Uppfostran

Fick en försändelse per post från Enkätenheten på Statistiska Centralbyrån häromkvällen.
Den var döpt, något poetiskt och en smula suggestivt, till Barn eller inte.

Med anledning av den mönstermedborgare jag gör anspråk på att vara så satte jag mig givetvis omgående ned för att fylla i den. Under tiden dök det upp en del kluriga frågor som till den grad förbryllade mig att jag tvingades fråga Hustrun om råd. Jag vet inte om det bryter mot några regler eller inte men sant är i vart fall att det är hon som håller saker som hur länge vi levt tillsammans, hur lång tid som gick från beslut till barn eller vilka hormonella stimpacks vi pumpade i oss för att hjälpa biologin på traven.

Nåväl, det var inte själva enkäten jag tänkte behandla.
Den var i stort en besvikelse.
Den led av samma problem som många andra, tidigare utgåvor i serien. En bra inledning som tappar fart framåt mitten och en verkligt svag avslutning. Lite grann som svensk film på bio.
Förutsatt att man räknar de trailers som visas innan filmen som inledningen.

Det jag däremot kom att tänka på var hur centralt barn i allmänhet och uppfostran av dessa i synnerhet har blivit i vårt samhälle. Inte som förr dessutom när uppfostran var viktigt så att barnen skulle veta sin plats, respektera äldre och lyfta på mössan inför brukspatron utan rent metodmässigt. Hur ska vi föräldrar bete oss för att uppfostra våra barn?

Något är sjukt när den kunskapen börjar försvinna från ett samhälle. Jag kan leva med att de golvläggare som klarar att prestera ett parkettgolv i fiskbensmönster blir färre och färre eller att jag inte lyckas hitta en enda bra tunnbindare på hela Eniro. Men uppfostran av barnen?

Istället för att lita till vårt sunda förnuft, vilket jag ändå tvingar mig att tro finns hos de flesta föräldrar, så tittar vi på nanny-program. Där exponeras vi för frodiga kvinnor i förkläden vars ledstjärna i livet verkar vara att det inte blir goda små medborgare av barnen om de inte får känna skam tidigt i livet.
Man får anta att det är såpass bra betalt att göra TV istället för att skuldbelägga rikemansbarn på normal arbetstid. En annan, kanske mer trolig, förklaring är att de inte lyckas få andra jobb inom nannygebitet eftersom jag i alla fall skulle hota med stämning, polisen och hela fan om jag kom på dem med att behandla mina barn som de gladeligen gör på bästa sändningstid.

Men det är inte heller det som jag reflekterar över egentligen med tanke på att jag missat tåget för nannyprogrammen en smula.

Det kom ett uttalande alldeles nyligen från en pedagogikprofessor från Göteborg som fick mig att nästan i ett svep tappa förtroendet för folket i det här landet.

Inte så att det han sade var något konstigt, tvärtom, men det faktum att det svenska folket behöver någon som talar om att det inte är så lyckat att misshandla sina barn är ju helt absurt.

Var är vi på väg då?
Inte någonstans jag skulle betala pengar för att åka charter till, det känns ganska klart.

Tidigare idag kunde vi läsa ett uttalande från en entreprenör vars framgångssaga innefattar både varmkorv och nätbingo och hans insiktsfulla råd till Svenne Banan var att ta ränta på pengar man lånar ut till sina barn eftersom det på något sätt bättre skulle rusta dessa för det samhälle de sedan skulle leva i. Kan tänka mig att det inte är han som är den häftiga pappan vid hämtning...

Det är här som jag tänker att det inte alls är något fel på samhället.
Det är mig det är fel på.
Jag har i min enfald gått och trott att min uppgift som förälder är att alltid vara ett stöd, älska villkorslöst, lära dem att alla människor är har samma värde och att alltid finnas där för dem.

Inget kunde vara mer fel.
Istället ska jag behandla dem som små hundvalpar som dresseras till champions, komplett med den sedvanliga rivaliteten med andra uppfödare om vem som vet mest om icke ekologisk mats skadliga inverkan på valparna, varför glass inte är bra eller att alltid vara först att hämta på dagis. Eller kenneln för att driva analogin hela vägen.

Det är hög tid att vi förädrar stannar upp och inser att det handlar inte om oss utan om våra barn.
Vi måste tänka mindre och känna mer.
Klarar man inte det så finns det en konkret pointer, faktiskt den enda man egentligen behöver, från en kvinna som förstod barn på riktigt.

Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.