Kids say the darndest things

Vi satt vid matbordet häromdagen.
Hela familjen.
Mamma, Pappa och barn.
Vi åt frukost.
Scones.
Med marmelad.
Smaskigt skulle man kunna säga.
Om man inte är min son, vill säga, eftersom man då skulle tro att smaskigt och mums är varandras motsatser och mums är det positiva.
Vilket leder mig in lite grann på spektaklet som skulle komma att följa.
Saken är den att min son just nu utvecklas i en takt som inte helt orättvist skulle kunna benämnas som rasande och i centrum av detta står talet.
Vi försöker så gott det går att vara stöttande, engagerade och oroliga föräldrar och stimulera detta genom att samtala med vår ögonsten till pojk.
Det går sådär.
Eller, egentligen går det rätt bra. Inte så att han är någon slags talets savant tillika sokratiskt under. Snarare lär han sig svärord som om de fanns i blodet och andra ord som om de satt kvar i plåstret. För att fullfölja blodanalogin.
Detta innebär väl i och för sig att han utvecklas ganska nära exakt som andra barn i 2-årsåldern.
Men han svär på dagis vilket inte skänker tillskott på förtroendebanken där om man så säger.

I vilket fall, där satt vi kring bordet och nötte lite med namn om vad folk heter.
Samtalet, mer av en monolog faktiskt, gick ungefär så här:

Mamma heter Mamma.
Pappa heter Kaprate Kid.
Mamma heter Mamma.
Pappa heter Kaprate Kid.
Mamma heter Mamma.
Pappa har stor mage.

WTF?

Ur det blå.
Helt, och då menar jag helt, oprovocerat kommer det här angreppet och plumpa försök till lyteskomik ur den lille mannen på hörnet.
Inte för att han har fel i sak, per se, men vissa saker säger man inte. Ord kan nämligen såra mer än man tror även om man bara skojar.
Satunge.

Snart är det dags för hämtning på dagis.
Hämtning av någon som kommer att få dubbel portion broccoli ikväll.

Vengeance.

Is sweet.