Träsket

Robinson ska starta igen.

Många kommer att titta.
Jag är inte inkluderad i dessa.
Många kommer att tycka.
Jag är definitivt inkluderad i dessa.


Däremot så läser jag Aftonbladets små porträtt av de deltagande stackarna med förtjusning.
Det är i sanning en brokig skara människor som skeppats till mangroveträsken för att stå på plankor, festa på palmhjärtan och plågas av insekter.
Beatrice, exempelvis, har inte bara sökt till Idol och varit med i Villa Medusa tidigare. Hon har även två totempålar hemma som hon gjort själv. Med motorsåg.
Eller Erika, vars speciella egenskap är att hon håller Robinson-Robban högst på listan över favoriterna i tidigare Robinsonsäsonger.
Josefine är duktig på att dyka och hålla andan så hon var ju såklart ett mortal lock.
Jarmo har både jagat, varit bonde och byggt hus och Lukas är rädd för den moppemusche som kommer att ta plats på överläppen. Han är dessutom noga med att påpeka att han ville "skaka om lite i snökulan" och därför sökte till programmet.
Men bäst av alla är ändå Erik Billing som deltar i programmet eftersom han ”fick ett gudomligt ögonblick och eftersom jag är här nu så var det meningen”. Han är dessutom "en centralfigur i Malmös punkkretsar".
Vad betyder det?
Vem har försett tidningen med den informationen?
Och, kanske främst, vad innebär det för perks för honom?

Den magnifika lineupen till trots spår jag ett tittande från min sida som kommer att befinna sig mellan sporadiskt och obefintligt på skalan.
Men ändå kan jag inte låta bli att känna en stark fascination inför dessa människor som vi (ni) snart kommer att få se undernärda och lidande i ett träsk långt från oss i en TV nära oss (er).