Guilty Pleasures

Det finns ju dom som tror att killar som gillar killar kan botas från detta och istället anamma en sund sexualidentitet med kvinnor som [hushållsarbetande] målgrupp.
Det gäller dessutom bara män som inte vill kramas med kvinnor eftersom girl-on-girl ju inte är annat än upphetsande, spännande och lite sådär lagom utanför kyrkan-farligt.

Tänk er att vara en kille som inte riktigt känner att tjejer is the shit utan hellre, ja ni fattar. Fast en sån som är övertygad om att han har en sjukdom som kan botas [medelst förbön].
Som känner att de här begären är något han måste skämmas för, undertrycka och i slutändan aldrig förmå annat än att ge vika inför.

Jag har begär.
Som jag känner skam inför.
Som jag måste undertrycka och förneka, till och med för mig själv.
Men jag lyckas aldrig.

Jag tror att det är möjligt att botas från detta.
Fast egentligen vet jag ju att det inte är möjligt.
Jag talar om för mig själv att jag inte ska skämmas för hur jag känner utan vara den jag är och stolt över det.

Men det är ju så med känslor att det inte alltid blir på det sättet som man säger till sig själv.
Det räcker inte alltid att man intalar sig själv att det inte är något att skämmas för, det man känner.
De stannar kvar ändå, känslorna.

Så jag känner skam.

Och jag säger inget.

Tills nu.

För jag är en människa värd respekt.
Jag bestämmer själv över mitt liv.
Jag är den jag är.
Jag är inte en sämre människa bara för att jag för tillfället helt har fastnat i Eamon!

Fast lite skäms jag ändå...

Uppfostran

Fick en försändelse per post från Enkätenheten på Statistiska Centralbyrån häromkvällen.
Den var döpt, något poetiskt och en smula suggestivt, till Barn eller inte.

Med anledning av den mönstermedborgare jag gör anspråk på att vara så satte jag mig givetvis omgående ned för att fylla i den. Under tiden dök det upp en del kluriga frågor som till den grad förbryllade mig att jag tvingades fråga Hustrun om råd. Jag vet inte om det bryter mot några regler eller inte men sant är i vart fall att det är hon som håller saker som hur länge vi levt tillsammans, hur lång tid som gick från beslut till barn eller vilka hormonella stimpacks vi pumpade i oss för att hjälpa biologin på traven.

Nåväl, det var inte själva enkäten jag tänkte behandla.
Den var i stort en besvikelse.
Den led av samma problem som många andra, tidigare utgåvor i serien. En bra inledning som tappar fart framåt mitten och en verkligt svag avslutning. Lite grann som svensk film på bio.
Förutsatt att man räknar de trailers som visas innan filmen som inledningen.

Det jag däremot kom att tänka på var hur centralt barn i allmänhet och uppfostran av dessa i synnerhet har blivit i vårt samhälle. Inte som förr dessutom när uppfostran var viktigt så att barnen skulle veta sin plats, respektera äldre och lyfta på mössan inför brukspatron utan rent metodmässigt. Hur ska vi föräldrar bete oss för att uppfostra våra barn?

Något är sjukt när den kunskapen börjar försvinna från ett samhälle. Jag kan leva med att de golvläggare som klarar att prestera ett parkettgolv i fiskbensmönster blir färre och färre eller att jag inte lyckas hitta en enda bra tunnbindare på hela Eniro. Men uppfostran av barnen?

Istället för att lita till vårt sunda förnuft, vilket jag ändå tvingar mig att tro finns hos de flesta föräldrar, så tittar vi på nanny-program. Där exponeras vi för frodiga kvinnor i förkläden vars ledstjärna i livet verkar vara att det inte blir goda små medborgare av barnen om de inte får känna skam tidigt i livet.
Man får anta att det är såpass bra betalt att göra TV istället för att skuldbelägga rikemansbarn på normal arbetstid. En annan, kanske mer trolig, förklaring är att de inte lyckas få andra jobb inom nannygebitet eftersom jag i alla fall skulle hota med stämning, polisen och hela fan om jag kom på dem med att behandla mina barn som de gladeligen gör på bästa sändningstid.

Men det är inte heller det som jag reflekterar över egentligen med tanke på att jag missat tåget för nannyprogrammen en smula.

Det kom ett uttalande alldeles nyligen från en pedagogikprofessor från Göteborg som fick mig att nästan i ett svep tappa förtroendet för folket i det här landet.

Inte så att det han sade var något konstigt, tvärtom, men det faktum att det svenska folket behöver någon som talar om att det inte är så lyckat att misshandla sina barn är ju helt absurt.

Var är vi på väg då?
Inte någonstans jag skulle betala pengar för att åka charter till, det känns ganska klart.

Tidigare idag kunde vi läsa ett uttalande från en entreprenör vars framgångssaga innefattar både varmkorv och nätbingo och hans insiktsfulla råd till Svenne Banan var att ta ränta på pengar man lånar ut till sina barn eftersom det på något sätt bättre skulle rusta dessa för det samhälle de sedan skulle leva i. Kan tänka mig att det inte är han som är den häftiga pappan vid hämtning...

Det är här som jag tänker att det inte alls är något fel på samhället.
Det är mig det är fel på.
Jag har i min enfald gått och trott att min uppgift som förälder är att alltid vara ett stöd, älska villkorslöst, lära dem att alla människor är har samma värde och att alltid finnas där för dem.

Inget kunde vara mer fel.
Istället ska jag behandla dem som små hundvalpar som dresseras till champions, komplett med den sedvanliga rivaliteten med andra uppfödare om vem som vet mest om icke ekologisk mats skadliga inverkan på valparna, varför glass inte är bra eller att alltid vara först att hämta på dagis. Eller kenneln för att driva analogin hela vägen.

Det är hög tid att vi förädrar stannar upp och inser att det handlar inte om oss utan om våra barn.
Vi måste tänka mindre och känna mer.
Klarar man inte det så finns det en konkret pointer, faktiskt den enda man egentligen behöver, från en kvinna som förstod barn på riktigt.

Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.

Service

Jag ogillar koketteri.
Inte minst när det kommer från strama kypare i mörka förkläden.

Det är väl egentligen inte koketteri per se det handlar om men åt det hållet.
När jag lagar mat så har jag en hygglig idé om var jag vill landa och hur maten ska smaka.
När jag besöker någon typ av födoserverande etablissemang har jag ibland samma typ av idé.
Ofta när det handlar om kött.
Egentligen bara när det handlar om kött.
Jag vill att min köttbit ska vara tillagad på det viset att det första jag behöver göra är att spetsa den på gaffeln för att se till att den håller sig kvar inom tallrikens ramar.
Alla vill ju inte det men min uppfattning är att gemene man har väldigt specifika önskemål om hur köttbiten ska tillagas.
Köttbiten smakar dessutom väldigt olika beroende på tillagningen och det är egentligen inget fel i något sätt.

Jag besökte en restaurang häromkvällen för att äta men valde att istället för det uppenbara köttalternativet välja tonfisken. Den grillade varianten.
Jag gjorde min beställning, kyparen noterar min beställning, tittar på mig och kompletterar med en följdfråga.

Lite röd i mitten som kocken rekommenderar?

Stanna upp och känn på den en smula.

Vad kan man dra för slutsatser av en sådan fråga?

Ponera att samtliga hugade tonfiskbeställare skulle sitta inne med nödvändig kunskap.
Då skulle frågeställningen vara överflödig och inte tjäna till annat än att kyparen ägnade sig åt att påpeka det uppenbara vilket i sin tur potentiellt skulle kunna påverka gästernas intryck av det hela vilket därefter kan få direkta konsekvenser på procentsatsen för dricksen.
Sammanvägt känner jag att vi kan stryka det alternativet.

Skulle det vara tvärtom, å andra sidan, så innebär det att kyparen utgår från att jag, mitt tonfiskvurmande till trots, inte har den blekaste aning om hur en sådan skall tillagas.
Varför han då också med avmätt ton ställer pseudofrågan, nämnd tidigare.

Hur skall jag som betalande kund ställa mig till den frågan?
Till att börja med är jag inte den ledande auktoriteten på tonfiskgrillning i Sverige idag men jag vet att den skall vara lite röd i mitten eftersom effekten av att tillaga den till genomstekningens grad får den att smaka illa.
Vilket ger mig ett alternativ till svar: Ja.

För vad skulle hända om jag svarade nej?
Jo, kyparen skulle med största sannolikhet fråga om jag verkligen var säker på att jag ville ha maten på det viset. Skulle jag då ändra mig vore vi tillbaka på ruta ett. Skulle jag framhärda så resulterar det i att jag får serverat en bit tonfisk som inte kommer att smaka bra och som riskerar att dra ner det totalbetyg på min upplevelse till en nivå under den som en tonfisk röd i mitten skulle kunnat åstadkomma.

Så för att återkoppla till rubriken om service.
Kyparens fråga är inte service, den är direkt kontraproduktiv och tjänar inget till annat än att skapa en falsk känsla av att valfrihet och att det kommer att få mig att uppleva det hela som bättre.

Lite grann som Alliansen och Vårdval Stockholm...

Första gång för allt

Ny upplevelse för min del i helgen.
Jag har deltagit i en kongress.

En kongress är ganska likt en konferens och efter ha lyssnat på Peter Wahlbeck mer än en gång så kan jag konstatera att jag upplever en viss besvikelse över att det tydligen inte är som en konferens när det kommer till det mer handgripliga interagerande människor emellan..
Jag har i och för sig inte någon som helst koll på vad alla hade för sig hela tiden, till exempel så var det ett jävla spring på representanterna från ungdomsförbundet så där kan aktivitetsnivån eventuellt kunnat ligga högra.
För egen del var det dock rätt torrlagt.

Men det är ju inte för mänsklig kontakt på ett sinnligt plan man kommer dit för, det är ju för att påverka och utöva sina demokratiska rättigheter. Och äta halvfabrikatspannbiffar med brun sås.

Annars var det på det hela taget en ganska stimulerande dag, även om man kanske inte känner att man tillhör det mest ungdomliga av partier då trubaduren vid kvällens middagssamkväm inledde med Ta mig till havet följt av Sånt är livet och när jag kom in i lokalen efter ett besök på lavatoriet var mitt uppe i någon gamma Ledin-dänga.
Att det dessutom var tömt på folk vid 22-tiden visar ju inte direkt på att these cats know how to party om man säger...

Men saken är den att jag egentligen gömmer mig bakom ett ironiserande över hela tillställningen vilket egentligen inte är helt rättvist men jag kan inte låta bli.
Jag gömmer mig bakom det för att samla kraft till att faktiskt komma med en smula politik här nedanför. Jag har tidigare sagt att jag inte har för avsikt att driva en politisk blogg vilket jag står fast vid. Däremot gillar jag att tycka och det är ju per definition politik, även om det ibland kräver att man kisar lite och lutar på huvudet.

Ett stort antal motioner behandlades under kongressen men det finns egentligen bara en, eller egentligen två, som jag har hängt upp mig på.
Det handlade om jämställdhet och att man vill verka för att föräldraförsäkringen inte ska bli en kvinnofälla.
Så långt är allt väl men vad man vill göra är att ytterligare individualisera föräldraförsäkringen för att till sist hamnar i ett läge då uttaget är helt jämställt.
Här har man fastnat i vinkelvolten kan man säga.
Saken är den att föräldraförsäkringen bara kan bli en kvinnofälla om en av två skäl är uppfyllda. Antingen måste kvinnan tjäna mindre pengar än mannen eller så måste beslutet om vem som ska vara hemma med barnet grundas i en övertygelse om att det är kvinnogöra.

Tittar man först på den ekonomiska aspekten av det hela så är det ju så att föräldraförsäkringen som kvinnofälla inte är annat än ett symtom från sjukdomen ojämställda löner. Det rimliga vore ju att behandla sjukdomen för att få symtomen att försvinna istället för tvärtom.

Problemet ligger ju i att kvinnor generellt sett tjänar mindre än män.
Det främsta resultatet av lagstadgat 50%-uttag av föräldrapenning blir idag att familjens disponibla inkomst kommer att minska. Hur mycket röster vinner man på att stärka kvinnans ställning på bekostnad av hennes egen familjs trygghet?

Jag kan bara svara för mig själv när jag säger att jämställdhet kommer ganska långt ned på listan över prioriteringar när det gäller föräldraledighet. Först ska barnet ha mat, kläder, tak över huvudet osv. Det är det perspektivet man som förälder har.

Vårt parti ska föra en politik som ger människor möjlighet att förverkliga sina drömmar. Att göra detta genom att försämra den ekonomiska tryggheten hos människor är under den rådande regeringen väl beprövat och har inte visat sig så särskilt verkningsfullt.

Det enda man kan uppnå med detta är att skapa attityder, vilket också är idén men tyvärr tror jag att de attityder man skapar inte är de man tänkte sig från början.

Människor har förmåga att välja själva och behöver inte en stat som talar om för dem hur de på bästa sätt tar hand om sina barn.

Nåväl, lite ovant känns det allt.
Att skriva något om vad tycker utan att gömma sig bakom ironin.

Vi får se hur det blir, det kanske händer igen.
Om andan faller på.
Eller om någon vill läsa det.
I sådana fall är ju kommentarer välkomna och till hjälp...

On the go

Fantastiskt det här med bloggande från mobilen.
Så slipper jag vänta med att berätta att jag just är i färd att råna Salong C.

Behöver bara säkerställa att de har Viagra först.

Dagis

Förskolan, denna ständiga källa till förundran, frustration och down-right ilska.
Jag ligger för tillfället i fejd med den vi levererar vår son till om morgnarna.

Det handlar självklart om semesterplaneringen.
Den som skall lämnas in före sista mars och som gäller semestern 2010.
Det kan vara 2009 också men det håller jag för osannolikt då det verkar väldigt tight att planera för årets semester så sent som i mars.

Anywho, alla föräldrar får en blankett att fylla i.
Blanketten är komponerad enligt principen ishockeyfrisyr - business up front and party in the back.

Först kommer ett block med information som i stort går ut på att förskolans service snart kommer att förändras drastiskt till det sämre. But fear not, det är bara under en begränsad tid och för att ni föräldrar inte ska oroas över avbrottet i era rutiner så påverkas inte taxan.
Alls.

Häri ligger det första problemet. Jag lyfter ur min son ur verksamheten under en (1) sammanhängande månad. Det innebär att han inte konsumerar frukost, lunch, mellanmål eller frukt. Han belastar inte verksamheten på något sätt. Ändå ska jag betala full taxa. För vad, frågar jag mig. För att han ska ha sin plats kvar?

Vidare på blanketten så finns ett antal rutor, pedagogiskt märkta med veckonummer, där jag ska fylla i vilka veckor jag vill betala för utan att nyttja tjänsten.
Jag fyller i dessa, lämnar in och har nu fått höra att min grabb inte får någon barnomsorg (som jag betalar för) under en viss vecka av den enkla anledningen att jag inte även har ringt och sagt att det behövs den specifika veckan. Jag måste alltså ringa till en kommuntjänsteman och säga att jag inte har skrivit fel på blanketten utan jag behöver verkligen barnomsorg den veckan. Därför skrev jag det på blanketten.

Jag blir vansinnig, hur kan detta anses vara det smidigaste sättet att lösa detta på?

Viktigt att poängtera är att jag inte har något emot personalen på själva försolan som tar hand om min son varje dag, de gör ett strålande jobb och jag hyser en djup respekt för dem.

Men.

Deras chefer och överordnade som råddar med hela jävla skiten borde fan i mig..jag vet inte vad men se till att ge min grabb dagis i sommar så är det lugnt.

För den här gången.

Barn

Åkte tunnelbana idag.
Igen.
I steget av, genom dörrarna möter jag en liten grabb.
Kanske 8-10 år.
I en rullstol.
Det är bland det absolut värsta jag vet.

Barn ska springa.
Barn ska leka vilda lekar.
Barn ska klättra i träd.
Barn ska bada, plaska och simma.
Barn ska trilla och skrapa knäna.

Det är missriktat medlidande att säga att livet i rullstol är ett ovärdigt liv och jag tror definitivt inte att kvaliteten på ens liv står och faller med att vara rullstolsburen eller inte.

Men.

Inget barn borde berövas möjligheten att få springa.

It fucking tears me apart.

Svensk humor

Att jag hyser en kategorisk avsky inför svensk film och att den bäst borde exporteras till det land där peppar är den mest frekvent förekommande grödan är ingen hemlighet.

Svensk humor är jag aningen mer kluven inför.
Å ena sidan har vi Stefan & Krister som får mig att vilja skicka vädjande brev till Al-Qaida och be om ett riktat terrordåd.
Å andra sidan har vi...well, på den sidan finns inget alls men det finns personer, kollektiv och grupperingar som stundtals har åstadkommit stordåd.

Jag såg Henrik Schyfferts show "The 90's" i vintras och något han talade om då var vikten av att vara aktuell.
Att det är något som är oerhört viktigt när det gäller humor är säkert ingen nyhet, för de som inte tittar på Stefan & Krister vill säga men de kommer ändå inte att hålla med mig om något jag skriver här. Med största säkerhet inte läsa här överhuvudtaget.

Titta på en sketch från Galenskaparna & After Shave till exempel.
Jag står upp för att de har producerat material som är vansinnigt roligt, även idag, men sketcher som går ut på att Manfred von Gyldenstruut springer runt med ballerinakläder och fastnar i vinkelvolten är inte sådär jättehett längre.

Jag såg några klipp från Pentagon häromtidigare och förundrades över hur mycket som gick mig förbi när jag såg det på TV. När Pontus Djanieff vill ha förlåtelse av rummet och när Felix Herngren våldför sig på ordet är jätteroligt, även idag. Thaihoror vid fruktdisken däremot, not so much. Förmodligen inte ens då om jag ska vara ärlig.

Scenen från wherever med Carl Bildt och Ingvar Carlsson gestaltade av Robert Gustavsson och Bosse Parnevik tycker jag fortfarande är lite småkul men för någon född efter 1990 som knappt vet vilka det är - återigen, not so much.

Så i syfte att göra upp en smula med svensk film och humor drar jag mig till minnes en liten episod ur mitt liv för inte länge sedan kryddat med några små referenser till svensk film jag faktiskt tycker (lite) om och som är roliga.

Jag spatserade i friden och fröjden längs en gata i Hufvudstaden och möter två spinkiga killar. Ingenting särskilt händer men precis när vi passerar varandra så hör jag:

Två backar läsk. Trevligt.

Fyra bevingade ord uttalade med en omisskännligt nasal röst.

Det är hela episoden men den fyller mig med känslor.

Jag har all respekt för Killinggänget och mycket av det de har gjort, det mesta faktiskt, har jag tyckt varit vansinnigt roligt.

Men.

Någonstans måste det vara nog.
Någonstans måste måttet vara rågat.

Jag står kvar på gatan en stund och allt jag hör och känner inombords är

Dö Percyjävel, dö!

Stuntrea

Ibland får man tillfälle att omvärdera sin syn på saker och ting.

I Stockholm är Polisen i full gång med att nysta i en ganska omfattande barnporrhärva som misstänks ha pågått i dryga 40 år.
Det gamla talesättet om vilka fiskar som simmar i de lugna vattnen känns väldigt aktuellt.
Det är ju på det viset att det i regel inte syns på utsidan vem eller vilka som är pedofiler och sexualförbrytare med inriktning på barn. Däremot är det viktigt att vi hela tiden är vaksamma för att på bästa sätt skydda våra barn.

Och nu har precis sådan vaksamhet burit frukt. Två föreningar som sysslar med stödverksamhet för personer i anslutning till övergrepp mot barn har bistått Polisen genom att anmäla detta som verkar vara en av de värsta barnporrskandalerna i modern tid.

Jag kan ju inte svara för andra men jag kommer aldrig att kunna se på Kungliga Biblioteket med samma ögon i fortsättningen. Jag menar, jag har ju varit där själv och jag har ju aldrig märkt att det egentligen är ett kriminellt nätverk som sprider barnporr. Ett hårt uppvaknande minst sagt.

Nu hoppas jag bara att de verkligen sätts dit och får sona sina ohyggliga brott. Det kommer definitivt att skicka en kraftfull signal till andra, till omfattningen mindre förbrytare, att det spelar ingen roll vilka ni är; vi kommer hitta er och vi kommer att placera er bakom lås och bom.

Dagar som dessa är jag stolt över att betala skatt.

Då var det dags då

IPRED.

Just det, idag är det dags.
Nu sätter fanstyget igång.

Men ärligt talat.
Jag börjar bli jävligt less på hela debatten kring fildelning och alltvafan.

Tanken om att information ska vara fri är inget konstigt, jag ställer helt upp på det.
När man drar det till upphovsrättsskyddat material blir jag bara trött och irriterad.
Saken är ju den att vi som laddar ner film, musik, spel eller whatever begår brott. Vad är det som är så jävla konstigt med det? Jag har ingen ideologisk förklaring till att ladda ner saker, jag gör det för att det är enkelt, bekvämt och jag slipper betala. Hela tiden är jag medveten om att jag begår en kriminell handling.
Kan alla jävla fildelarclowner som hörs överallt stå upp och erkänna att ja, vi begår brott och ja, vi väljer att göra det?
Upphör med alla jävla pajaskonster om ideologiska grunder och idealistiska bortförklaringar och erkänn att ni är lata jävlar som inte känner för att betala för er. Punkt fucking slut.
Jag gör det.

Jag är också beredd att betala för mig. Med undantag för svensk film, det skulle jag aldrig betala för. Annars är det helt enkelt så att fanns det en tjänst som var enklare och bekvämare än fildelning men kostade pengar så är chansen stor att jag betalar för mig. Om den är rimligt prissatt, vill säga, jag är trots allt snål as a motherfucker. Och att man slipper förtexterna på filmer man köper. Jag köper exempelvis alla spel till min konsol. Av den enkla anledningen att det är lättare än att hålla på och krångla och jävlas med nedladding, utbränning, gnäll på Flashback och allt möjligt.

Så nu får det fan vara nog. Om IPRED gör att en hel generation kriminaliseras så har fildelarpajasarna sett till att en hel generation har idiotiserats.

Jag vet vilket alternativ jag tycker är värst på sikt.