Ipred

Ingen har nog undgått debatten som rasar angående Ipred.
Jag har varken lust eller ork att ge mig in i den.
Däremot så läste jag något intressant på Aftonbladet idag.

"Utan Ipredlagen kommer det inte bli några fler svenska filmer i framtiden."

Detta är det bästa argumentet mot Ipred jag har hört hittills.

Scanditoy

Don't buy the toys that make the noise.
Men om ni gör det så se till att ni får tag på en ordentlig produkt.
Jag har vissa synpunkter på en av min sons nya leksaker, därav mailet nedan.

-------------------------------------------------------------------------------

Hej,

Med anledning att min son häromdagen fyllde år gick ett litet firande av stapeln under vilket presenter delades ut. En av dessa presenter bestod av ett paket innehållande en leksak som kallas för "My first PC". Såvitt jag kan förstå är detta en produkt som i Norden marknadsförs av er.

Nu till anledningen till denna skrivelse.

Jag vill först och främst påpeka att min son har enormt roligt med sin lilla dator och leker med den flera gånger om dagen.
Inga konstigheter så långt.

Vad jag däremot har synpunkter på är emballaget i vilket leksaken levereras. Mer specifikt angående dokumentationen på baksidan av nämnda emballage.

Produkten utger sig för att vara en "Inlärningsdator" och efter det påståendet dyker följande upp:

"6 st inlärnings aktiviteter som introducerar bokstäver, stavning, siffror, räkning, föremål, former musik och spel."

Här infinner sig en viss skepsis hos mig då jag ser tre uppenbara fel i texten. Detta på beskrivningen till en "inlärningsdator".

Till att börja med skriver man i normala fall ental med bokstäver men det kan man bortse från i det här fallet då det är litet mer än en passus.
Samma sak med det uteblivna kommatecken som skall komma efter "former".
Däremot så är "inlärnings aktiviteter" ett ord som skrivs ihop.

"10 st sifferknappar som omvandlas till musik tangentbord."

Den här meningen har jag inga förslag till men jag får inte ihop det till någon slags begriplig svenska.

"Stor LCD-skärm med roliga animationer."

Här finns inget direkt fel men vi kan definitivt konstatera att vad som är stort eller inte definitivt är föremål för subjektiv bedömning.

"Vikbart bärhandtag."

Något sådant finns inte på produkten. Däremot finns ett handtag som kan skjutas in och dras ut. Jag antar att det har att göra med friskrivningsklausulen om att avvikelser i produkten kan förekomma så inga konstigheter där egentligen.

Ytterligare kan jag konstatera att det på ett flertal ställen finns, eller snarare inte finns, bindestreck som fallit bort och andra konstiga formuleringar.

Inget av det jag anmärkt på är stora saker men jag är av den uppfattningen att högre krav går att ställa på en produkt som aspirerar på att vara en inlärningshjälp för min son.
Jag behöver knappast påpeka det underskott av förtroendekapital som uppstår när beskrivningen av denna inlärningsdator använder sig av felaktigt språk i sin dokumentation.

Jag förstår att det är många fallgropar som kan komma att uppstå i översättningar och annat inför lanseringar av sådana här produkter men jag hoppas att ni framledes skall ha möjlighet att hålla bättre uppsikt över sådant här och kunna leverera produkter som i större grad matchar de krav som föräldrar idag ställer på det som skall understödja barnens språkliga och senso-motoriska utveckling.

Vänligen

Kaprate Kid

Litteratur

Det var Fars Dag nyligen.
Sweet.
Jag var ganska inställd på att ta steget fullt ut i rollen som tvivelaktig pappafigur genom att inkassera min första slips. Första Fars-Dag-slips, that is.
Det gick i stöpet kan jag meddela.

Men jag hänger inte läpp för det. Jag fick nämligen en annan present.
En bok.
Om andra böcker.
I urval av Göran Hägg.

Är det något jag är barnsligt förtjust i så är det listor. Det spelar ingen som helst roll vad du listar, görs en förteckning över topp 10 skyddshandskar avsedda för bruk i sterila miljöer så är jag den ivrigaste av läsare.

Så nu är jag alltså ägare av "1001 böcker du måste läsa innan du dör".

Känner jag mig bra över detta?
Både ja och nej.
On the plus side, det är en bok på knappt tusen sidor och alltsammans är en enda lista i kronologisk ordning från jättelänge sen till typ Jens Lapidus.
På minussidan, jag känner mig sjukt ignorant när jag läser listan och kan konstatera att det inte är särskilt många av böckerna jag har läst. Och att ha sett filmen räknas ju inte...

Så nu har jag börjat min resa mot belästhet. Om det nu är ett ord överhuvudtaget.
Jag har nämligen börjat läsa Proust.

Och kan konstatera att den mannen hade på tok för mycket fritid.

Tomten

Jag såg mamma kyssa...
Eller, nej det gjorde jag inte.
Men jag såg tomten packa ur sin vita Mondeo igår kväll.
Jag blir ofta utkommenderad om kvällarna för att köpa en "liten godisbit". Givetvis är detta en kod för införskaffande av en mängd godis som skulle få Gargantua att darra på underläppen, backa undan och nöja sig med en apelsin.
I vilket fall så hade jag precis avlagt besök hos den lokale handlaren och var på väg hem balanserandes den enorma mängden sötsaker i mina stackars armar.
Då hände det.
Jag såg Honom.
Det kan inte ha varit någon annan.
Allt stämde nämligen. Lite grovhuggen figur, lätt rundlagd, storstövlar, grön jacka av "jaktmodell" och en liten grön keps som skänkte en slags incognito som finish.
Där fanns också ett Skägg.
Och då menar jag inte något slags välfriserat helskägg, goatee eller bajsring utan ett skägg som skulle ha fått hela ZZ Top att gråta vid insikten att inte ens om de lade ihop sina ansiktsbehåringar skulle det räcka till vinst i volymracet.
Det var helt enkelt ett magnifikt Skägg.
Jag stod som förstenad, med en slags skräckblandad fascination.
Jag hade ju så många frågor jag ville ställa.
Varför körde han Mondeo för det första?
Eller, det var typ det jag undrade men det kändes ändå överväldigande.
Han verkade leta efter något i baksätet och jag undrade om jag borde hjälpa honom i sökandet.
Men jag gick hem istället.
När jag passerade honom tittade han upp och våra blickar möttes.
Och jag såg att han såg.
Såg att jag visste.

Hur det är när man tappar hemnycklarna under sätet och det är becksvart på parkeringen.

Föräldramöte Revisited - part deux

Alla föräldrar är speciella och unika.
Bara inte riktigt lika speciella och unika som sina barn.

Det är ganska intressant när man tänker på det eftersom de föräldrar, och barn för den delen, som inte är speciella och unika är dom som är speciella och unika.

Anyway, jag var ju på ett föräldramöte häromwhatever och redogjorde för den första hälften av det här och tänkte nu ge mig i kast med den andra delen av det. Den del jag behövde mer tid för att smälta.

Grejen är den att den första hälften innehöll fullt med lågt hängande frukt för snabba och ganska billiga poänger om varför man inte ska förlora klunsen som bestämmer vem som ska gå på mötet.

Den andra hälften däremot.
Den andra hälften...

För att komma med en fullgod redogörelse av den krävs det förmodligen att man är ganska väl bevandrad inom en rad områden i det breda psykologiska mumbo-jumbot.
Vilket jag inte är men det hindrar förstås inte att jag kommer med en lekmans tankar och reflektioner över de ca 70 minuter av mitt liv som inte ser ut att vara subject for refund.

Nåväl, efter att protestlistan både fötts och mött sotdöden inom loppet av en kvart så kom vi in på de tunga bitarna. Det råkar händelsevis också vara de bitar då föräldrar plockar fram show-offmentaliteten i all sin ohyggliga prakt.
Skulle man ställa sig frågan om vad som skrämmer föräldrar mest så kommer man förmodligen fram till att det är att något skulle hända deras barn.
Icke.
Det som föräldrar fruktar över allt annat är att andra föräldrar ska tro att de inte vet allt som går att veta om hur man uppfostrar barn. Det manifesterar sig genom att dessa ängsliga föräldrar ställer hundratals frågor om pedagogik, kostlära, värdegrunder och annat. Gemensamt för alla är att de redan vet svaret på frågorna men vill få medhåll från personen i auktoritetsställning. Dessutom så vet ingen annan svaret på frågorna, tror de, med anledning av unik-och-speciell-mentaliteten. Dock så vet alla svaret eftersom alla är precis sådär unik-speciella varför alltihop blir en sandlåda där alla försöker ha den största traktorn.

Detta blandas upp av loonfrågor om ifall personalen vägrar att ge barn mat om de råkar komma försent till frukost. Eller om barnen som inte kommer förrän efter nio inte får vara med i den dagliga verksamheten.

Men det är bara mellanspel för det verkliga fokuset här är en snoppmätartävling av interstellära mått.

Själv deltog jag inte i diskussionen - jag är ju speciell och unik - men flera gånger får jag hejda mig innan jag frågar om det inte vore bra att lära barnen att man inte ska äta gul snö och andra väsentliga utdrag ur folkpraktikan.

Men jag säger inget.

Jag bara stirrar tomt framför mig, förundras över människorna och vill bara gå hem.

Men det hände inte förrän 70 minuter senare.

Lärdomar

Läste idag att en politiker i det vemodiga grannlandet avgår efter en incident som involverade sponken, kvinnlig fägring och en man sökandes efter värme och ömhet.

Tydligen hade det varit galej på svenska ambassaden under bokmässan i Helsingfors.
Bara det som fond till alltihop är ju fantastiskt.

Jag kan tänka mig hur Stefan Johansson, som är politikern tillika den ömhetstörstande mannen i sagan, förvärmde i hemmet. Kanske sänkte en skruvmejsel eller två, duschade, lyssnade på lite musik och förfinade groomingen inför kvällens aktiviteter. Förmodligen var han ganska trött efter ännu en dag på barrikaderna som statssekreterare åt Finlands jämställdhetsminister. Det skulle med andra ord bli ganska skönt att få koppla av lite med en bit mat, gott vin och trevligt samtal i glada vänners lag.

Det ballar ur såklart.
Som så ofta i alla sammanhang där borsten finns med i faggorna och det som hände var att den efter kärlek sökande Stefan eventuellt misstolkade vissa signaler. Eller förmodligen såg signaler där inga stod att finna.
I vilket fall som helst så tog han en kvinna på brösten. Inte bara en, förresten, utan flera av kvinnorna på partajet utsattes för Herr Johanssons rättframa ömhetsbetygelser.

Tyvärr föll detta inte riktigt så väl ut för stackars Stefan som han möjligen hoppats.
Jag misstänker att ingen av de kvinnor han givit sina inviter svarade på jakande vis och inte nog med det utan skrivelser författades dessutom och hamnade sedermera i händerna på ledningen för Stefans parti. Detta resulterar i att Stefan nu avgår och lämnar sin post.

Som alltid med medelålders män som blir på kanelen i överkant så ligger det något slags tragikomiskt skimmer över alltihop men den rena, skära humorn infinner sig inte förrän vår vän Stefan uttalar sig om incidenten i samband med sin avgång.

"Jag är ledsen över det som hänt och har fått en viktig lärdom för resten av livet."

Det skulle vara ovärderligt att få höra Stefan med egna ord utveckla exakt vilken viktig lärdom han drar av den här historien.
Att det generellt sett inte är någon god idé att ta främmande kvinnor på brösten?
Att man inte bör vara så svår på borsten innan man gör det?

Jag vet inte.

Men roligt skulle det vara.
Det vågar jag sätta min penis i pant på.

The ramblings of a madman

Han är igång igen.
Den stilistiska ekvilibristen från Halmstad.
Ny kolumn i Metro idag. Eller, ny och ny, han skriver ju samma varje gång men det var en ny rubrik.
Jag kommer att tänka på en intervju i nån internetrelaterad tidning där han säger att han "vågar visa svaghet - och står för sina styrkor".
Ja, vad ska man säga? Bara det faktum att han publicerar sina underliga funderingar i en av världens största tidningar är väl ett bevis på att han visar svaghet.
Och att stå för styrkor när inga finns är väl ingen konst?
Nej, det är inte helt rättvist. Såvitt jag kan förstå så är han en skicklig och entusiasmerande entreprenör. Så självklart har han styrkor, poängen är att han borde se till att utnyttja dem och ägna sig åt saker där hans styrkor kommer till användning.
Man brukar ju säga att alla människor har en talang och jag tror att det är sant.
Johan Staël von Holsteins talang ligger dock inte i att skriva kolumner.

Jag håller inte med honom särskilt ofta i sak men det är inte det som gör att jag anser att han kvickt som ögat bör släppa alla ambitioner han har som skribent.
Jag har sagt det förut och säger det igen: Det är samma kolumn om och om igen.
De är dessutom taffligt skrivna, innehåller alltid faktafel och är i bästa fall inte helt genomtänkta.
Jag antar att han vill vara en provokatör och gå i bräschen för nån slags omvälvande samhällsförändring. Oklart vad, egentligen med tanke på att han bara öser ur sig förvirrat gnäll. Men när jag inser att jag har ett större litterärt utbyte av att läsa "Storstadspojken" så är det inte direkt Herr Holsteins åsikter jag blir provocerad av.

Så återigen, snälla chefredaktör-på-metro-som-kan-bespara-mig-eländet: Gör just det. Bespara mig och resten av landet eländet!