Storartat

Ibland hamnar man i situationer där man känner sig priviligierad över att man får leva och uppleva den tid som är vår. Situationer där man kommer på sig själv med att bara gapa i förundran och inte förmå sig att stänga munnen förrän det görs påmint att fibrerna i de kläder man bär sedan länge är mättade på vätska.
I de här korta men ack så värdefulla stunderna när man känner hur andan stannar i halsen av pur förtjusning över det fantastiska man får uppleva.
Ett slags euforiskt lugn sprider sig i kroppen och man känner att nu kan inget gå fel. Inget. För vad som än händer så finns det där. Det där som får en att känna sig sådär lätt och svävande. Sådär nästan fult lycklig.

För bara några dagar sedan upplevde jag detta senast.

Självklart pratar jag om Calvin.

Som om det inte var uppenbart nog...