Djävulens Mjukdjur revisited

Jag är ett geni.
Eller, jag önskar jag kunde säga att det är så det är men då skulle jag fara med osanning och det vet man ju vad som händer då.

Jag har fått Teletubbies att försvinna ur familjens DVD-spelare.
Inte så att jag har tagit till några maffialiknande metoder, definitivt inte. Sonen har bara fått en ny drug of choice - Rorri Racerbil.

Believe me when I say that this is the shizzle, my dizzles.

Det hela handlar om en racerbana som ägs av en italiensk snubbe som heter Herr Karbonator.
På den här banan finns en del bilar vilka, får man ändå medge, finns där för att fylla upp vissa stereotyper. Huvudkaraktären, vår protagonist, Rorri är en av dem.

På banan finns även personal. Mer av något slags hjon egentligen med tanke på att det verkar som att de bor på banan. Denna statarstyrka utgörs av mekanikern Store Chris och alltiallon Anna. Anna är den en ordentlig och strukturerad hurtbulle och Store Chris är en slob som gillar munkar. Lite väl mycket, enligt egen utsago.

Utöver dessa finns några bikaraktärer varav den viktigaste är en kanin som agerar comic relief och gör två saker - äter morötter och mekar med sin skateboard.

Som ni förstår är detta en fullkomligt briljant serie och till skillnad från Teletubbies, som för övrigt borde förintas, så händer det något. Store Chris vinner exempelvis en löpartävling mot Anna helt enkelt för att kaninen snor en munk av den tjocke mekanikern som därför pressar sig till blodsmak för att hinna ikapp. Beat that with a stick...

Nu till den egentliga och tämligen enkla poängen med det här inlägget.

Om någon annan har sett den här serien, kan någon svara mig på om den är helt och hållet datoranimerad eller inte. Jag är inte säker.

Konst

Konst ska ju beröra, säger de som vet.
Jag vet inte så mycket om konst men jag vet att det inte alltid är viktiga saker som berör oss. Vilket skulle kunna leda till någon slags post hoc ergo propter hoc-diskussion om konst men det är i alla fall inte jag så intresserad av.
Något som däremot berör just nu är affären kring Anna Odell, ni vet hon psykotiskt-psyksjuka-fast-ändå-inte-psyksjuk-på-riktigt-studenten på Konstfack.
Hon rör upp en del känslor kan man konstatera.
Vissa menar att hon skall ställas som betalningsansvarig för tilltaget, vissa att det hon gjort kanske inte kvalificerar henne som antikrist men nära på och andra är av den åsikten att hey, det är ju konst, give her a break.
Själv så älskar jag när små saker resulterar i konflikter i storleksordningen Gargantua så jag slickar i mig allt jag kan få tag i om affären.
För mig finns två höjdpunkter än så länge.

Först och främst hennes egen kommentar när scoopet debuterade i kvällstidningarna.

Jag vill inte riskera mitt projekt. Men det är noga genomtänkt och ingen ploj.

Hon vill inte diskutera närmare innan det är klart. I maj.
Jag kan ju inte svara för andra men väl för mig själv. I maj har mitt uppmärksamhetsfönster stängt för länge sen. Tala om vad det handlar om, vilken grand plan du har. Peta in en pinne i brasan, if you wish.

Fast lite intresserad är jag ju ändå när jag tänker efter.
Jag vill ju se vad hon ville uppnå med detta, vad hon vill visa. Chansen är väl i och för sig rätt stor att jag inte fattar det ens då men i alla fall.

Vad säger det om en att det krävs att någon fejkar sig till psykvård för att man skall bli ens lite intresserad av vad konstnären har att säga? Dessutom är jag inte intresserad av just det utan snarare av hur konstnären försvarar och rättfärdigar sitt handlande. För sig själv om inte annat.

Höjdpunkt nummer två kommer från ingen mindre än David Eberhard som man självklart bör känna till. Gör man inte det kan jag meddela att han innehar den prestigfyllda posten som lagbas på S:T Görans psykakut.

Han är upprörd.
Mycket upprörd.
Han vet även både en och två saker om konst och vad som är konst.

Han sammanfattar dessa känslor, denna kunskap och sin övriga visdom i ett strålande citat.

Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.

Doktor Eberhard skulle i dagsläget kunna sälja biljetter till det eventet.
Det finns en fantastisk mängd förakt i citatet och en hämndlystnad som man riktigt kan känna i texten. Han går vidare och redogör för hur det hela är ett slöseri med samhällets resurser.
Jag hade gärna sett ett till citat i artikeln.

Något i stil med

Tänk om personen som inte fick vård på grund av det här hade varit Mijailo Mijailovic?

Då hade den här konflikten verkligen kunnat ta fart på allvar.
Det hade varit episkt.

Barn

Vissa människor drivs av en enorm längtan efter små barnfötters tassande steg i hemmet och gärna ett par tre uppsättningar fötter.
Jag har kommit underfund med att jag har quite a handful med min enda grabb.
Jag skulle dock vilja ha en till.
Varför?
Av olika anledningar men framför allt för att allt från befruktning till uppfostran handlar till 105% om Trial & Error.
Jag vill helt enkelt pröva igen. Trycka på quickload så att säga.

Inte så mycket uppfostringsbiten. Den är ett work in progress kan man säga och utsikterna för att pojken skall växa upp med lite folkvett är än så länge fortsatt positiva.

Förlossningen av den lille är en annan femma.
Här finns utrymme för förbättring. Inte så litet utrymme som jag skulle önska heller.

Saken är den att mannen skall vara ett stöd, en klippa, någon att luta sig mot, någon som kan skänka lugn i en situation som faller utanför de ramar som omger begreppet lugn.
Där kan jag konstatera att jag misslyckades. Kapitalt.

Jag har inte någon enorm lust att gå in på de exakta detaljer som ledde fram till att min insats vid min sons kommande till världen inte kan beskrivas som annat än Epic Fail.

Men jag kan ge en liten pointer, en hint om man så önskar, till eventuella blivande fäder som av någon anledning läser detta.

Rätt svar på frågan

Vad fort allt har gått!

är inte

Tycker du? Jag tycker det här är skittrögt!

Testa om ni vill.
Eller inte.
Jag rekommenderar alternativ 2.

BICHOK

Jag lyssnar just nu på en podcast som produceras av tre mormonska nördar från Utah. Den är strålande och handlar om skrivande. Vilket kanske inte gör mig till en mormon men definitivt till nörd. Särskilt med tanke på att den handlar om att skriva fantasy, science fiction och skräck. Både i form av prosa eller som serie. Nördigt är inte mer än förnamnet.
I vilket fall som helst så avhandlas ämnet BICHOK i en kvart i ett avsnitt. Detta är, nördigheten trogen, en akronym som står för Butt In Chair Hands On Keyboard.
Poängen med den är att man inte kan skriva om man inte sitter i stolen framför tangentbordet. I förlängningen hävdar en av personerna att åtminstone han tänker bättre med sina fingrar än med sin hjärna. Hur det är möjligt är aningen oklart men jag skulle kunna göra både en och två kopplingar till Sverigedemokraterna. Vilket är en billig poäng. Lite långsökt dessutom men jag har hört benämningen Tyskarna från Lund också så jag bedömer att jag är hyggligt safe.
Det jag försöker komma till är att jag har testat akronymen av den enkla anledningen att uppdateringsfrekvensen på bloggen har lämnat övrigt att önska. Vilket i sin tur har inneburit att det tiotal människor som någon gång per vecka vill ha kråset smörjt, få sitt lystmäte av förvirrade tankar tvingas till besvikelse. Detta skall det bli ändring på. Var det tänkt.
Saken är den att den övre delen i det här inlägget är skrivet sist och den nedre delen av det är den del där jag "tänker med fingrarna".
Orkar ni läsa vidare så kommer ni att märka varför det här fingerfunderandet inte är något som är helt rätt för mig...

Något är det som inte står rätt till i det lilla landet i norr som av det odödliga bandet Svenne Rubins lika delar träffande som buskishumoristiskt beskrivits som en kokt utan bröd.
Vilket i alla fall får mig att tänka på en gammal Herman Hedning-arc som går ut på att ledaren för den intergalaktiska invasionsstyrkan kallas Lord Encoctmebreu som med hjälp av starka senapskörtlar kan hålla rymdmonstren kort vilket inte riktigt hjälper mot Herman. Men jag glider från ämnet en aning om jag ska gå in på det.
Det är i vart fall något som inte står riktigt rätt till i Folkhemmets förlovade land.
En ekonomiansvarig berättade idag att många har hört av sig och varit oroliga över att de batalt för lite skatt eftersom de fått mer pengar än de ska på senaste lönen.
Det får mig att tänka efter lite.
Exakt hur oinformerad är man om man är rädd att man betalar för lite i och med det faktum att ett av regeringens beslut träder i kraft?
Att de här människorna sitter inne med rösträtt gör mig lite orolig. Jag menar, att de ska få mer pengar efter årsskiftet har ju stått i Aftonbladet!
Undrar om inte det som behövs i vikingalandet är lite gammal hederlig fascism...

Träsket

Robinson ska starta igen.

Många kommer att titta.
Jag är inte inkluderad i dessa.
Många kommer att tycka.
Jag är definitivt inkluderad i dessa.


Däremot så läser jag Aftonbladets små porträtt av de deltagande stackarna med förtjusning.
Det är i sanning en brokig skara människor som skeppats till mangroveträsken för att stå på plankor, festa på palmhjärtan och plågas av insekter.
Beatrice, exempelvis, har inte bara sökt till Idol och varit med i Villa Medusa tidigare. Hon har även två totempålar hemma som hon gjort själv. Med motorsåg.
Eller Erika, vars speciella egenskap är att hon håller Robinson-Robban högst på listan över favoriterna i tidigare Robinsonsäsonger.
Josefine är duktig på att dyka och hålla andan så hon var ju såklart ett mortal lock.
Jarmo har både jagat, varit bonde och byggt hus och Lukas är rädd för den moppemusche som kommer att ta plats på överläppen. Han är dessutom noga med att påpeka att han ville "skaka om lite i snökulan" och därför sökte till programmet.
Men bäst av alla är ändå Erik Billing som deltar i programmet eftersom han ”fick ett gudomligt ögonblick och eftersom jag är här nu så var det meningen”. Han är dessutom "en centralfigur i Malmös punkkretsar".
Vad betyder det?
Vem har försett tidningen med den informationen?
Och, kanske främst, vad innebär det för perks för honom?

Den magnifika lineupen till trots spår jag ett tittande från min sida som kommer att befinna sig mellan sporadiskt och obefintligt på skalan.
Men ändå kan jag inte låta bli att känna en stark fascination inför dessa människor som vi (ni) snart kommer att få se undernärda och lidande i ett träsk långt från oss i en TV nära oss (er).

På spaning efter den tid som flytt

Världen är inte vad den har varit.
Det finns ett talesätt på utrikiska som lyder "boys will be boys" men det talesättet har förlorat sin validitet.
Det är det man kan konstatera efter att ha firat jul och nyår med både friden och fröjden inblandat.
Inte för att jag har varit med om någon världsomvälvande upplevelse men jag kan ändå slå fast att pojkar inte riktigt kommer att vara pojkar för alltid.
Jag ska förklara.
Jag har en syster.
En syster som är ganska mycket yngre, knappa tio pinnar för att vara ungefärligt exakt och hon är ute och slarvar, spiller på sig och träffar pojkar och allt det där.
Under den typen av verksamhet skaffar hon sig en del erfarenheter som hon glatt delar med sig av efter bara en liten del tjat och hot.
En anekdot lever kvar särskilt i minnet och den kommer att ha en viss betydelse längre ner så den här gången måste du läsa hela inlägget för att förstå ordentligt. Eller nej, egentligen inte men det kommer att finnas en liten koppling, röd tråd skulle man kunna säga. Fast de flesta tappar jag ju redan vid rubriken så det var väl skit samma.
Anywho, syrran hade varit ute på galej och allmänt hallabaloo och bestämde sig tillsammans med en kompis att dra vidare och skaffade skjuts med en någotsånär jämnårig pojke som utöver att inneha ett körkort även för kvällen disponerade en automobil.
De åkte en bit och egentligen har jag ingen koll på hur det hela gick till och vad som hände för det jag kommer ihåg är bomben som släpptes sist av allt.

Vi behövde inte betala bensinpengar i alla fall.

Ursäkta, en gång till. Vad sade du? Bensinpengar? What the...?

Detta implicerar att et i vanliga fall brukar ske någon typ av monetär transaktion efter det att två flickor skjutsas av pojkar vars främsta egenskap och kännetecken är att de snart kommer att få blod att cirkulera i hormonomloppet.
Efter att ha förhört mig om detta faktum så får jag detta bekräftat.
Så var det definitivt inte på min tid och då skall man komma ihåg att den tiden inte utspelade sig för så vansinnigt länge sedan. Även om vissa fruar säkert skulle hävda att det var oerhört länge sedan men det är ett annat inlägg. I vilket fall så var det inte tal om bensinpengar från flickor till pojkar. Sexuella tjänster, däremot, det var det tal om. Dock bara i bilen så länge den fortfarande var tom på allt vad flickor heter. När det väl satt kvinnfolk i bilen så flinade vi bara fånigt och hoppades att verkligheten skulle förvandlas till en film av pornografisk natur. Men jag glider bort från ämnet.
Min syster betalar soppapengar för att få skjuts av pojkar i bil.
Jag ska inte ge mig in i att diskutera hur attraktiv min syster är eller hur stora chanserna är att pojkarna i fråga skulle vara intresserade av kurtis. Jag är inte uppvuxen i familjen Fritzl. Men jag kan inte se några uppenbara hinder, hon har fem fingrar på varje hand liksom.
Ändå betalas det soppapengar. Jeez...
Dessutom lyckades hon med konststycket att inte få komma in på en fest på nyårsafton.
Inte heller något som hade skett på min tid av liknande anledningar.

På tal om fest så var jag själv på en fest nyårsafton.
En fest jag lyckades bli utkastad från.
Efter mindre än tio minuter.
Av en 19-årig halvpackad blondin.
Bra jobbat.

Alltså, det finns lite mer i den historien egentligen. Saken är den att lejonparten av sagda nyårsafton tillbringades hos svärföräldrarna och undertecknad började värma med svärfar ganska tidigt vilket resulterade i att man var ganska bra i ordning redan vid åttarycket.
Efter det gick det utför och någonstans efter vägen kom jag att tänka på att det skulle vara en bra idé att krascha partajet som yngste svågern befann sig på. Vilket också hände.
Jag är ingen åldersrasist, eller lite, men inte i den här historien för annars funkar den inte. I alla fall så dyker jag och svåger modell äldre upp på festen i fråga, klampar in och förväntar oss självklart att vi skall vara kungar på stället. Eller jag gör det i varje fall.

Det händer inte.

Vad som däremot händer är att den tidigare nämnda blonderade tjejen med förmodad trampstamp drar ut mig och svågern på verandan och frågar ut oss om varför i helvete vi är där.
Jag är såklart oerhört dryg och arrogant och snurrar upp henne på läktaren.
Tycker jag vid tillfället.
Och det kanske jag gjorde i och för sig, klart är åtminstone att jag var dryg.
Det hela slutade med att hon undrade varför vi befann oss på en fest där vi var tio år äldre än samtliga.
Att det skulle finnas ett uns av sorglighet i det undgick ingen varpå refrängen var det vi tänkte på i nästa läge.

Man måste ändå beundra en liten blondin som drar en snubbe som lätt har en linjal och 50 kg upp på henne ut på verandan och läxar upp honom och påpekar att han borde ge sig på någon i sin egen storlek. Åldersmässigt talat.

Svunna tider kommer inte igen kan man konstatera.

Djävulens mjukdjur

Rubriken refererar förstås till Teletubbies.
Ni som inte är bekanta med dessa bör, förutom att flytta ut från under en sten, inte googla dem eftersom ni aldrig får ut dem ur era liv när de väl satt klorna i er.
Min grabb är fast i just ett sådant missbruk och det ter sig på lite olika sätt from time to time.
Just nu tittar han på en DVD där de pastellfärgade mjukisdjuren firar jul.
Han är dessutom i någon slags fascistoid fas i sin uppväxt och agerar polis så fort någon, oftast katten, gör något som inte faller vår hushållsmussolini på läppen.
Detta får en lite intressant effekt när han andäktigt sitter framför Teletubbies.
För på den här DVD'n finns en episod där en gula får en julklapp bestående av julgransglitter och allehanda girlander. Hon blir såklart utom sig av lycka. Fram till punkten då deras dammsugare äter upp hela presenten.
Och det är här som effekten jag nämnde kommer in i bilden.
När pojken ser detta utspelas så går han apeshit.
Han blir helt sinnessjukt arg och skriker och gormar och gråter av ilska.
Och det slutar inte förrän dammsugaren jagats runt huset av sina kramgoa husbönder och spottat ut allt julpyntet. Först då är allt frid och fröjd igen och lugnet sänker sig återigen över det lilla hushållet som styrs med järnhand av en tvååring.
Och friden råder.
Ända tills en smällkaramell dras itu på TV'n.
Då är vi där igen.
Apeshit...