Föräldramöte Revisited - part deux

Alla föräldrar är speciella och unika.
Bara inte riktigt lika speciella och unika som sina barn.

Det är ganska intressant när man tänker på det eftersom de föräldrar, och barn för den delen, som inte är speciella och unika är dom som är speciella och unika.

Anyway, jag var ju på ett föräldramöte häromwhatever och redogjorde för den första hälften av det här och tänkte nu ge mig i kast med den andra delen av det. Den del jag behövde mer tid för att smälta.

Grejen är den att den första hälften innehöll fullt med lågt hängande frukt för snabba och ganska billiga poänger om varför man inte ska förlora klunsen som bestämmer vem som ska gå på mötet.

Den andra hälften däremot.
Den andra hälften...

För att komma med en fullgod redogörelse av den krävs det förmodligen att man är ganska väl bevandrad inom en rad områden i det breda psykologiska mumbo-jumbot.
Vilket jag inte är men det hindrar förstås inte att jag kommer med en lekmans tankar och reflektioner över de ca 70 minuter av mitt liv som inte ser ut att vara subject for refund.

Nåväl, efter att protestlistan både fötts och mött sotdöden inom loppet av en kvart så kom vi in på de tunga bitarna. Det råkar händelsevis också vara de bitar då föräldrar plockar fram show-offmentaliteten i all sin ohyggliga prakt.
Skulle man ställa sig frågan om vad som skrämmer föräldrar mest så kommer man förmodligen fram till att det är att något skulle hända deras barn.
Icke.
Det som föräldrar fruktar över allt annat är att andra föräldrar ska tro att de inte vet allt som går att veta om hur man uppfostrar barn. Det manifesterar sig genom att dessa ängsliga föräldrar ställer hundratals frågor om pedagogik, kostlära, värdegrunder och annat. Gemensamt för alla är att de redan vet svaret på frågorna men vill få medhåll från personen i auktoritetsställning. Dessutom så vet ingen annan svaret på frågorna, tror de, med anledning av unik-och-speciell-mentaliteten. Dock så vet alla svaret eftersom alla är precis sådär unik-speciella varför alltihop blir en sandlåda där alla försöker ha den största traktorn.

Detta blandas upp av loonfrågor om ifall personalen vägrar att ge barn mat om de råkar komma försent till frukost. Eller om barnen som inte kommer förrän efter nio inte får vara med i den dagliga verksamheten.

Men det är bara mellanspel för det verkliga fokuset här är en snoppmätartävling av interstellära mått.

Själv deltog jag inte i diskussionen - jag är ju speciell och unik - men flera gånger får jag hejda mig innan jag frågar om det inte vore bra att lära barnen att man inte ska äta gul snö och andra väsentliga utdrag ur folkpraktikan.

Men jag säger inget.

Jag bara stirrar tomt framför mig, förundras över människorna och vill bara gå hem.

Men det hände inte förrän 70 minuter senare.