Svensk humor

Att jag hyser en kategorisk avsky inför svensk film och att den bäst borde exporteras till det land där peppar är den mest frekvent förekommande grödan är ingen hemlighet.

Svensk humor är jag aningen mer kluven inför.
Å ena sidan har vi Stefan & Krister som får mig att vilja skicka vädjande brev till Al-Qaida och be om ett riktat terrordåd.
Å andra sidan har vi...well, på den sidan finns inget alls men det finns personer, kollektiv och grupperingar som stundtals har åstadkommit stordåd.

Jag såg Henrik Schyfferts show "The 90's" i vintras och något han talade om då var vikten av att vara aktuell.
Att det är något som är oerhört viktigt när det gäller humor är säkert ingen nyhet, för de som inte tittar på Stefan & Krister vill säga men de kommer ändå inte att hålla med mig om något jag skriver här. Med största säkerhet inte läsa här överhuvudtaget.

Titta på en sketch från Galenskaparna & After Shave till exempel.
Jag står upp för att de har producerat material som är vansinnigt roligt, även idag, men sketcher som går ut på att Manfred von Gyldenstruut springer runt med ballerinakläder och fastnar i vinkelvolten är inte sådär jättehett längre.

Jag såg några klipp från Pentagon häromtidigare och förundrades över hur mycket som gick mig förbi när jag såg det på TV. När Pontus Djanieff vill ha förlåtelse av rummet och när Felix Herngren våldför sig på ordet är jätteroligt, även idag. Thaihoror vid fruktdisken däremot, not so much. Förmodligen inte ens då om jag ska vara ärlig.

Scenen från wherever med Carl Bildt och Ingvar Carlsson gestaltade av Robert Gustavsson och Bosse Parnevik tycker jag fortfarande är lite småkul men för någon född efter 1990 som knappt vet vilka det är - återigen, not so much.

Så i syfte att göra upp en smula med svensk film och humor drar jag mig till minnes en liten episod ur mitt liv för inte länge sedan kryddat med några små referenser till svensk film jag faktiskt tycker (lite) om och som är roliga.

Jag spatserade i friden och fröjden längs en gata i Hufvudstaden och möter två spinkiga killar. Ingenting särskilt händer men precis när vi passerar varandra så hör jag:

Två backar läsk. Trevligt.

Fyra bevingade ord uttalade med en omisskännligt nasal röst.

Det är hela episoden men den fyller mig med känslor.

Jag har all respekt för Killinggänget och mycket av det de har gjort, det mesta faktiskt, har jag tyckt varit vansinnigt roligt.

Men.

Någonstans måste det vara nog.
Någonstans måste måttet vara rågat.

Jag står kvar på gatan en stund och allt jag hör och känner inombords är

Dö Percyjävel, dö!