(Kultur)Tuben

Satte mig på tunnelbanan idag.
När jag skulle sätta mig så råkade jag stöta till en kvinna varpå jag yppade ett snabbt ursäkta och satte mig mittemot henne. Platsen jag tog var en av två lediga i vagnen, den andra fanns i stolsfyran tvärs över gången och var en fönsterplats till skillnad från detta som var en plats i gången. Anledningen till den här Ernst Brunner-beskrivningen av läget kommer att visa sig. Eventuellt.
I vilket fall som helst så sätter jag mig ner, petar i hörlurarna och lutar mig tillbaka. Plötsligt känner jag en smärta i min högra hand och jag tittar dit. Det visar sig att den beror på en annan kvinna, som sitter snett mittemot mig över gången, nyper mig hårt i handryggen.
Vad i helvete?
Hon vill få kontakt med mig och tyckte att våld, i och för sig milt men ändå, var rätt väg för detta.
Anywho, hörplupparna åker ur och jag lyssnar efter vad hon vill mig.
Nu kommer nästa problem. Svenska verkar inte vara hennes förstaspråk men jag hör ordet respekt i alla fall.
Jag ber om ursäkt för att jag inte uppfattade riktigt vad hon sade och ber henne att upprepa det hela. Efter några försök, utan större framgång än att jag tror mig veta att hon vill att jag ska respektera människor, är vi framme vid Mariatorget där hon skall av. Hon upprepar sitt ärende en sista gång och med hjälp av mina medpassagerare så lyckas jag uttyda att hon menar att jag inte respekterar människor pga att jag inte satt mig bredvid henne.
Till saken hör att kvinnan som nöp mig var av afrikansk härkomst. Eller det hör väl egentligen inte till saken men jag tror att hon menade att jag inte ville sätta mig bredvid henne för att hon var färgad och att jag eftersom jag då är rasist inte respekterar människor.

Så vad vill jag ha sagt med detta då?
Inte så mycket men det var en underlig upplevelse.
Det och att jag nu fått min misantropi bekräftad.