man tappar hemnycklarna under sätet och det är becksvart på parkeringen.

Föräldramöte Revisited - part deux

Alla föräldrar är speciella och unika.
Bara inte riktigt lika speciella och unika som sina barn.

Det är ganska intressant när man tänker på det eftersom de föräldrar, och barn för den delen, som inte är speciella och unika är dom som är speciella och unika.

Anyway, jag var ju på ett föräldramöte häromwhatever och redogjorde för den första hälften av det här och tänkte nu ge mig i kast med den andra delen av det. Den del jag behövde mer tid för att smälta.

Grejen är den att den första hälften innehöll fullt med lågt hängande frukt för snabba och ganska billiga poänger om varför man inte ska förlora klunsen som bestämmer vem som ska gå på mötet.

Den andra hälften däremot.
Den andra hälften...

För att komma med en fullgod redogörelse av den krävs det förmodligen att man är ganska väl bevandrad inom en rad områden i det breda psykologiska mumbo-jumbot.
Vilket jag inte är men det hindrar förstås inte att jag kommer med en lekmans tankar och reflektioner över de ca 70 minuter av mitt liv som inte ser ut att vara subject for refund.

Nåväl, efter att protestlistan både fötts och mött sotdöden inom loppet av en kvart så kom vi in på de tunga bitarna. Det råkar händelsevis också vara de bitar då föräldrar plockar fram show-offmentaliteten i all sin ohyggliga prakt.
Skulle man ställa sig frågan om vad som skrämmer föräldrar mest så kommer man förmodligen fram till att det är att något skulle hända deras barn.
Icke.
Det som föräldrar fruktar över allt annat är att andra föräldrar ska tro att de inte vet allt som går att veta om hur man uppfostrar barn. Det manifesterar sig genom att dessa ängsliga föräldrar ställer hundratals frågor om pedagogik, kostlära, värdegrunder och annat. Gemensamt för alla är att de redan vet svaret på frågorna men vill få medhåll från personen i auktoritetsställning. Dessutom så vet ingen annan svaret på frågorna, tror de, med anledning av unik-och-speciell-mentaliteten. Dock så vet alla svaret eftersom alla är precis sådär unik-speciella varför alltihop blir en sandlåda där alla försöker ha den största traktorn.

Detta blandas upp av loonfrågor om ifall personalen vägrar att ge barn mat om de råkar komma försent till frukost. Eller om barnen som inte kommer förrän efter nio inte får vara med i den dagliga verksamheten.

Men det är bara mellanspel för det verkliga fokuset här är en snoppmätartävling av interstellära mått.

Själv deltog jag inte i diskussionen - jag är ju speciell och unik - men flera gånger får jag hejda mig innan jag frågar om det inte vore bra att lära barnen att man inte ska äta gul snö och andra väsentliga utdrag ur folkpraktikan.

Men jag säger inget.

Jag bara stirrar tomt framför mig, förundras över människorna och vill bara gå hem.

Men det hände inte förrän 70 minuter senare.

Lärdomar

Läste idag att en politiker i det vemodiga grannlandet avgår efter en incident som involverade sponken, kvinnlig fägring och en man sökandes efter värme och ömhet.

Tydligen hade det varit galej på svenska ambassaden under bokmässan i Helsingfors.
Bara det som fond till alltihop är ju fantastiskt.

Jag kan tänka mig hur Stefan Johansson, som är politikern tillika den ömhetstörstande mannen i sagan, förvärmde i hemmet. Kanske sänkte en skruvmejsel eller två, duschade, lyssnade på lite musik och förfinade groomingen inför kvällens aktiviteter. Förmodligen var han ganska trött efter ännu en dag på barrikaderna som statssekreterare åt Finlands jämställdhetsminister. Det skulle med andra ord bli ganska skönt att få koppla av lite med en bit mat, gott vin och trevligt samtal i glada vänners lag.

Det ballar ur såklart.
Som så ofta i alla sammanhang där borsten finns med i faggorna och det som hände var att den efter kärlek sökande Stefan eventuellt misstolkade vissa signaler. Eller förmodligen såg signaler där inga stod att finna.
I vilket fall som helst så tog han en kvinna på brösten. Inte bara en, förresten, utan flera av kvinnorna på partajet utsattes för Herr Johanssons rättframa ömhetsbetygelser.

Tyvärr föll detta inte riktigt så väl ut för stackars Stefan som han möjligen hoppats.
Jag misstänker att ingen av de kvinnor han givit sina inviter svarade på jakande vis och inte nog med det utan skrivelser författades dessutom och hamnade sedermera i händerna på ledningen för Stefans parti. Detta resulterar i att Stefan nu avgår och lämnar sin post.

Som alltid med medelålders män som blir på kanelen i överkant så ligger det något slags tragikomiskt skimmer över alltihop men den rena, skära humorn infinner sig inte förrän vår vän Stefan uttalar sig om incidenten i samband med sin avgång.

"Jag är ledsen över det som hänt och har fått en viktig lärdom för resten av livet."

Det skulle vara ovärderligt att få höra Stefan med egna ord utveckla exakt vilken viktig lärdom han drar av den här historien.
Att det generellt sett inte är någon god idé att ta främmande kvinnor på brösten?
Att man inte bör vara så svår på borsten innan man gör det?

Jag vet inte.

Men roligt skulle det vara.
Det vågar jag sätta min penis i pant på.

The ramblings of a madman

Han är igång igen.
Den stilistiska ekvilibristen från Halmstad.
Ny kolumn i Metro idag. Eller, ny och ny, han skriver ju samma varje gång men det var en ny rubrik.
Jag kommer att tänka på en intervju i nån internetrelaterad tidning där han säger att han "vågar visa svaghet - och står för sina styrkor".
Ja, vad ska man säga? Bara det faktum att han publicerar sina underliga funderingar i en av världens största tidningar är väl ett bevis på att han visar svaghet.
Och att stå för styrkor när inga finns är väl ingen konst?
Nej, det är inte helt rättvist. Såvitt jag kan förstå så är han en skicklig och entusiasmerande entreprenör. Så självklart har han styrkor, poängen är att han borde se till att utnyttja dem och ägna sig åt saker där hans styrkor kommer till användning.
Man brukar ju säga att alla människor har en talang och jag tror att det är sant.
Johan Staël von Holsteins talang ligger dock inte i att skriva kolumner.

Jag håller inte med honom särskilt ofta i sak men det är inte det som gör att jag anser att han kvickt som ögat bör släppa alla ambitioner han har som skribent.
Jag har sagt det förut och säger det igen: Det är samma kolumn om och om igen.
De är dessutom taffligt skrivna, innehåller alltid faktafel och är i bästa fall inte helt genomtänkta.
Jag antar att han vill vara en provokatör och gå i bräschen för nån slags omvälvande samhällsförändring. Oklart vad, egentligen med tanke på att han bara öser ur sig förvirrat gnäll. Men när jag inser att jag har ett större litterärt utbyte av att läsa "Storstadspojken" så är det inte direkt Herr Holsteins åsikter jag blir provocerad av.

Så återigen, snälla chefredaktör-på-metro-som-kan-bespara-mig-eländet: Gör just det. Bespara mig och resten av landet eländet!

Föräldramöte Revisited

Det allra första inlägget jag skrev i den här bloggen var om ett föräldramöte.
Saken är den att jag var lite väl liberal med begreppet i det fallet. Det var mer av ett öppet hus, för föräldrar i och för sig men ändå inte riktigt ett föräldramöte av den gamla skolan. Jag var mest så exalterad över att ha varit på mitt livs första föräldramöte så att jag helt enkelt skarvade lite.
Nu däremot.
Nu har jag varit på the real deal.
Just det, the real motherfucking deal!
Ett tvättäkta föräldramöte med kaffe, hembakt, eller dagisbakt var det väl men skit samma. Detta kring ett långbord med lika delar tripp-trapp-stolar och vuxenditon.
Kvällen inleddes med en presentation av alla föräldrar. Den gick till enligt gängse rutin med att vi alla sade vad vi hette, vilket barn vi var förälder till, var vi bodde för att till sist försöka komma med en vitsig slutkläm i nämnandet av vad man gör för brödfödan.
Sen följer lite allergiinformation och därefter börjar det.
Det fantastiska.
Allt diskuteras, eller inte allt, glass diskuteras. Ämnet är "Ska föräldrar få medtaga glass eller annat fika för att uppmärksamma att dess avkomma blivit ett år äldre?".
Naturligtvis ballar detta ur helt i en kamp mellan tårtanhängarna och fruktfascisterna.
Direkt efteråt kastas vi in i nästa hetluft vilken rör belysning på dagisgården. Den är på tok för mörk, så mörk att skulle barn vistas utomhus efter kl. 15 from oktober så kommer de bort. Puts väck, bara.
Vi är nu ca 43 minuter in i mötet och här kommer det första kravet om protestlista upp på bordet. Hela mitt inre pulserar i den enorma glädje jag känner inför att få medverka i en livs levande aktion där en protestlista skall bli det slutgiltiga resultatet.
Tyvärr faller det till föga en bit in i diskussionen och någon frågar om någon annan vet något om "hur sådant här fungerar". Jag tänkte inte ge mig in i debatten men jag påpekade att en kommun styrs av politiska beslut och rätt väga att påverka är genom att välja vilket politiskt parti man vill erkänna sig till och därefter engagera sig på lokalnivå.
Tystnad.
Den samlade skaran mammor och pappor stirrar på mig som om jag vore från yttre rymden. Till slut bryts tystnaden av att någon konstaterar att, nej vi pratar med rektorn istället.
Här går botten ur det hela och jag konstaterar att jag hade fel innan.
Nu, först nu, ballar det ur.
När jag haft lite mer tid att bearbeta den andra hälften av mötet kanske jag berättar om den...

Chefer

Tydligen har det gjorts en undersökning.
I Toronto.
Mår man bättre om man har en kvinnlig chef eller en manlig chef?
På gränsen mellan ointressant och fucking boring om jag får bestämma men alla ska ju göra nåt för forskningsanslagen. Cutting edge science i vilket fall är jag övertygad om.
Resultatet blev att kvinnor med kvinnliga chefer mår sämre än kvinnor med manliga chefer.
Män med kvinnliga chefer mår dock lika bra som dito med manlig chef.
What's the big deal?
Män är sedan länge vana med att ha en kvinnlig chef i sitt liv. Det blir liksom ingen skillnad.

Hade jag också varit allvarlig med den tanken skulle jag skjuta mig.
Varför i vår Herres namn har sådana här undersökningar existensberättigande?
Jeeesus!

Nyköping

Jag åker tunnelbana varje dag.
Vissa tycker det är otäckt, andra tycker det är bekvämt och andra tycker att det är ett nödvändigt ont.
Själv tycker jag att det är fascinerande.
Det händer alltid nåt i tunnelbanan och om det inte händer nåt så finns det alltid nåt att titta på.
Just nu har jag hakat upp mig på en grej och den är allt jag ser i tunnelbanan. Nån skulle kunna råna mig och jag skulle inte ens märka det, jag har bara ögon för en sak.
Självklart talar jag om den årliga kampanjen som ska övertyga några stackars satar att flytta till Nyköping. Just det, Nyköping, staden som har gett "genomfartsort" ett ansikte. Eller, egentligen inte eftersom det är en självmotsägelse men ni fattar.


Om detta inte kan benämnas som fantastiskt så är inte jag man nog att sätta ord till vad som faktiskt är det.
Min gissning är att bilden är tagen vid Crystal Lake i början av 80-talet och att kvinnan förmodligen heter Pamela. Obehagligt är bara förnamnet. Plus att jag inte har någon som helst aning om vad det har med Nyköping att göra men jag kan säga så mycket som att flytta till Nyköping är det sista jag tänker göra efter att ha blivit exponerad för den bilden.


Likadana vita linnen, mörka shorts och fullt inbegripna i aktiviteter av fysisk fostran.
Sist vi såg sådana scener var ju från tyska sommarkollon på 30-talet. Kopplingen till Nyköping är även här oklar.
Hade situationen i kommunen varit annorlunda så hade jag kunnat förstå just den här bilden men mig veterligen så har Sverigedemokraterna varken nu eller tidigare något mandat i fullmäktige i Nyköping.

Någon har tänkt för mycket, för lite eller inte alls men en rejäl vurpa är det.
Enkelt uttryckt skulle jag vilja säga att är det en byrå som gjort detta så skall pitch omedelbart utlysas och är det in-house så, ja, då skall pitch omedelbart utlysas.

Och folk säger att det inte är trevligt att åka tunnelbana...

(Kultur)Tuben

Satte mig på tunnelbanan idag.
När jag skulle sätta mig så råkade jag stöta till en kvinna varpå jag yppade ett snabbt ursäkta och satte mig mittemot henne. Platsen jag tog var en av två lediga i vagnen, den andra fanns i stolsfyran tvärs över gången och var en fönsterplats till skillnad från detta som var en plats i gången. Anledningen till den här Ernst Brunner-beskrivningen av läget kommer att visa sig. Eventuellt.
I vilket fall som helst så sätter jag mig ner, petar i hörlurarna och lutar mig tillbaka. Plötsligt känner jag en smärta i min högra hand och jag tittar dit. Det visar sig att den beror på en annan kvinna, som sitter snett mittemot mig över gången, nyper mig hårt i handryggen.
Vad i helvete?
Hon vill få kontakt med mig och tyckte att våld, i och för sig milt men ändå, var rätt väg för detta.
Anywho, hörplupparna åker ur och jag lyssnar efter vad hon vill mig.
Nu kommer nästa problem. Svenska verkar inte vara hennes förstaspråk men jag hör ordet respekt i alla fall.
Jag ber om ursäkt för att jag inte uppfattade riktigt vad hon sade och ber henne att upprepa det hela. Efter några försök, utan större framgång än att jag tror mig veta att hon vill att jag ska respektera människor, är vi framme vid Mariatorget där hon skall av. Hon upprepar sitt ärende en sista gång och med hjälp av mina medpassagerare så lyckas jag uttyda att hon menar att jag inte respekterar människor pga att jag inte satt mig bredvid henne.
Till saken hör att kvinnan som nöp mig var av afrikansk härkomst. Eller det hör väl egentligen inte till saken men jag tror att hon menade att jag inte ville sätta mig bredvid henne för att hon var färgad och att jag eftersom jag då är rasist inte respekterar människor.

Så vad vill jag ha sagt med detta då?
Inte så mycket men det var en underlig upplevelse.
Det och att jag nu fått min misantropi bekräftad.

Sverigedemokraterna

En ganska lustig sak i samhället idag är Sverigedemokraterna.
Inte alls lustig, menar vissa och hävdar att det är inte bara farliga utan även läskiga.
Jag kan hålla med om att de säger en del läskiga saker men jag kan inte förmå mig att se på SD som ett stort hot mot vår nuvarande samhällsordning.
Inte så att jag sympatiserar med dem, inte alls, tvärtom så tillhör jag partiet de avskyr över alla andra. Lustigt nog.
Anywho, det jag finner mest intressant med SD är att de ljuger om kostnaden för invandringen i Sverige, att de inte kan bestämma sig vad invandrare ska göra och att partiledaren liknar en gris.

Först och främst så hävdar SD att invandringen kostar Sverige ca 300 miljarder kr varje år. Detta är en intressant siffra kan man säga utan att överdriva. Särskilt som det är en lögn och den egentliga siffran är närmare 40. De har en källa att luta sig mot för sina uppgifter och författaren till den boken är en sympatisör med partiet. Cirkelresonemang, anyone?

Nästa del är det som är riktigt komiskt.
Det är nämligen på det viset att invandrare lever på bidrag.
De stjäl även våra jobb.
Dags att bestämma sig hur man ska ha det, kanske?

Till sist angående Jimmie Åkessons likhet med djuret gjort av fläsk. Inte mycket att säga egentligen. Titta på en bild så får ni se. Han ser liksom sådär bökig och mätt ut.

Jag har verkligen inte för avsikt att driva en politisk blogg. Andra gör det bra mycket bättre men jag var ändå tvungen till en kort reflektion över detta fantastiska parti.

Och då har jag inte ens nämnt Micke Höglund...

Pendeltåg

När jag flyttade till Stockholm hade jag fanimej promenadavstånd till stan. Inte om frun, som var flickvän på den tiden, frågade såklart men det var ändå ganska nära. Sedan flyttade vi lite längre ut och nu senast i ett anfall av totalt tuppjuck så flyttade vi nästan hem. Till Dalarna, that is.
Detta medför ett antal resor med pendeltåg. Två stycken per dag för att vara exakt.
Men det gör inget, pendeltåg är rätt soft. Man har tid att lyssna på en ljudbok, se på film, läsa tidningen och lösa korsord eller sudoku eller vad man nu kan tänkas vilja ägna sig åt under den 25 minuter långa själadödaren till resa.
Dessutom är det många sköna människor som åker pendeltåg.
Häromdagen satt jag på tåget på väg hem och snett över gången satt en man i de övre medelåren. Det första man noterade med honom var att han såg ut som att han antingen nyss deltagit i en no holds barred-fight med ett gäng katter. Hela ansiktet var fullt av rivsår. Sänkte man blicken en aning visade det sig att han rockade Lejon-skor med raggsockor. Världsklass redan här men det bästa kom när han lutade sig fram mot damen som satt på raden framför. Man kunde se hur han samlade sig för att yttra något i stil med "Ursäkta, vad är klockan?" eller kanske "Går det här tåget förbi Spånga?" men icke. Efter att ha dragit in den luft som krävs så kommer yttrandet högt och ljudligt:

"Deutschland, Deutschland über alles!!"

Jag skulle ge en del för att få en inblick i vad både han och den stackars kvinnan tänkte på. Både i sekunderna innan och efter.

Hemlösa

Köpte Situation Stockholm häromdagen.
Det slår fan det mesta i kategorin dövande av taskigt samvete.
Inte så att man går runt och har dåligt samvete för hur lite man gör för Stockholms - och övriga Sveriges för den delen - hemlösa. När avskaffades termen uteliggare förresten?
Anywho, det dåliga samvetet kommer i det ögonblick man bestämmer sig för att köpa tidningen och går över när likviden har erlagts. Så jävla bra. Sån fantastisk quick-fix så det är helt otroligt.
Man känner verkligen att man gör en insats för de stackars människorna.
Och det är här som det verkliga dåliga samvetet sätter in.
Att se ner på människor är något jag avskyr. Inte den pop-misantropiska se-ner-på-folk-som-är-dumma-typ-nazister-varianten utan att verkligen se ner på människor.
För det är exakt vad jag känner att jag gör när jag köper Situation Sthlm, jag ser ner på säljaren och genom honom eller henne resten av de hemlösa - "Titta här vad du ska få av goa herrn, en liten slant. Köp inte droger för alltihop nu. Se så, upp med hakan, det är ju helg."
Och jag hatar mig själv för det.
Jag kommer inte att sluta köpa tidningen för jag tycker fortfarande att konceptet är bra.
Jag önskar bara att jag kunde må lite bättre av att göra det...

Relation

Det här med relationer är en snårig historia.
Så det lämnar jag för den här gången.
Nästan.
Ibland händer det saker som jag inte riktigt vet hur jag ska reagera på. Saker som ställer mig svarslös som ett fån. Eller, som i det här specifika fallet, liggande.

Jag och min fru tycker det är ganska mysigt att lägga oss i sängen, palla upp oss, ta med lite godis, placera laptopen mellan oss och kika på en film eller någon tv-serie. Avkopplande och trevligt.
Häromdagen gjorde vi precis det.
Med ett undantag.

Jag hade ordnat allting så det enda som återstod var att trycka på play och bara koppla av. Jag låg, på mage kan tilläggas, och väntade på att hustrun skulle anlända.

När hon kommer in i rummet så lutar hon sig över sängen och placerar en hand-plant rakt över min högra skinka. Och vi snackar inte någon kärleksfull klapp på ändalykten utan en plantering av handen som lämnade inte bara ett klarrött avtryck utan fick stjärten att vibrera tills morgonen efter.
Jag fattar ingenting och lyckas inte få ur mig ett begripligt ljud.
Frun tittar på mig och säger sen:

"I'm a spank rocker, yes I am."

Brudar är konstiga grabbar...

Sömn

Tydligen är det på något sätt fastslaget att män som delar säng med en partner sover sämre än de som sover själva.
Det är skönt att få en bekräftelse på den verklighet jag lever i.
Läggdags hemma hos Kaprate Kid inleds med en lång ritual där jag stoppar proppar i öronen, instruerar frun vilken sida hon får ligga på osv. Allt för att minimera störningsmomenten som uppkommer under nattens gång och som påverkar min återhämtning på ett negativt sätt. Saken är nämligen den att min fru kan somna mitt under ett flyganfall och kommer därefter att snarka som om ingen morgondag stod att finna. Det är något helt enormt. Skulle man kunna omvandla ljud till energi så vore energikrisen löst bara genom placering av en mikrofon mitt i vårt sovrum. Det händer att jag trots propparna tvingas väcka henne flera gånger per natt för att få ett stopp på det infernaliska oljudet.
Så jag kan bekräfta att män som delar säng med sin partner sover sämre.

Eller vänta... Nej, just det, bortse från ovanstående. Jag tänkte fel. Tvärtom är det korrekta. Tvärtom.

Jante

Min favoritskribent på Metro brukar ofta tala om Jante. Han har dessutom en ganska intressant definition av det hela också som verkar gå ut på att allt han inte tycker om eller sympatiserar med är Jante. Å andra sidan så brukar han ha en ganska skev bild av det mesta så allt är i sin ordning, antar jag.
Om man ska uppehålla sig en stund extra vid begreppet Jante så tycker jag att det är ett rätt trött begrepp och det känns som att det har utsatts för en enorm betydelseinflation och används för ofta och om för mycket.
Däremot så såg jag en grej idag som jag har tänkt lite på och det är detta:

Med tanke på den fotografiska talang som jag [inte] har så kan jag berätta att det är en cykel som är fallfärdig till den grad att låset är det enda som håller den uppe.
Och det är just låset som är intressant. Eller, snarare låsen, eftersom cykeln är rejält reglad, dels i bakhjulet och dels fäst med en extern variant i ställningen den lutats mot.
Jag har sett sådant här på fler ställen och jag antar att det är det här som är Jante.
Åtminstone i varianten "Kan inte jag så ska inte du".
Variationen "Skulle jag vara död innan jag hunnit äta mitt bröd så ska ingen annans död kunna förhindras av förtäring av mitt bröd för skulle jag levat istället för att vara död så skulle den andre i avsaknad av bröd istället vara död vilket innebär att min död inte kan bli någon annans bröd då jag har bröd vilket förhoppningsvis förhindrar min död och hellre det än att någon annan skulle undgå död pga bröd som jag inte kunnat äta då jag är död" kan också tänkas även om den lider lite av brist på snärtighet.

Nåja, favoritskribenten flyttar ju till Asien så med ett litet stycke tur så fastnar framtida Jante-inlägg i censuren.

Nu är klockan way past beer o'clock så trevlig helg!

Romedy

Jag lever sedan ett par år tillbaka i ett äktenskap. Det finns många som har haft tankar och idéer om vad ett äktenskap är för något men ingen har summerat det så bra som Marge Simpson.

"A marriage isn't about compromise, it's about a constant struggle for moral superiority."

Förmodligen den mest träffande beskrivning av den heliga enigheten som står att finna. Alla känner igen sig i den och de som säger att de inte gör det, ja de ljuger. Så enkelt är det.
Men.
I betraktandet av detta som en regel finns givetvis även ett undantag som varje regel som vill spela i förstafemman skall ha.
När ett vigt par ställs inför valet om vilken film som skall ses under den gemensamma myskvällen i familjens soffa så ställs den nyss nämnda regeln över ända. Här är kampen för övertaget direkt kontraproduktiv och inget annat går att ta sig till än att återgå till den underlägsna metoden att kompromissa.
Nu handlar det i och för sig inte om några kompromisser i ordets striktaste betydelse men för enkelhetens skull kan vi kalla det för vad det utger sig för att vara.

En kompromiss, för er som lever i ett äktenskap och således inte har upplevt någon, är det beslut man kommer fram till genom att balansera för- och nackdelar för båda parter tills man når en nivå godtagbar för alla.

Nu gör jag en kort paus så ni äkta makar kan låta det sjunka in och inse att ni inte har någon som helst aning om vad det är för något.

Så för att fortsätta - en sammanfattning.

Vi har alltså slagit fast att äktenskapet handlar om en kamp för moraliskt övertag snarare än kompromisser utom i fallet då filmkvällen skall arrangeras då kompromissen kommer i spel och vi skall strax reda ut varför det bara är en kompromiss till namnet.

Är ni beredda?
Då börjar vi.
I inledningsfasen av en filmkväll så är maktfördelningen mellan man och kvinna ganska jämnt fördelade och båda inleder förhandlingen med ett ofta ganska gott humör. Allteftersom diskussionen fortleder kommer mannen att känna hur fokus skiftar från det han vill se till det som hans partner vill kika på. Nu kan vi skönja en närmast total polarisering av olika filmsmak. Det är också här som kompromissandet tar sin början.
Det fungerar så att mannen lägger fram ett förslag på en film, gärna något manligt och bra där blod, våld och ond, bråd död är centrala teman.
Detta förkastas omedelbart av kvinnan som därefter lägger fram två förslag som följt av mannens knorrande reduceras till ett. Här kommer mer knorrande från mannen och proceduren upprepas tills mannen tröttats ut till den grad att han accepterar kvinnans val varpå filmtittandet kan ta sin början.

Så går det till och återigen, alla som lever i ett äktenskap eller under äktenskapsliknande förhållanden känner igen detta. Annars ljuger de, som tidigare fastslaget.
Det är heller inget konstigt eller fel med det hela, vissa saker kan man inte påverka och därför accepterar man och livet går vidare.

Vad som är konstigt, däremot är varför det alltid blir en romantisk komedi!

Det mysteriet, mina vänner, är då inte jag man nog att sprida ljus över.

Mediekonsumtion

Jag lever i en alternativ verklighet.
Eller, jag skulle önska att jag gjorde det.
Eller, jag önskar att jag kunde styra verkligheten som sådan.
Ett försök till att göra det är mitt sätt att konsumera medier i allmänhet men nyhetsförmedlande sådana i synnerhet. Jag läser bara rubriker.

Tänk på det. Det verkar dumt till en början men om man tänker efter så inser man möjligheterna som det medför.

Jag ser en rubrik.
Jag funderar en kort stund.
Och sen...

Det normala förfarandet är att klicka på länken som leder till artikeln som rubriken hör till.
Som ni säkert listat ut är detta mest applicerbart när det gäller medier som står att finna på det världsomspännande Internätet.
Anywho, tillbaka till saken.
Det normala vore att klicka sig till artikeln för att där kunna stilla den nyhetshunger som väckts av att skåda den inbjudande rubriken.
Jag gör annorlunda.
Jag gör faktiskt ingenting, jag stannar kvar i steg 2, dvs funderandestadiet.
Och där blir jag kvar.
Jag funderar och tänker och i mitt huvud växer olika bilder fram om vad rubriken handlar om och efter ett litet stycke tid så har jag bildat mig en uppfattning om vad nyheten är och kan gå vidare till nästa.

Tänk på det. Det är så enkelt men det ger mig en unik möjlighet att bara läsa intressanta nyheter och alla nyheter jag läser passar som handen i mössan i den världsbild jag kallar min. Allt får sin plats.

Prova själva, jag är nästan säker på att ni inte kommer att bli besvikna.

Varsågoda, en lämplig plats att börja på:

http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/telegram/

Besöksspike

Det är med blandade känslor jag ser på besöksstatistiken de senaste dagarna. Jag talar om besöken till den här bloggen. Jag har sedan jag startade haft en ganska jämn nivå av besökare och de har till antalet varit ungefär fem per dag. Det är en ganska bekväm tillvaro som bloggare, ganska lågt ställda krav och ett hyfsat överseende med vad som är signifikant för bloggen i fråga nämligen låg uppdateringsfrekvens.
Igår hade jag 70-nånting besökare, dvs en besöksökning på i runda slängar 1400%. Svaret på gåtan om var dessa kommer ifrån kommer härifrån.
Här kommer de blandade känslorna in.
Jag har läst Gyrot under en längre tid och tycker att det är en kul blogg som dessutom har lite anknytning till hemtrakterna. Under gårdagen kunde man läsa där att min blogg är "välskriven och rolig". Jag måste erkänna att jag har ljugit två gånger tidigare för det är nämligen på det viset att det är först nu som de blandade känslorna kommer i spel.
Hälften av mig känner att det var kul, roligt att någon som inte hör till den direkta familjen har läst mina alster och tycker om dem.
Den andra hälften är en femåring som just fått en klapp på huvudet av farsan med ett tillhörande "bra jobbat, pojk".
Och grejen är den att de blandade känslorna som jag tjatar så förbannat om är egentligen det att hela jag är femåringen men jag skulle vilja att det var blandade känslor. Så det är väl egentligen det jag har blandade känslor inför. Så, nu släpper vi det.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Johan Staël von Holstein avgår som styrelseledamot i Kulturrådet. Inte en dag för tidigt, säger vissa. Andra är besvikna över att han avgick istället för avsatts.
Själv tycker jag det verkar som en sordi väl i paritet med ungefär samtliga hans andra projekt. Inget uträttat, inget hänt.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Brukar hänga en del på Flashback, nivet den ökända siten vars forum stoltserar med att vara yttrandefrihetens högborg.
Det roliga med Flashback - och jag menar forumet - är att det existerar i en alternativ verklighet för det är inte bara yttrandefrihetens högborg utan även ignoransens, trångsynthetens och den rena idiotins högborg. Jag misstänker att hela klabbet startade som något slags socialantropologiskt experiment för att kolla vad som händer om man tussar ihop tusentals loons på en liten yta. Det är en lustig känsla att höra till minoriteten av den enkla anledningen att jag inte tycker illa om araber, eller invandrare generellt för den delen, jag är övertygad om att tolerans är något bra och jag tror att generaliseringar generellt (hähä) är något dåligt.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag önskar jag kunde driva en humorblogg, eller i alla fall skriva roliga små anekdoter ur min verklighet. Tyvärr verkar rolighetsnivån i mitt liv för tillfället inte riktigt tillåta sådana ambitioner.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Inte så att jag inte trivs med min tillvaro, tvärtom, men jag upplever att jag är med om ganska få haha-roliga saker just nu.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Eller, en grej var rätt kul häromdagen. När E-Type härsknade till på att hans låt var med i Max-reklamen. Eller, nej förresten. Det var bara tragiskt...

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Annars ryktas det om att bönderna sover med fönstren öppna i Hedemora för tillfället.
Akta er...

Rollator

En rätt skum grej hände mig precis. Jag knatade på Drottninggatan inbegripen i ett samtal med en bekant. Ett tiotal meter bort ser jag en äldre man som gick i motsatt riktning med hjälp av en rollator. Tänkte inte mycket på det utan knallade vidare. När han är ca fem meter ifrån mig gör han en tvär gir åt mitt håll och styr apparaten rakt mot mig. Jag kliver givetvis åt sidan för att ge honom plats att komma förbi och fram.
Vad som sedan händer är följande:
Han styr med så att jag under hela min undanmanöver befinner sig mitt framför rollatorn. Som ett rådjur i helljus ungefär. Jag stiger längre åt sidan och hinner precis undvika kollision när han med en sista kraftansträngning skjuter på rollatorn när han ser att han är på väg att missa mig. För här är hans intention glasklar: han har för avsikt att ramma mig med sitt stödfordon.
Besvikelsen måste vara stor när jag lyckades klara mig ur knipan men han visar ingenting utåt utan rätar bara upp maskinen och fortsätter gå bortåt Barnhusgatan.
Själv står jag kvar.
Och fattar inte ett jävla smack.

Så. Jävla. Random.

Debatt

Klev in i en taxi imorse och spände på mig bältet. Radion skvalade som sig bör men det var inte det vanliga i form av Lugna Favoriter eller något annat krafs utan P4 och programmet som för fullt pressades ut i Etern gick ut på att människor fick ringa in till programmet och tala om det som föll dem in. Inget nytt under solen så långt. Men. Något är annorlunda hör efter en liten stund. Jag kommer in en bit in i samtalet som verkar handla om Israel.
Jag kan inte återge samtalet i sin helhet men the gist of it var att palestinier är monster. Tydligen så är det så att palestinier ofta rövar bort barn som sedan plågas, torteras och dödas inför sina föräldrar. Man kan bli upprörd för mindre. Efter att kvinnan släppt denna bomb så flikar programledaren i ett försök att bringa lite jämvikt och perspektiv till detta att det säkerligen finns flera fall av sådana här händelser begångna på båda sidor. Här brister det för kvinnan i andra änden som svarar:

"Nej! Sluta säg på båda sidor! Varför säger du så? Israel har en etik! De gör inte sådana saker som palestinierna!"

Nu är konflikten igång och de börjar bråka om vad en programledare ska och inte ska göra och till slut lyckas de gå vidare till att kvinnan får förklara vad hon önskar skulle hända i Israel och Palestina. Här svävar hon ut i en lång utläggning om murar och fred men lyckas ändå mot slutet behålla den demoniseringen som hon tidigare etablerat genom att avsluta med att jag önskar att israelerna kunde få känna sig trygga mot palestiniernas raketattacker.

Ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag det.
Hon har en åsikt, hon står för den och hon är inte rädd för att uttrycka den.
Att hon dessutom är ett fullblodsloon som inte ens skulle kunna stava till nyanserat eller perspektiv bekommer henne liksom inte. Jag skulle dessutom kunna drista mig att påstå att petitesser som fakta och sådant inte är något som hon ligger vaken om nätterna över.

Jag tror att man lever en ganska bekymmerslös tillvaro när man får skapa sig sin egen verklighet.

Språkutveckling

Jag har en son som heter Isak.
Som har börjat prata en del.

Mest obegripligt pladder som barn hasplar ur sig mest hela tiden men ibland kan han komma med begriplig svenska. "Mamma" och "Pappa" är han rätt duktig på. Och "Nej". Sen finns det en del ord som han härmar och försöker ljuda efter bästa förmåga. Det är dom här orden som kan bli lite knepiga eftersom man inte kan vara säker alla gånger på vad han menar exakt. "Kack" betyder katt men kan också betyda tack om det kommer i form av "Kack, Kack".
När han försöker härma saker man säger är det också med blandat resultat, nån gång har vi försökt få honom att säga "Tim" vilket kom ut som joller. Fast man ser på honom att han verkligen försöker. Han är kort sagt en ganska normal 1,5-åring.

Min svåger Björn är en pajas. Det är ju självklart något som jag vill att min grabb ska förstå. Jag vill ju också att han ska kunna säga det varför jag vid ett flertal tillfällen under semestervistelsen i Dalarna övade med Isak så att han själv skulle ha möjlighet att upplysa sin morbror om dennes status som pajas.

KaprateKid: Isak, kan du säga Pajas-Björn?
Isak: *Tystnad*
KaprateKid: Kan du säga Pajas-Björn?
Isak: Pajjsi!

Och så där lät det om och om och om igen. Till slut hade han lärt sig varvid en stolt fader nonchalant världsvant kunde kommendera sin son att säga Pajas-Björn och få ett glatt "Pajjsi" tillbaka. Det blev inte bättre än så men det känns ju som det kvittar eftersom han bara säger det efter kommandot Pajas-Björn.

Dock så är det på det viset att han ibland glömmer i:et på slutet så att det låter som att han säger ordet bajs istället. Trodde jag.

Häromdagen hör jag hur pilten är inne på sitt rum och leker och efter en liten stund så tystnar han för att börja i det närmaste skandera Pajas-Björn om och om igen. Naturligtvis till ett ivrigt - om än på avstånd - påhejande av sin farsgubbe. Det är ju såklart roligt att han kommer ihåg våra lektioner och att han har koll på morbroderns plats här i livet. Han använde ordet med det glömda i:et kan tilläggas. Det skulle nämligen få viss betydelse...

För när jag kommer in i pojkrummet så märker jag att det inte riktigt är svågerns sociala status som har varit föremål för den verbala aktiviteten. Mitt på golvet bredvid klosslådan, passande nog, har Isak. Ja, just det. Klossat.

Han har alltså inte mässat ett taffligt försök att säga Pajas-Björn utan ett helt perfekt artikulerat "Bajs" efter utfört förvärv och hans far har inte fattat ett spår av vad som hänt. Världsklass.

Så..språkutveckling, kids. Inte alltid så lätt att hänga med.

Syskon

Jag har två syskon, en bror och en syster.
Det utmärkande för brodern är att han bor i norra Tyskland och har större händer än dom flesta.
Vad som däremot är utmärkande för systern är att hon är yngst.
Fast grejen är den att hon inte är det så länge till. Eller, hon kommer ju fortfarande att vara yngst men snart får hon köpa pilsner på ICA. Hon fyller år, idag, sjutton stycken dessutom. Därför tycker jag att hon förtjänar ett gäng grattis. Bara ett år kvar tills det bara är ett år kvar till 19!
Jag uppmanar alla mina läsare att gå in på hennes blogg och lämna följande meddelande som gratulation: "GRATTIS! Vad tycker din snubbe om att du kallar honom 'snuskprutt'?"

Och ja, jag vet att "alla mina läsare" betyder Bein, Frugan och Martin så se till att ni grattar syrran!

FRA

Om lagen klubbas igenom imorrn så ska Google alltså flytta sina servrar utomlands och aldrig placera några inom Sveriges gränser.
Det är alltså samma företag som censurerar information på sin kinesiska domän.

Framåt demokratins Förkämpar!

Studenttider

Var tillbaka i hembygderna i helgen. Allt för att gratulera svågern som skulle firas efter att ha överlevt 3 år på gymnasiet. Festligt värre.
Vädret var till en början precis som väntat, grått och jävligt men det sprack upp och alla kunde sitta ute på mottagningen varpå stämningen höll sig på topp.
Det är ungefär nu som det intressanta med studentmottagningar börjar framträda.
När man står och trängs vid utspringet tillsammans med alla tuppiga pappor som med flackande blickar söker efter något att rikta sina alldeles för många megapixlar mot så kommer till slut studenterna ut från skolan, skriker om hur grymma dom är, sjunger en trudelutt och med halvpackat glansiga ögon försöker kisa mot folksamlingen för att hitta sin familj som står och hoppar upp och ner med skylten som sportar det obligatoriska pinsamma barnfotot så är det jubilaren för dagen som står i omisskännligt centrum. Detta fortgår när familjen driver iväg som boskap för att titta på hur studenterna skrålande åker på ett traktorflak och lägger en rejäl grund till det som senare kommer att utvecklas till en magnifik kristusfylla.
Mönstret uppehålls ända till den punkt du det sista presentpappret har disintegrerats vilket innebär vändpunkten då ingen längre bryr sig om studenten utan riktar sin uppmärksamhet till de äldre och betydligt nyktrare gästerna.
Detta utnyttjas av den firade som med en närmast autistisk beslutsamhet sätter igång att fylla upp sin stackars tonårskropp med berusningsmedel.
Detta är det normala förfarandet vilket också skedde.

Jag har svårt för gymnasieelever rent generellt. Ingen annanstans hittar man samma arroganta självgodhet i övertygelsen att man kan allt och vet allt. Vidrigt är det.
Nu drar jag inte alla över en kam, bara de jag inte känner. Vilket gör mig till en hycklare men det känns som det kvittar, jag trivs med mina fördomar och generaliseringar.
Studenter, däremot, tycker jag om. Det finns en slags naiv framtidstro som jag tycker är mycket tilltalande hos dem.

I vilket fall som helst så slutade min kväll med att jag skjutsade dagens högtidsbarn på galej där bägarna skulle svingas och partajandet därefter skulle förläggas till det lokala danshaket. Jag skulle därefter hålla jour för att kunna hämta upp sällskapet framåt småtimmarna såvida inte svågern skulle lyckas styra upp en bortamatch (fat chance...).
Inget samtal kom dock varför jag fick en hel natts sömn och kunde utvilad och fräsch få skåda hur den ärade studenten slirade in i köket vid 12-tiden dagen därpå och muttrade om smörgåstårta. Huruvida det hade varit bortamöte natten innan förtäljer inte historien men med tanke på att jag inte hört något så tvivlar jag.

Bella

Det har ju skrivits en del om Blondinbella på slutet.
Säga vad man vill om henne men hon river upp känslor i alla fall, ren polarisering.
Hon intervjuades kort i Metro häromdan och levererar det odödliga citatet:

"Innerst inne är jag den tråkiga, seriösa politikern."


Jag vet inte men jag tänker mig att det är bra långt in...

IKEA

Jag var förbi IKEA en sväng häromdagen. Eller, man är ju inte förbi IKEA en sväng. Inte ens om allt man ska göra är att hämta extra skruvar så är man förbi en sväng. Och då är det ändå självplock och samvetsbetalning på dem. Men oavsett så är det något speciellt med IKEA. Eller, inte IKEA som sådant utan folket som är där. Utan att överdriva kan jag säga att jag anser det vara något speciellt med ryska män i tischlinne, mysbyxor och bleka tatueringar.
Eller den vilsna låtsasstekaren från Gotland som spritter iväg från sitt damsällskap och glatt plockar upp den största glasskålen han kan se och säger nånting i stil med: Höhö, snacka stor skål, höhö. Fatta att det måste kännas futtigt när det bara ligger lite chips i botten.
Den sammanfattningen på gotländska. Yeah, baby!

Vad jag däremot stör mig som fan på med IKEA är hur de har börjat att prissätta hela set av saker separat. Nu köpte jag en säng till min grabb och märker att ribbotten inte ingår. Här kanske det är dags att sparka nån på affärsutvecklingen, Ingvar. Hur är det tänkt att jag ska kunna nyttja sängen utan ribbotten? OK för att madrass inte ingår men där finns det i alla fall valmöjligheter. Ribbotten finns i ett(1) utförande. Höj priset på sängjävulen men inkludera en jävla ribbotten, hur svårt kan det vara? Och när jag ändå är inne på det så finns det andra saker som retar mig intill vansinnets rand. Jag köpte ett skåp för ett tag sen och det kostade billigt. Innan jag insåg att man måste göra fler tillval på det jävla badrumsskåpet än om jag bygger ett fucking hus! Nåväl, jag valde och donade och for runt på självplockslagret som en råtta och till slut skulle jag hämta det sista; beslagen som dörren fästs i. Det krävdes tre(3) men IKEA som de bovar och banditer de förvandlats till säljer dem i två-pack! Vad i helvete!? Jag måste alltså köpa fyra(4) beslag för att få de tre jag behöver! Hur ofta monterar jag dörrar, tror du Ingvar? Jag kan hinta lite: Inte så jävla ofta.

Annars var besöket rätt OK. Ingen korv på slutet dock vilket drar ner helhetsbetyget lite men å andra sidan var det så vansinnigt mycket folk i den kön, vilket är en helt annan historia.

Outlaw

Häromdagen hände en rätt lustig grej.
Bakgrunden är denna: Min farsa ska hämta min son på dagis på fredagen och sedan ta med honom hem till Dalarna där han ska få bli sönderlekt av farmor och faster och allt möjligt.
Ett litet barn kräver en del packning vilket innebär att farsan behöver hämta upp lite prylar i min lägenhet innan han drar. Dessutom så är ingen hemma så han måste få en nyckel. Den nyckeln skulle jag gå in i hans lägenhet i stan och lämna på köksbordet och här tar berättelsen sin början. Till saken hör också att min plånbok med alla mina kort och allting är glömd hemma på morgonen. Vidare till the Story.

Jag anländer till Nybrogatan och knappar in portkoden. Jag har trevlig musik i mina lurar, jag är ute i rätt hygglig tid så jag kommer att hinna till mitt möte efteråt. Porten går upp och jag tar hissen upp till fyran, går över gården och genom korridoren till farsans lägenhet. Väl där så låser jag upp extralåset och går raskt vidare till att forcera huvudlåset.
Här tar det stopp och jag förbannar det faktum att jag tydligen fått fel nyckel. Jag försöker och provar me ndet går inte. Plötsligt hör jag hur någon pratar inne i lägenheten. Min första tanke är att det ska ju inte vara någon här. Min andra tanke är att jag har gått fel. Jag säger att jag har gjort ett misstag och att jag ber om ursäkt om jag skrämde någon och vänder mig för att gå. Då hör jag hur de ringer polisen därinne. Suck.
Jag säger till igen och ber dem att öppna dörren så jag kan få förklara mig. Fat chance...
Jag hör hur de beskriver mig och hur det läggs vikt vid avgörande inbrottstjuvskännetecken som att "han har en väska med sig" och "han är lång och mörk".


Ungefär här börjar jag bli lite stressad med tanke på att det möte jag ska till efter detta närmar sig med stormsteg. Nåväl, detta måste ju redas ut så vad jag gör är att jag skriver en lapp där jag inkluderar fyra saker: en förklaring, mitt namn, mitt telefonnummer och en ursäkt. Vi är nu uppe i fyra sådana. Mannen som nu har tagit över kontakten med länsman låter än mer skärrad när han med panik i rösten släpper bomben att terroristen precis har skickat in en lapp i lägenheten och refererar omgående innehållet för polisen.
Jag förstår om de blir rädda och skärrade, någon har ju faktiskt försökt att ta sig in i deras lägenhet men nu borde de inse att jag eventuellt inte har onda avsikter med besöket. Icke.

Nåväl, jag inser att jag inte lär få möjligheten att förklara mig för det gamla paret så jag tänker att jag ändå har lämnat mina kontaktuppgifter så polisen lär ju höra av sig och jag kan reda ut det då så jag lämnar platsen och beger mig mot porten.

I mitten ev de sista trappstegen möter jag två poliskonstaplar som precis kliver in genom dörren. Jag stannar dead och poliserna gör detsamma med det lilla tillägget att händerna går rakt till pistolerna. Off to a bad start.

Jag säger ursäkta och att jag antar att de är här på grund av mig och att jag kan förklara alltihop. De ser lite skeptiska ut och frågar om jag kan identifiera mig. Remember how I said my wallet was at home? Nu blev det ganska viktigt helt plötsligt...

Det hela går vidare med att jag får visa poliserna vägen till the scene of the crime, så att säga, och när den ene går in till det vettskrämda paret så får jag gå iväg en bit och tala med den andre.
Det frågas vad jag heter, vad har jag för personnummer, har jag några syskon, några barn. Därefter går han iväg och ringer in det till nån slags central för att fastställa att jag är den jag är. När det är klart kommer han tillbaka och jag har tagit reda på vilken port jag egentligen skulle till. Den andre polismannen komme rut från lägenheten och flinar och säger att jag tydligen har skickat in en lapp. Jag förklarar en gång till vad som har hänt och det hela slutar med att den polisman jag pratat med följer med till rätt lägenhet och observerar när jag öppnar den dörren och till slut kan lämna nyckeln.

På kvällen återberättar jag hela härligheten för min fru som bara skrattar och säger: Det är så typiskt dig! Om någon annan hade råkat ut för detta så hade jag blivit förvånad men med dig: nej.

Yo, when the long arm of the law...

Resande

Ofta när våra förtroendevalda "granskas" så tycker jag att det blir ganska småsint och tråkigt.
Jag brukar hävda att politiker inte är mer än människor, vilket i sig är en jävla tur, och vi borde (be)döma dem för vad de uträttar. Idag skriver Aftonbladet här och här om politikernas resvanor.
Klimatkrisen ter sig som ett av de värre problemen mänskligheten ställts inför och skall vi komma tillrätta med problemen så kommer det att behövas att vi anstränger oss tillsammans. Det kommer att krävas att man ändrar sitt beteende och det kommer att bli obekvämt förmodligen.
Vad som också kommer att behövas är att våra förtroendevalda går i bräschen för detta och verkligen föregår med gott exempel. Tyvärr så är det så att det innebär vissa uppoffringar att vara politiker på riksdagsnivå och om man inte mäktar med dessa så kanske man skall skaffa sig ett annat jobb. Det är upp till er riksdagskvinnor och -män att bygga det förtroende som krävs för att vi andra skall känna att det är allvar nu och att ni lägger samma krav och ansvar på er själva som på folket. En eloge till dem som väljer bort flyget för det mer miljövänliga tåget och till er andra: Skäms, ta mig fan!

Entreprenörer

Jag läser kolumnerna i Metro på väg till jobbet. Ibland ganska roliga, oftast ganska intetsägande. En som dock alltid levererar är Johan Staël von Holstein.
Där har vi en kolumnist som drivit "varför laga det som inte är sönder?" till perfektion. Varje tisdag, tror jag, kommer en ny kolumn från denne entreprenörernas ståtlige förkämpe, denne jantarnas nemesis.
Det är bara en sak. Han skriver samma kolumn om och om och om och om igen. Alla fulla av samma gnäll om alla otäcka jantar, oklart vilka de är dock, och alltid så är lösningen på alla problem .. pay attention, här kommer det .. nej, just det, det finns inga lösningar. Bara gnäll, gnäll, gnäll.
Snälla ansvarige redaktör på Metro, avkräv herr Holstein en kolumn som inte redan publicerats alldeles för många gånger.

Riktiga entreprenörer måste man dock beundra.

Pretender

Imorse lämnade jag min son på dagis.
Som vanligt.
Ute på gården stoppade jag hörlurarna i öronen och slog på musiken.
Som vanligt.
Därefter styrdes kosan mot det kommunala transportmedlet som skulle föra mig till arbetet.
Som vanligt.
Väl på plats vid stationen upphörde dock vanligheterna. Där står två vilsna tonåringar och delar ut någon slags reklam. Jag får en av deras freebies och kikar på vad för slags härlighetserbjudande jag har privilegiet att ta del av. Det visar sig att det är Nya(!?) Moderaterna som är avsändare. Själva produkten är en påse frön, morotsfrön närmare bestämt, och copyn är "Moderaternas morötter får Sverige att växa!"
Pojkstackaren ser lite förvånad och besviken ut när jag lämnar tillbaka påsen med ett "Tack men nej tack" och går vidare mot plattformen. Flera tankar om hur fel och illa kampanjen är dyker upp i mitt huvud men det som är så roligt med det hela är att precis när jag tar emot påsen så startar en ny låt i min spelare och det är The Great Pretender med The Platters. Jag står alltså med ett moderat reklambudskap i mina händer, tänker på Fredrik Reinfeldt och hör "Ooh yes, I'm the great preeteender."
Fantastiskt.

Oh yes, I'm the great pretender
Pretending that I'm doing well
My need is such; I pretend too much
I'm lonely but no one can tell.

Oh yes, I'm the great pretender
A drift in a world of my own
I play the game; but to my real shame
You've let me to dream all alone.

Norrbotten

Om det är nånting som elever i dagens skola borde få lära sig så är det att sålla i det massiva informationsflödet som vi upplever i dagens samhälle. Någon kanske borde påpeka det för Jan Björklund och resten av Folkpartiet så de kan släppa sina vansinniga idéer om att skeppa skolan rakt in i 50-talet. Men de kommer inte att lyssna såklart. De kommer inte att ge sig förrän Caligula är på plats vid katedern och smisk på bara stjärten är gängse rutin för sen ankomst såväl som dåligt inövade glosor.
Men lika lite som jag tycker om Folkpartiet så mycket tycker jag om nyheter. Men är det något jag älskar så är det lokala nyheter. Jag kan sitta i timmar och bara njuta av att läsa om hur ett gammalt par har hittat en förirrad humla i sin hall eller hur någon ar siktat en turkduva härom veckan. Nu är jag lite orolig över att mitt favoritmedia, Pitå-Tidningen, har släppt lite på sin lokala anknytning och blivit lite väl världsvana. Man skriver liksom inte bara nästgårds längre.
Vi får se hur det går...

Storartat

Ibland hamnar man i situationer där man känner sig priviligierad över att man får leva och uppleva den tid som är vår. Situationer där man kommer på sig själv med att bara gapa i förundran och inte förmå sig att stänga munnen förrän det görs påmint att fibrerna i de kläder man bär sedan länge är mättade på vätska.
I de här korta men ack så värdefulla stunderna när man känner hur andan stannar i halsen av pur förtjusning över det fantastiska man får uppleva.
Ett slags euforiskt lugn sprider sig i kroppen och man känner att nu kan inget gå fel. Inget. För vad som än händer så finns det där. Det där som får en att känna sig sådär lätt och svävande. Sådär nästan fult lycklig.

För bara några dagar sedan upplevde jag detta senast.

Självklart pratar jag om Calvin.

Som om det inte var uppenbart nog...

Garderober

I mediesammanhang talas det ofta om att vara nyhetsledande. Detta är något som tydligen är mycket bra och därför strävas efter. Vad det innebär i korthet är att helt enkelt vara först med att berätta för alla när något nytt har hänt. Lite som när morsans polare ringer med andan i halsen så att de knappt mäktar med att haspla ur sig att grannens hund har humpat katten bakom ladan medans ankorna hejade på. Skvaller. Typ.
Idag var det Bein som var nyhetsledande när han på sin blogg avslöjade att Kaprate Kid spelar för det andra laget.
Det hävdas alltså att jag ligger med killar. Det är inte sant. Inte för att det är något fel med att ligga med killar, Bein gör det och trivs med livsstilen och det är cool med mig. Jag, däremot, gör det inte. Saken är den att jag inte ligger mycket överhuvudtaget. Jag fick nämligen till det med the missus för omkring 26 månader sen och har haft lite av en dryspell sen dess. Barn är något fantastiskt. Alltid och hela tiden. På alla plan.

Föräldramöte

Var på mitt livs första föräldramöte häromdagen.
Helt galet.
Scenariot är som följer.
Jag stressar in 20 min sent och möts av ett lekrum där de andra föräldrarna sitter som ljus utmed väggarna och lyssnar på fröknarna, eller förskollärarna som det tydligen kallas nu, med en närmast frireligiös uppsyn. Efter att snabbt låtit blicken svepa över lokalen så ser jag hur samtliga telningar far runt i någon slags dans/lek/spasm och skriker och stojar som barn gör. Alla barn utom ett. Såklart. Min son står med en mugg i näven vid fikavagnen och gör inget annat än att sänka äppeljuice. Dansgolvet är till för dem som inte har råd att stå i baren...
Jag tar plats bredvid grabben och lyssnar på fröknarnas föreläsning om vad de sysslar med om dagarna och varför. Tydligen har jag missat det mesta eftersom det fem minuter senare är dags för den obligatoriska rundan av Q&A. Och det är nu som det hela urartar till den lika obligatoriska tävlingen om vem som är den mest engagerade föräldern.
Det ställs frågor som om ingen morgondag står att finna. Hur äts det? Hur tussas barnen ihop i olika grupper? Och så vidare i oändlighet. Efter 10 minuter önskar jag inget hellre än att någon vänlig själ kommer in och bara skjuter mig. Rakt av.
Alla vet att frågorna som kommer inte handlar om att föräldrarna är intresserade utan om att man ska visa att man minsann har tänkt på allt som har med den pedagogiska fostran av sin egen lilla mönstermedborgare. Dessutom är samtliga föräldrar typ 10 år äldre än mig vilket i sig är obehagligt.
Efter en halvtimme i Purgatorium så var det dags att gå hem. Efter att toalett med potta uppsökts då löst räknat 300 muggar äppeljuice började göra sig påminda.
Världsklass.

För övrigt så lirar Henke i EM och Pelle Prestberg i Leksand. Det går bra nu...
Kunde bara Brage skärpa till sig mot Sylvia på söndag så kan detta bli mycket bra.

Mycket bra...