Outlaw

Häromdagen hände en rätt lustig grej.
Bakgrunden är denna: Min farsa ska hämta min son på dagis på fredagen och sedan ta med honom hem till Dalarna där han ska få bli sönderlekt av farmor och faster och allt möjligt.
Ett litet barn kräver en del packning vilket innebär att farsan behöver hämta upp lite prylar i min lägenhet innan han drar. Dessutom så är ingen hemma så han måste få en nyckel. Den nyckeln skulle jag gå in i hans lägenhet i stan och lämna på köksbordet och här tar berättelsen sin början. Till saken hör också att min plånbok med alla mina kort och allting är glömd hemma på morgonen. Vidare till the Story.

Jag anländer till Nybrogatan och knappar in portkoden. Jag har trevlig musik i mina lurar, jag är ute i rätt hygglig tid så jag kommer att hinna till mitt möte efteråt. Porten går upp och jag tar hissen upp till fyran, går över gården och genom korridoren till farsans lägenhet. Väl där så låser jag upp extralåset och går raskt vidare till att forcera huvudlåset.
Här tar det stopp och jag förbannar det faktum att jag tydligen fått fel nyckel. Jag försöker och provar me ndet går inte. Plötsligt hör jag hur någon pratar inne i lägenheten. Min första tanke är att det ska ju inte vara någon här. Min andra tanke är att jag har gått fel. Jag säger att jag har gjort ett misstag och att jag ber om ursäkt om jag skrämde någon och vänder mig för att gå. Då hör jag hur de ringer polisen därinne. Suck.
Jag säger till igen och ber dem att öppna dörren så jag kan få förklara mig. Fat chance...
Jag hör hur de beskriver mig och hur det läggs vikt vid avgörande inbrottstjuvskännetecken som att "han har en väska med sig" och "han är lång och mörk".


Ungefär här börjar jag bli lite stressad med tanke på att det möte jag ska till efter detta närmar sig med stormsteg. Nåväl, detta måste ju redas ut så vad jag gör är att jag skriver en lapp där jag inkluderar fyra saker: en förklaring, mitt namn, mitt telefonnummer och en ursäkt. Vi är nu uppe i fyra sådana. Mannen som nu har tagit över kontakten med länsman låter än mer skärrad när han med panik i rösten släpper bomben att terroristen precis har skickat in en lapp i lägenheten och refererar omgående innehållet för polisen.
Jag förstår om de blir rädda och skärrade, någon har ju faktiskt försökt att ta sig in i deras lägenhet men nu borde de inse att jag eventuellt inte har onda avsikter med besöket. Icke.

Nåväl, jag inser att jag inte lär få möjligheten att förklara mig för det gamla paret så jag tänker att jag ändå har lämnat mina kontaktuppgifter så polisen lär ju höra av sig och jag kan reda ut det då så jag lämnar platsen och beger mig mot porten.

I mitten ev de sista trappstegen möter jag två poliskonstaplar som precis kliver in genom dörren. Jag stannar dead och poliserna gör detsamma med det lilla tillägget att händerna går rakt till pistolerna. Off to a bad start.

Jag säger ursäkta och att jag antar att de är här på grund av mig och att jag kan förklara alltihop. De ser lite skeptiska ut och frågar om jag kan identifiera mig. Remember how I said my wallet was at home? Nu blev det ganska viktigt helt plötsligt...

Det hela går vidare med att jag får visa poliserna vägen till the scene of the crime, så att säga, och när den ene går in till det vettskrämda paret så får jag gå iväg en bit och tala med den andre.
Det frågas vad jag heter, vad har jag för personnummer, har jag några syskon, några barn. Därefter går han iväg och ringer in det till nån slags central för att fastställa att jag är den jag är. När det är klart kommer han tillbaka och jag har tagit reda på vilken port jag egentligen skulle till. Den andre polismannen komme rut från lägenheten och flinar och säger att jag tydligen har skickat in en lapp. Jag förklarar en gång till vad som har hänt och det hela slutar med att den polisman jag pratat med följer med till rätt lägenhet och observerar när jag öppnar den dörren och till slut kan lämna nyckeln.

På kvällen återberättar jag hela härligheten för min fru som bara skrattar och säger: Det är så typiskt dig! Om någon annan hade råkat ut för detta så hade jag blivit förvånad men med dig: nej.

Yo, when the long arm of the law...