Konst

Konst ska ju beröra, säger de som vet.
Jag vet inte så mycket om konst men jag vet att det inte alltid är viktiga saker som berör oss. Vilket skulle kunna leda till någon slags post hoc ergo propter hoc-diskussion om konst men det är i alla fall inte jag så intresserad av.
Något som däremot berör just nu är affären kring Anna Odell, ni vet hon psykotiskt-psyksjuka-fast-ändå-inte-psyksjuk-på-riktigt-studenten på Konstfack.
Hon rör upp en del känslor kan man konstatera.
Vissa menar att hon skall ställas som betalningsansvarig för tilltaget, vissa att det hon gjort kanske inte kvalificerar henne som antikrist men nära på och andra är av den åsikten att hey, det är ju konst, give her a break.
Själv så älskar jag när små saker resulterar i konflikter i storleksordningen Gargantua så jag slickar i mig allt jag kan få tag i om affären.
För mig finns två höjdpunkter än så länge.

Först och främst hennes egen kommentar när scoopet debuterade i kvällstidningarna.

Jag vill inte riskera mitt projekt. Men det är noga genomtänkt och ingen ploj.

Hon vill inte diskutera närmare innan det är klart. I maj.
Jag kan ju inte svara för andra men väl för mig själv. I maj har mitt uppmärksamhetsfönster stängt för länge sen. Tala om vad det handlar om, vilken grand plan du har. Peta in en pinne i brasan, if you wish.

Fast lite intresserad är jag ju ändå när jag tänker efter.
Jag vill ju se vad hon ville uppnå med detta, vad hon vill visa. Chansen är väl i och för sig rätt stor att jag inte fattar det ens då men i alla fall.

Vad säger det om en att det krävs att någon fejkar sig till psykvård för att man skall bli ens lite intresserad av vad konstnären har att säga? Dessutom är jag inte intresserad av just det utan snarare av hur konstnären försvarar och rättfärdigar sitt handlande. För sig själv om inte annat.

Höjdpunkt nummer två kommer från ingen mindre än David Eberhard som man självklart bör känna till. Gör man inte det kan jag meddela att han innehar den prestigfyllda posten som lagbas på S:T Görans psykakut.

Han är upprörd.
Mycket upprörd.
Han vet även både en och två saker om konst och vad som är konst.

Han sammanfattar dessa känslor, denna kunskap och sin övriga visdom i ett strålande citat.

Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.

Doktor Eberhard skulle i dagsläget kunna sälja biljetter till det eventet.
Det finns en fantastisk mängd förakt i citatet och en hämndlystnad som man riktigt kan känna i texten. Han går vidare och redogör för hur det hela är ett slöseri med samhällets resurser.
Jag hade gärna sett ett till citat i artikeln.

Något i stil med

Tänk om personen som inte fick vård på grund av det här hade varit Mijailo Mijailovic?

Då hade den här konflikten verkligen kunnat ta fart på allvar.
Det hade varit episkt.