Var ett tag sen.
Skulle kunna skriva någon slags nudge-nudge-quip om äktenskap och bitterhet men låter bli.
Eftersom jag är lat.
Anywho, det har blivit dags igen.
Saken är den att jag har en flickvän.
Som jag idag käkade lunch med.
Men det är inte viktigt, eller det är det men det är inte poängen med detta.
För det som händer under lunchen är att jag hör fragment ur konversationen några bord bort.
Där sitter en snubbe omgiven av två kvinnor.
Samtliga i trettioårsåldern klädda lite sådär lagom karriäristiskt med kostym i mellanklass och motsvarande dräkter. Jag passerar bordet fem minuter innan med destination kaffet och hör hur de pratar om värderingar och hur "jaag fungerar".
Jag suckar lite och kräks lite inombords men lyckas få tag på kaffe och sätter mig igen.
Nu hör jag hur kvinnan som just deklarerat hur just hon "fungeeraar" prata om det orimliga i att det brinner rymden och hur det hade förstört allting.
Jag fattar ingenting och bryr mig mindre fram tills nästa mening när jag hör att det hela handlar om Armageddon - den gamla actionstänkaren med John McClane i huvudrollen.
Här lägger hon ut orden om hur filmen var jättebra och allting fram tills dess att det brann i rymden.
Allvarligt?
Du tycker att det är det som är problemet med den filmen?
Du accepterar gladeligen att det kommer en asteroid i storleksordningen enorm mot jorden och att det enda sättet att rädda jorden är att placera Hudson Hawk, Garland Greene, Coach Yoast och Larry Gigli i ett rymdskepp för att spränga asteroiden i två bitar genom att landa på den och borra sig ned till mitten?
Och du hakar upp dig på att det brinner i rymden?
Naturligtvis är det inte det som är problemet.
Och naturligtvis så förstörde inte det upplevelsen av filmen för kvinnan på lunchhaket.
Hon ville såklart dra handen över Willis skalle och ligga med Ben Affleck som alla andra men hon har upptäckt Goofs på imdb och måste nu utbilda samtliga i hennes närhet om att det kan inte brinna i rymden eftersom det inte finns syre där och...
Tack för att du informerar mig om det! Hade jag varit dum i huvudet så hade det varit nyttig information. Som tur är så har jag gått mellanstadiet så jag vet hur eld funkar men tack ändå.
Ibland händer löjliga saker på film och ibland så förtar det upplevelsen men i det här fallet är det inte så. Det är en Bruce Willis-film för fan, saker ska explodera och brinna, skit samma var. Punkt.
Men självklart så fattar hon ju det och just därför så måste hon kokettera med att såga Armageddon bara på grund av att det brinner i rymden.
Sluta. För. Helvete. Omedelbart.
För övrigt så är att såga Armageddon lite som att sparka en pensionär.
Som är blind.
Och ligger på marken.
onsdag 28 september 2011
onsdag 21 oktober 2009
Sverigedemokraterna
Jag funderade en del på att skriva en liten analys av Jimmie Åkessons lilla äventyr i kvällstidningsdjungeln häromdagen.
Någon sådan analys blir det inte.
Det skulle vara redundant till att börja med.
Fast egentligen, jag kan nog inte hålla mig, det får bli någon liten reflektion av spektaklet.
För det första tycker jag att det är lustigt hur Herr Åkesson tycker att det är helt på sin plats att referera till någon slags obskyr avhandling eller något av en ännu mer obskyr filosof som har hittat på ett låtsasord som Jimmie just hittat på Wikipedia. Lite senare i texten kommer helt ogrundade uppgifter om att tio(!) islamistiska terrororganisationer finns etablerade i Sverige.
Sug på den karamellen en stund.
Självklart tvivlar jag inte på Jimmies ord, han verkar vara en hyvens kille, bildad och det.
Därför blir åtminstone jag en smula förfärad över detta. Jag tror inte ens Jimmie Åkesson skulle hävda att alla världens terrororganisationer är islamistiska vilket i sin tur rimligen borde innebära att om tio(!) islamistiska terrororganisationer har öppnat butik i Svedala så borde det även finnas andra franchisetagare i terrorsvängen. Sverige torde således ha flest terrorister per capita i världen.
I övrigt finns egentligen inte mycket att säga om texten. Det är skräp, från början till slut, bortsett från ett stycke.
Det jag undrar när jag läser detta är vem som går på det. Det måste ju vara den redan övertygade väljarbasen och behöver man mata dem med sådant här så var de kanske inte mycket att ha till att börja med. Men om man stannar upp ett ögonblick och funderar lite så ser jag ingen annan slutsats än att effekten av detta är att den som säger detta verkar dum medan den som tror på detta är dum. Jag är inte säker på vilket som är värst ännu.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att fnissa lite över Fredrik Reinfeldts kommentar till alltihop. Visst, han och övriga partiledare - Rottingmajoren undantagen - tar klart avstånd från detta och uttrycker sin avsky helt enligt gängse rutin. Saken är bara den att Statsministern länge konsekvent vägrat att svara på om ett samarbete med SD kan bli aktuellt. Han har ju till och med anklagat oppositionen för att styra medieredaktioner landet över i något slags anfall av paranoia.
Om man tillåter sig att vara lite elak kan man tänka sig att en initial reaktion i det blå lägret var ett enkelt
Någon sådan analys blir det inte.
Det skulle vara redundant till att börja med.
Fast egentligen, jag kan nog inte hålla mig, det får bli någon liten reflektion av spektaklet.
För det första tycker jag att det är lustigt hur Herr Åkesson tycker att det är helt på sin plats att referera till någon slags obskyr avhandling eller något av en ännu mer obskyr filosof som har hittat på ett låtsasord som Jimmie just hittat på Wikipedia. Lite senare i texten kommer helt ogrundade uppgifter om att tio(!) islamistiska terrororganisationer finns etablerade i Sverige.
Sug på den karamellen en stund.
Självklart tvivlar jag inte på Jimmies ord, han verkar vara en hyvens kille, bildad och det.
Därför blir åtminstone jag en smula förfärad över detta. Jag tror inte ens Jimmie Åkesson skulle hävda att alla världens terrororganisationer är islamistiska vilket i sin tur rimligen borde innebära att om tio(!) islamistiska terrororganisationer har öppnat butik i Svedala så borde det även finnas andra franchisetagare i terrorsvängen. Sverige torde således ha flest terrorister per capita i världen.
I övrigt finns egentligen inte mycket att säga om texten. Det är skräp, från början till slut, bortsett från ett stycke.
Den västerländska erfarenheten ses som ett högre utvecklingsstadium, som resten av världen bara inte hunnit uppnå ännu.Här har han faktiskt en poäng, låt vara oavsiktligt och inte alls den han själv vill göra men detta är ett problem. Jag behöver knappast gå in på varför och i det här sammanhanget så är den diskussionen antingen ointressant eller omöjlig så vi hoppar det.
Det jag undrar när jag läser detta är vem som går på det. Det måste ju vara den redan övertygade väljarbasen och behöver man mata dem med sådant här så var de kanske inte mycket att ha till att börja med. Men om man stannar upp ett ögonblick och funderar lite så ser jag ingen annan slutsats än att effekten av detta är att den som säger detta verkar dum medan den som tror på detta är dum. Jag är inte säker på vilket som är värst ännu.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att fnissa lite över Fredrik Reinfeldts kommentar till alltihop. Visst, han och övriga partiledare - Rottingmajoren undantagen - tar klart avstånd från detta och uttrycker sin avsky helt enligt gängse rutin. Saken är bara den att Statsministern länge konsekvent vägrat att svara på om ett samarbete med SD kan bli aktuellt. Han har ju till och med anklagat oppositionen för att styra medieredaktioner landet över i något slags anfall av paranoia.
Om man tillåter sig att vara lite elak kan man tänka sig att en initial reaktion i det blå lägret var ett enkelt
Men för helvete, Jimmie...
torsdag 17 september 2009
Tradition och rötter
Häromwhatever så besökte jag Filipstad.
För första gången i mitt liv.
Stort.
Där gick nämligen Oxhälja av stapeln.
Frågar man arrangören så är det Sveriges största marknad. Oklart dock hur de räknar men konstateras kan att det är den tätaste koncentration av truckerkepsar och foppatofflor jag någonsin har sett. Eller egentligen inte, snarare är det så att foppatofflorna har ersatt truckerkepsarna medan t-shirts med tryck agerar knallekonstant.
Dessutom snackar vi inte vilka tryck som helst, oh no, vi snackar vargar i heltryck och krucifix med den underfundiga bildtexten "Så kan det gå, snickarjävel".
När Mr. Dilkington menade att det finns bakterier som lever rikare liv än inuiter så yttrade sig Stephen Merchant och menade att "That's got to be offensive" och lite så känner jag när jag ser den t-shirten.
Jag ska inte sitta här och döma men som en sista reflektion kring langosinfernot så kan man konstatera att det inte verkar helt lätt att vara emo i Värmland.
Nåväl, det om det, jag tyckte ändå det var rätt mysigt och jag träffade en serietidningsnörd som faktiskt var i särklass. Jag frågade efter en samlingsvolym av Achilles Wiggen, varpå han kommer med svaret att nej, det har tyvärr inte utkommit någon sådan och han tyvärr saknar 3:e och 6:e episoden så han kan inte sälja hela serien till mig.
Ni som greppar detta vet att det är stort.
Ni andra har rätt i att det är nördigt.
Jag köpte Trickysmällare också.
Inte så roliga som när man var sju år gammal kan man konstatera...
Min grabb tyckte att dom var kul dock men han var mest intresserad av att äta dem vilket ganska effektivt satte stopp för den verksamheten.
Så vi rörde oss vidare till hembygdsföreningen där man kunde köpa kolbulle och smedklämma. Det bästa här var såklart där man kunde titta på smederna. Vilket vi gjorde. Under entusisastiska små skrik från grabben om att Smepelle skulle kunna dra ut tänder. Det erbjöd sig lagbasen bland smederna att göra. På pappan. Till pojkens stora glädje.
Det ledde till att familjen avlägsnade sig från platsen. Jag är osäker på hur långt man kan lita på värmländska hembygdssmeder.
Men in alles så var det en trevlig dag, jag köpte korv av Vild-Hasse, åt ingen som helst langos, uträttade behov bakom en presenning och bjöds på rysk soppa.
Återbesök nästa år som ni förstår.
För första gången i mitt liv.
Stort.
Där gick nämligen Oxhälja av stapeln.
Frågar man arrangören så är det Sveriges största marknad. Oklart dock hur de räknar men konstateras kan att det är den tätaste koncentration av truckerkepsar och foppatofflor jag någonsin har sett. Eller egentligen inte, snarare är det så att foppatofflorna har ersatt truckerkepsarna medan t-shirts med tryck agerar knallekonstant.
Dessutom snackar vi inte vilka tryck som helst, oh no, vi snackar vargar i heltryck och krucifix med den underfundiga bildtexten "Så kan det gå, snickarjävel".
När Mr. Dilkington menade att det finns bakterier som lever rikare liv än inuiter så yttrade sig Stephen Merchant och menade att "That's got to be offensive" och lite så känner jag när jag ser den t-shirten.
Jag ska inte sitta här och döma men som en sista reflektion kring langosinfernot så kan man konstatera att det inte verkar helt lätt att vara emo i Värmland.
Nåväl, det om det, jag tyckte ändå det var rätt mysigt och jag träffade en serietidningsnörd som faktiskt var i särklass. Jag frågade efter en samlingsvolym av Achilles Wiggen, varpå han kommer med svaret att nej, det har tyvärr inte utkommit någon sådan och han tyvärr saknar 3:e och 6:e episoden så han kan inte sälja hela serien till mig.
Ni som greppar detta vet att det är stort.
Ni andra har rätt i att det är nördigt.
Jag köpte Trickysmällare också.
Inte så roliga som när man var sju år gammal kan man konstatera...
Min grabb tyckte att dom var kul dock men han var mest intresserad av att äta dem vilket ganska effektivt satte stopp för den verksamheten.
Så vi rörde oss vidare till hembygdsföreningen där man kunde köpa kolbulle och smedklämma. Det bästa här var såklart där man kunde titta på smederna. Vilket vi gjorde. Under entusisastiska små skrik från grabben om att Smepelle skulle kunna dra ut tänder. Det erbjöd sig lagbasen bland smederna att göra. På pappan. Till pojkens stora glädje.
Det ledde till att familjen avlägsnade sig från platsen. Jag är osäker på hur långt man kan lita på värmländska hembygdssmeder.
Men in alles så var det en trevlig dag, jag köpte korv av Vild-Hasse, åt ingen som helst langos, uträttade behov bakom en presenning och bjöds på rysk soppa.
Återbesök nästa år som ni förstår.
fredag 21 augusti 2009
Slagen och Ömheten
Det blir ingen ursäkt den här gången.
Bara att acceptera att det blir skrivande när det finns inspiration som i sin tur kommer när det händer intressanta saker i mitt liv vilket det har varit glest med på slutet.
Men nu har det hänt grejor må ni tro.
Inte specifikt för mig men ute i världen.
Den stora utanför min gata där jag bor.
Israel är arga.
Igen.
Bara inte lika färgstarkt som när ambassadören fick tuppjuck på Moderna och kastade hårtorken i badkaret.
Nu är det istället Aftonbladet som publicerat en artikel som nog inte är på någon short list till Pulitzer om man säger.
Man kan tycka vad man vill om artikeln som satte igång alltihop och själv har jag en uppfattning som innefattar hönor och fjädrar.
Sant i vilket fall är att det verkar göra mig till antisemit. Hepp!
Börjar inte det bli en ganska tröttsam anklagelse för övrigt?
Jag har inga som helst problem varken med judar eller Israel men jag har lite svårt att acceptera att en nation som inte tvekar att elda upp barn med fosfor anser att antisemitism är det värsta som står att finna på jordens yta.
Ännu mer tröttsamt är det att behöva klargöra att jag har precis samma problem med att palestinska organisationer spränger folk mitt i lunchlatten.
Nåväl, inga nyheter för nån i det men jag blir så trött.
För att inte tala om Nya Zeeland vars befolkning verkar bestå till 83% av rikspuckon i Nimitzklassen. Nu är ju det opinionsundersökningssiffror men ändå. Nåt är ruttet och det är inte i Danmark den här gången.
Alltså, hur kan man ens överväga att svara nej på en sån fråga?
Tycker man på allvar att det är ok att slå sina barn och att man gör ett bra jobb som förälder när man gör det då är man en idiot.
Det är inte svårare än så.
Tråkigt för Nya Zeeland där 8 av 10 invånare verkar vara dårar.
Välkomna in i matchen.
Jag har hittat en ny blogg också.
Irène Seth som är oppositionsråd i Upplands-Bro kommun skriver en blogg som förvisso inte kommer att riva ned några litterära priser men som likväl bjuder på intressant och matnyttig information och kunskap.
Ur denna aldrig sinande flora av klokskap får vi till exempel veta att det nuförtiden är Moderaterna som har den bästa miljöpolitiken. Oklart varför.
För mig som var av uppfattningen att Moderaterna inte har någon miljöpolitik värd namnet så är detta ett uppvaknande och jag står rättad inför bättre vetande.
Hon har dessutom bjudit på följande pärla i ett av landets större medium.
Det är ju dags att lägga gamla käpphästar åt sidan, det är ju trots allt valår nästkommande.
Därför har jag börjat läsa politiska bloggar igen.
Ju lokalare desto bättre.
Det mest intressanta ska bli att se hur Micke Höglund har tänkt att lägga upp sin kampanj.
Förhoppningsvis blir det en mix av aktiviteter där bloggande får ett stort utrymme.
Är man en ideolog av Höglunds kaliber så är det att beröva sin omvärld något viktigt om man inte delar med sig av sin insikt.
Spännande tider mina vänner, spännande tider.
Bara att acceptera att det blir skrivande när det finns inspiration som i sin tur kommer när det händer intressanta saker i mitt liv vilket det har varit glest med på slutet.
Men nu har det hänt grejor må ni tro.
Inte specifikt för mig men ute i världen.
Den stora utanför min gata där jag bor.
Israel är arga.
Igen.
Bara inte lika färgstarkt som när ambassadören fick tuppjuck på Moderna och kastade hårtorken i badkaret.
Nu är det istället Aftonbladet som publicerat en artikel som nog inte är på någon short list till Pulitzer om man säger.
Man kan tycka vad man vill om artikeln som satte igång alltihop och själv har jag en uppfattning som innefattar hönor och fjädrar.
Sant i vilket fall är att det verkar göra mig till antisemit. Hepp!
Börjar inte det bli en ganska tröttsam anklagelse för övrigt?
Jag har inga som helst problem varken med judar eller Israel men jag har lite svårt att acceptera att en nation som inte tvekar att elda upp barn med fosfor anser att antisemitism är det värsta som står att finna på jordens yta.
Ännu mer tröttsamt är det att behöva klargöra att jag har precis samma problem med att palestinska organisationer spränger folk mitt i lunchlatten.
Nåväl, inga nyheter för nån i det men jag blir så trött.
För att inte tala om Nya Zeeland vars befolkning verkar bestå till 83% av rikspuckon i Nimitzklassen. Nu är ju det opinionsundersökningssiffror men ändå. Nåt är ruttet och det är inte i Danmark den här gången.
Bör en smäll som en del i en god tillrättavisning från en förälder vara brottslig i Nya Zeeland?
Alltså, hur kan man ens överväga att svara nej på en sån fråga?
Tycker man på allvar att det är ok att slå sina barn och att man gör ett bra jobb som förälder när man gör det då är man en idiot.
Det är inte svårare än så.
Tråkigt för Nya Zeeland där 8 av 10 invånare verkar vara dårar.
Välkomna in i matchen.
Jag har hittat en ny blogg också.
Irène Seth som är oppositionsråd i Upplands-Bro kommun skriver en blogg som förvisso inte kommer att riva ned några litterära priser men som likväl bjuder på intressant och matnyttig information och kunskap.
Ur denna aldrig sinande flora av klokskap får vi till exempel veta att det nuförtiden är Moderaterna som har den bästa miljöpolitiken. Oklart varför.
För mig som var av uppfattningen att Moderaterna inte har någon miljöpolitik värd namnet så är detta ett uppvaknande och jag står rättad inför bättre vetande.
Hon har dessutom bjudit på följande pärla i ett av landets större medium.
Jag blev jätteförvånad! Jag tänkte: jaha, sverigedemokraterna är kanske ett socialistiskt parti. Sen gick jag in på deras hemsida och läste. Det var ett misch-masch av olika partiers politik.Sådan koll på samtiden och omvärlden är jag nog inte ensam om att imponeras inför.
Det är ju dags att lägga gamla käpphästar åt sidan, det är ju trots allt valår nästkommande.
Därför har jag börjat läsa politiska bloggar igen.
Ju lokalare desto bättre.
Det mest intressanta ska bli att se hur Micke Höglund har tänkt att lägga upp sin kampanj.
Förhoppningsvis blir det en mix av aktiviteter där bloggande får ett stort utrymme.
Är man en ideolog av Höglunds kaliber så är det att beröva sin omvärld något viktigt om man inte delar med sig av sin insikt.
Spännande tider mina vänner, spännande tider.
måndag 22 juni 2009
Make me an island...
...put me on it and leave me the @#%& alone!
Jag har surfat Flashback igen.
Jag har också skrivit ett långt inlägg om det.
Jag har även raderat det för att ersätta med nedanstående.
För grejen är den att jag har inget emot Flashback, jag gillar det forumet.
I något slags frustrerande guilty-pleasure-kind-of-way.
Men beef är med Sverigedemokraterna.
För sådana finns det på Flashback.
Fast de kallar sig "nationella", vad nu det betyder.
Anywho, de finns de som tycker SD är läskiga.
Själv tycker jag att de är lustiga.
I min värld är SD Sveriges amish.
Kultur är väldigt viktigt för SD.
Det är nämligen det som definierar vår nation och oss som folk.
Det och "hög grad" av etnisk likhet. Oklart vad det egentligen betyder men fair enough.
Det är här som amish kommer in i bilden.
För grejen är den att Sverige är ett ganska gammalt land med kultur, sedvänjor och traditioner som sträcker sig en bra bit bakåt genom historien och dessutom har detta sett olika ut under olika tider.
Vad SD vill göra är att ta någon slags snapshot av Den Svenska Kulturen och i princip säga "hit men inte längre".
Precis som amish, som inte har några som helst problem att använda uppfinningar som hjulet eller maskiner som råkar nämnas i Bibeln men är det mer nymodigt än så så säger skräddaren bestämt nej.
Nu är det såklart en vild generalisering och en inte helt sanningsenlig beskrivning av amish, som jag för övrigt inte har något emot. But you get my point.
Vad SD drar för gränser är för mig lite oklart men jag har hört herr Åkesson kontra i en debatt med det bländande svaret "jag har läst det i en bok" så jag antar att det är fler än jag som känner att gränserna är lite luddiga.
Det är först här som jag blir ordentligt frustrerad.
Hur kan man lyssna på dessa stolligheter till idéer och tycka att fan, den där Jimmie är the dogs bollocks?
Hur kan man inte se parallellerna till 30-talets Tyskland?
Och om man nu ser dem, hur kan man fortfarande tycka att fan, den där Jimmie är the dogs bollocks?
Se där, Godwin's lag.
Helt på egen hand.
Brilliant.
Eller inte.
I vilket fall, dags att sätta punkt.
Jag har surfat Flashback igen.
Jag har också skrivit ett långt inlägg om det.
Jag har även raderat det för att ersätta med nedanstående.
För grejen är den att jag har inget emot Flashback, jag gillar det forumet.
I något slags frustrerande guilty-pleasure-kind-of-way.
Men beef är med Sverigedemokraterna.
För sådana finns det på Flashback.
Fast de kallar sig "nationella", vad nu det betyder.
Anywho, de finns de som tycker SD är läskiga.
Själv tycker jag att de är lustiga.
I min värld är SD Sveriges amish.
Kultur är väldigt viktigt för SD.
Det är nämligen det som definierar vår nation och oss som folk.
Det och "hög grad" av etnisk likhet. Oklart vad det egentligen betyder men fair enough.
Det är här som amish kommer in i bilden.
För grejen är den att Sverige är ett ganska gammalt land med kultur, sedvänjor och traditioner som sträcker sig en bra bit bakåt genom historien och dessutom har detta sett olika ut under olika tider.
Vad SD vill göra är att ta någon slags snapshot av Den Svenska Kulturen och i princip säga "hit men inte längre".
Precis som amish, som inte har några som helst problem att använda uppfinningar som hjulet eller maskiner som råkar nämnas i Bibeln men är det mer nymodigt än så så säger skräddaren bestämt nej.
Nu är det såklart en vild generalisering och en inte helt sanningsenlig beskrivning av amish, som jag för övrigt inte har något emot. But you get my point.
Vad SD drar för gränser är för mig lite oklart men jag har hört herr Åkesson kontra i en debatt med det bländande svaret "jag har läst det i en bok" så jag antar att det är fler än jag som känner att gränserna är lite luddiga.
Det är först här som jag blir ordentligt frustrerad.
Hur kan man lyssna på dessa stolligheter till idéer och tycka att fan, den där Jimmie är the dogs bollocks?
Hur kan man inte se parallellerna till 30-talets Tyskland?
Och om man nu ser dem, hur kan man fortfarande tycka att fan, den där Jimmie är the dogs bollocks?
Se där, Godwin's lag.
Helt på egen hand.
Brilliant.
Eller inte.
I vilket fall, dags att sätta punkt.
fredag 29 maj 2009
Tröttheten rullar in
Snart ska jag vara ledig.
Och det ska bli så jävla skönt.
Just nu är det två saker jag vill bort ifrån; studenter och Magnum Coltrane Price.
Den första gruppen representerar just nu allt dåligt i världen och den senare får för dagen representera debatten kring efterlevandeförsörjning, förlåt, upphovsrätten.
För att först avhandla ämnet studenter så finns det inte så mycket att säga mer än att hela innerstaden borde spärras av från jävla studentflak och annat elände. Låt dem snurra runt på Järvafältet eller nåt, bara de är så långt bort från mig som möjligt.
Vad gäller herr Magnum så blir jag bara trött.
Han skriver idag i SvD om upphovsrätt och varför den måste finnas.
Tydligen så är det på det viset att konstnärer ses som andra klassens människor.
Här skulle man kunna gå in i en lång utläggning om vem som är konstnär eller inte, med fokus på inte, men jag väljer att helt enkelt konstatera att olika saker tilltalar olika människor.
I vilket fall, i sin debattartikel lyfter han en del viktiga frågor.
Eller, nej, det gör han inte.
Vad han däremot gör, är att skriva en lång artikel som går ut på att om han inte får betalt för sin musik så måste han skaffa ett jobb.
Det finns dock ett avsnitt som jag tyckte var lite kul.
Herr Magnum får gärna utveckla lite kring hur han får ihop den ekvationen...
Jag kan tycka att det är dags för vissa att kliva ut i verkligheten och diskutera utifrån de premisser som faktiskt existerar.
Piratpartiet, som är herr Magnums nemesis i det här fallet vill förändra upphovsrätten, inte avskaffa den. Det vill herr Magnum inte riktigt kännas vid, verkar det.
Men det är väl lättare att vara arg på någon om man själv får formulera dennes ståndpunkt, antar jag.
Rikard Bergsten har skrivit ett inlägg som dels vida överglänser det som herr Magnum lyckas få ur sig och som dels är mycket, mycket bra om just upphovsrätt.
Jag skulle gärna lyssna på när herr Magnum förklarar varför hans musik är mer värd än ett botemedel mot cancer.
Nåväl, snart är det semester.
Och det ska bli så jävla skönt.
Just nu är det två saker jag vill bort ifrån; studenter och Magnum Coltrane Price.
Den första gruppen representerar just nu allt dåligt i världen och den senare får för dagen representera debatten kring efterlevandeförsörjning, förlåt, upphovsrätten.
För att först avhandla ämnet studenter så finns det inte så mycket att säga mer än att hela innerstaden borde spärras av från jävla studentflak och annat elände. Låt dem snurra runt på Järvafältet eller nåt, bara de är så långt bort från mig som möjligt.
Vad gäller herr Magnum så blir jag bara trött.
Han skriver idag i SvD om upphovsrätt och varför den måste finnas.
Tydligen så är det på det viset att konstnärer ses som andra klassens människor.
Här skulle man kunna gå in i en lång utläggning om vem som är konstnär eller inte, med fokus på inte, men jag väljer att helt enkelt konstatera att olika saker tilltalar olika människor.
I vilket fall, i sin debattartikel lyfter han en del viktiga frågor.
Eller, nej, det gör han inte.
Vad han däremot gör, är att skriva en lång artikel som går ut på att om han inte får betalt för sin musik så måste han skaffa ett jobb.
Det finns dock ett avsnitt som jag tyckte var lite kul.
Att sponsras av ett skivbolag främjar hans konstnärliga integritet till skillnad från dito sponsring av t.ex. McDonald's som inskränker den.Eftersom jag inte får månadslön så behövs det hjälp, där kommer skivbolaget in. Hur mycket de tar för att framställa och sälja musiken åt mig tycker inte jag är relevant för kunden, de bryr sig aldrig annars om att deras mattor är knåpade av barn i Indien eller vem som sytt fotbollen i Taiwan.
Att köpa musik har kostat nästan samma i 20 år, hade musiken värderats som ett par jeans hade en cd i dag kostat cirka 800 kronor.
Låt oss fantisera att nån annan än konsumenten ska betala. Kanske kunde jag bli sponsrad av ett företag? Då får jag knappast behålla min integritet. Jag tror inte McDonalds eller Microsoft skulle gilla mina politiska antikapitalistiska texter.
Herr Magnum får gärna utveckla lite kring hur han får ihop den ekvationen...
Jag kan tycka att det är dags för vissa att kliva ut i verkligheten och diskutera utifrån de premisser som faktiskt existerar.
Piratpartiet, som är herr Magnums nemesis i det här fallet vill förändra upphovsrätten, inte avskaffa den. Det vill herr Magnum inte riktigt kännas vid, verkar det.
Men det är väl lättare att vara arg på någon om man själv får formulera dennes ståndpunkt, antar jag.
Rikard Bergsten har skrivit ett inlägg som dels vida överglänser det som herr Magnum lyckas få ur sig och som dels är mycket, mycket bra om just upphovsrätt.
Jag skulle gärna lyssna på när herr Magnum förklarar varför hans musik är mer värd än ett botemedel mot cancer.
Nåväl, snart är det semester.
onsdag 20 maj 2009
Humor
Det finns en rätt intressant person i de mer obskyra delarna av det politiska landskapet i Sverige och det är Niklas Wykman.
Jag har, tillsammans med många andra kan jag tänka mig, avfärdat honom som en världsfrånvänd och lite halvgalen lirare men nu har jag faktiskt satt mig och läst hans blogg.
And let me tell you, detta är bland det roligaste jag läst på mycket länge.
Alla borde läsa!
Och de som inte ser humorn i hela hans blogg är kalla människor.
Mycket kalla.
Jag säger då det...
Jag har, tillsammans med många andra kan jag tänka mig, avfärdat honom som en världsfrånvänd och lite halvgalen lirare men nu har jag faktiskt satt mig och läst hans blogg.
And let me tell you, detta är bland det roligaste jag läst på mycket länge.
Alla borde läsa!
Och de som inte ser humorn i hela hans blogg är kalla människor.
Mycket kalla.
Jag säger då det...
onsdag 13 maj 2009
Konst revisited
Nu är tiden inne.
Nu kommer det vi har väntat på.
Anna Odell har fullbordat sitt, rätt omskrivna får man väl säga, verk.
Finns nog ingen som har missat vad det går ut på så det behöver jag ju inte gå in på.
Jag skrev ett inlägg tidigare om detta och jag kan konstatera att jag hade fel på en punkt.
Mitt uppmärksamhetsfönster har förvisso varit stängt för detta men nu är det öppet igen och jag vill verkligen veta och få reda på vad allt hallabaloo har resulterat i.
Jag har inte set verket, har inte vägarna förbi Konstfack sådär ofta.
Men.
Jag har läst en del recensioner och det räcker för mig.
Mitt samlade intryck av hela jävla skiten kan sammanfattas i ett ord.
Besvikelse.
Nu kommer det vi har väntat på.
Anna Odell har fullbordat sitt, rätt omskrivna får man väl säga, verk.
Finns nog ingen som har missat vad det går ut på så det behöver jag ju inte gå in på.
Jag skrev ett inlägg tidigare om detta och jag kan konstatera att jag hade fel på en punkt.
Mitt uppmärksamhetsfönster har förvisso varit stängt för detta men nu är det öppet igen och jag vill verkligen veta och få reda på vad allt hallabaloo har resulterat i.
Jag har inte set verket, har inte vägarna förbi Konstfack sådär ofta.
Men.
Jag har läst en del recensioner och det räcker för mig.
Mitt samlade intryck av hela jävla skiten kan sammanfattas i ett ord.
Besvikelse.
tisdag 12 maj 2009
ESC
Sitter och tittar på ESC.
Tror jag.
Möjligt att det är någon slags deltävling eller sextondelsfinal eller whatever.
I vilket fall, jag hade tänkt att skriva en sammanfattning över spektaklet efteråt och vara sådär ängsligt cynisk och bitter över alltihop, men.
Men.
Jag kommer fram till det belgiska bidraget och det enda jag kommer att få ur mig om detta är.
Sweet. Mother. Of. All. Things. Holy.
Tror jag.
Möjligt att det är någon slags deltävling eller sextondelsfinal eller whatever.
I vilket fall, jag hade tänkt att skriva en sammanfattning över spektaklet efteråt och vara sådär ängsligt cynisk och bitter över alltihop, men.
Men.
Jag kommer fram till det belgiska bidraget och det enda jag kommer att få ur mig om detta är.
Sweet. Mother. Of. All. Things. Holy.
tisdag 28 april 2009
Guilty Pleasures
Det finns ju dom som tror att killar som gillar killar kan botas från detta och istället anamma en sund sexualidentitet med kvinnor som [hushållsarbetande] målgrupp.
Det gäller dessutom bara män som inte vill kramas med kvinnor eftersom girl-on-girl ju inte är annat än upphetsande, spännande och lite sådär lagom utanför kyrkan-farligt.
Tänk er att vara en kille som inte riktigt känner att tjejer is the shit utan hellre, ja ni fattar. Fast en sån som är övertygad om att han har en sjukdom som kan botas [medelst förbön].
Som känner att de här begären är något han måste skämmas för, undertrycka och i slutändan aldrig förmå annat än att ge vika inför.
Jag har begär.
Som jag känner skam inför.
Som jag måste undertrycka och förneka, till och med för mig själv.
Men jag lyckas aldrig.
Jag tror att det är möjligt att botas från detta.
Fast egentligen vet jag ju att det inte är möjligt.
Jag talar om för mig själv att jag inte ska skämmas för hur jag känner utan vara den jag är och stolt över det.
Men det är ju så med känslor att det inte alltid blir på det sättet som man säger till sig själv.
Det räcker inte alltid att man intalar sig själv att det inte är något att skämmas för, det man känner.
De stannar kvar ändå, känslorna.
Så jag känner skam.
Och jag säger inget.
Tills nu.
För jag är en människa värd respekt.
Jag bestämmer själv över mitt liv.
Jag är den jag är.
Jag är inte en sämre människa bara för att jag för tillfället helt har fastnat i Eamon!
Fast lite skäms jag ändå...
Det gäller dessutom bara män som inte vill kramas med kvinnor eftersom girl-on-girl ju inte är annat än upphetsande, spännande och lite sådär lagom utanför kyrkan-farligt.
Tänk er att vara en kille som inte riktigt känner att tjejer is the shit utan hellre, ja ni fattar. Fast en sån som är övertygad om att han har en sjukdom som kan botas [medelst förbön].
Som känner att de här begären är något han måste skämmas för, undertrycka och i slutändan aldrig förmå annat än att ge vika inför.
Jag har begär.
Som jag känner skam inför.
Som jag måste undertrycka och förneka, till och med för mig själv.
Men jag lyckas aldrig.
Jag tror att det är möjligt att botas från detta.
Fast egentligen vet jag ju att det inte är möjligt.
Jag talar om för mig själv att jag inte ska skämmas för hur jag känner utan vara den jag är och stolt över det.
Men det är ju så med känslor att det inte alltid blir på det sättet som man säger till sig själv.
Det räcker inte alltid att man intalar sig själv att det inte är något att skämmas för, det man känner.
De stannar kvar ändå, känslorna.
Så jag känner skam.
Och jag säger inget.
Tills nu.
För jag är en människa värd respekt.
Jag bestämmer själv över mitt liv.
Jag är den jag är.
Jag är inte en sämre människa bara för att jag för tillfället helt har fastnat i Eamon!
Fast lite skäms jag ändå...
tisdag 21 april 2009
Uppfostran
Fick en försändelse per post från Enkätenheten på Statistiska Centralbyrån häromkvällen.
Den var döpt, något poetiskt och en smula suggestivt, till Barn eller inte.
Med anledning av den mönstermedborgare jag gör anspråk på att vara så satte jag mig givetvis omgående ned för att fylla i den. Under tiden dök det upp en del kluriga frågor som till den grad förbryllade mig att jag tvingades fråga Hustrun om råd. Jag vet inte om det bryter mot några regler eller inte men sant är i vart fall att det är hon som håller saker som hur länge vi levt tillsammans, hur lång tid som gick från beslut till barn eller vilka hormonella stimpacks vi pumpade i oss för att hjälpa biologin på traven.
Nåväl, det var inte själva enkäten jag tänkte behandla.
Den var i stort en besvikelse.
Den led av samma problem som många andra, tidigare utgåvor i serien. En bra inledning som tappar fart framåt mitten och en verkligt svag avslutning. Lite grann som svensk film på bio.
Förutsatt att man räknar de trailers som visas innan filmen som inledningen.
Det jag däremot kom att tänka på var hur centralt barn i allmänhet och uppfostran av dessa i synnerhet har blivit i vårt samhälle. Inte som förr dessutom när uppfostran var viktigt så att barnen skulle veta sin plats, respektera äldre och lyfta på mössan inför brukspatron utan rent metodmässigt. Hur ska vi föräldrar bete oss för att uppfostra våra barn?
Något är sjukt när den kunskapen börjar försvinna från ett samhälle. Jag kan leva med att de golvläggare som klarar att prestera ett parkettgolv i fiskbensmönster blir färre och färre eller att jag inte lyckas hitta en enda bra tunnbindare på hela Eniro. Men uppfostran av barnen?
Istället för att lita till vårt sunda förnuft, vilket jag ändå tvingar mig att tro finns hos de flesta föräldrar, så tittar vi på nanny-program. Där exponeras vi för frodiga kvinnor i förkläden vars ledstjärna i livet verkar vara att det inte blir goda små medborgare av barnen om de inte får känna skam tidigt i livet.
Man får anta att det är såpass bra betalt att göra TV istället för att skuldbelägga rikemansbarn på normal arbetstid. En annan, kanske mer trolig, förklaring är att de inte lyckas få andra jobb inom nannygebitet eftersom jag i alla fall skulle hota med stämning, polisen och hela fan om jag kom på dem med att behandla mina barn som de gladeligen gör på bästa sändningstid.
Men det är inte heller det som jag reflekterar över egentligen med tanke på att jag missat tåget för nannyprogrammen en smula.
Det kom ett uttalande alldeles nyligen från en pedagogikprofessor från Göteborg som fick mig att nästan i ett svep tappa förtroendet för folket i det här landet.
Inte så att det han sade var något konstigt, tvärtom, men det faktum att det svenska folket behöver någon som talar om att det inte är så lyckat att misshandla sina barn är ju helt absurt.
Var är vi på väg då?
Inte någonstans jag skulle betala pengar för att åka charter till, det känns ganska klart.
Tidigare idag kunde vi läsa ett uttalande från en entreprenör vars framgångssaga innefattar både varmkorv och nätbingo och hans insiktsfulla råd till Svenne Banan var att ta ränta på pengar man lånar ut till sina barn eftersom det på något sätt bättre skulle rusta dessa för det samhälle de sedan skulle leva i. Kan tänka mig att det inte är han som är den häftiga pappan vid hämtning...
Det är här som jag tänker att det inte alls är något fel på samhället.
Det är mig det är fel på.
Jag har i min enfald gått och trott att min uppgift som förälder är att alltid vara ett stöd, älska villkorslöst, lära dem att alla människor är har samma värde och att alltid finnas där för dem.
Inget kunde vara mer fel.
Istället ska jag behandla dem som små hundvalpar som dresseras till champions, komplett med den sedvanliga rivaliteten med andra uppfödare om vem som vet mest om icke ekologisk mats skadliga inverkan på valparna, varför glass inte är bra eller att alltid vara först att hämta på dagis. Eller kenneln för att driva analogin hela vägen.
Det är hög tid att vi förädrar stannar upp och inser att det handlar inte om oss utan om våra barn.
Vi måste tänka mindre och känna mer.
Klarar man inte det så finns det en konkret pointer, faktiskt den enda man egentligen behöver, från en kvinna som förstod barn på riktigt.
Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.
Den var döpt, något poetiskt och en smula suggestivt, till Barn eller inte.
Med anledning av den mönstermedborgare jag gör anspråk på att vara så satte jag mig givetvis omgående ned för att fylla i den. Under tiden dök det upp en del kluriga frågor som till den grad förbryllade mig att jag tvingades fråga Hustrun om råd. Jag vet inte om det bryter mot några regler eller inte men sant är i vart fall att det är hon som håller saker som hur länge vi levt tillsammans, hur lång tid som gick från beslut till barn eller vilka hormonella stimpacks vi pumpade i oss för att hjälpa biologin på traven.
Nåväl, det var inte själva enkäten jag tänkte behandla.
Den var i stort en besvikelse.
Den led av samma problem som många andra, tidigare utgåvor i serien. En bra inledning som tappar fart framåt mitten och en verkligt svag avslutning. Lite grann som svensk film på bio.
Förutsatt att man räknar de trailers som visas innan filmen som inledningen.
Det jag däremot kom att tänka på var hur centralt barn i allmänhet och uppfostran av dessa i synnerhet har blivit i vårt samhälle. Inte som förr dessutom när uppfostran var viktigt så att barnen skulle veta sin plats, respektera äldre och lyfta på mössan inför brukspatron utan rent metodmässigt. Hur ska vi föräldrar bete oss för att uppfostra våra barn?
Något är sjukt när den kunskapen börjar försvinna från ett samhälle. Jag kan leva med att de golvläggare som klarar att prestera ett parkettgolv i fiskbensmönster blir färre och färre eller att jag inte lyckas hitta en enda bra tunnbindare på hela Eniro. Men uppfostran av barnen?
Istället för att lita till vårt sunda förnuft, vilket jag ändå tvingar mig att tro finns hos de flesta föräldrar, så tittar vi på nanny-program. Där exponeras vi för frodiga kvinnor i förkläden vars ledstjärna i livet verkar vara att det inte blir goda små medborgare av barnen om de inte får känna skam tidigt i livet.
Man får anta att det är såpass bra betalt att göra TV istället för att skuldbelägga rikemansbarn på normal arbetstid. En annan, kanske mer trolig, förklaring är att de inte lyckas få andra jobb inom nannygebitet eftersom jag i alla fall skulle hota med stämning, polisen och hela fan om jag kom på dem med att behandla mina barn som de gladeligen gör på bästa sändningstid.
Men det är inte heller det som jag reflekterar över egentligen med tanke på att jag missat tåget för nannyprogrammen en smula.
Det kom ett uttalande alldeles nyligen från en pedagogikprofessor från Göteborg som fick mig att nästan i ett svep tappa förtroendet för folket i det här landet.
Inte så att det han sade var något konstigt, tvärtom, men det faktum att det svenska folket behöver någon som talar om att det inte är så lyckat att misshandla sina barn är ju helt absurt.
Var är vi på väg då?
Inte någonstans jag skulle betala pengar för att åka charter till, det känns ganska klart.
Tidigare idag kunde vi läsa ett uttalande från en entreprenör vars framgångssaga innefattar både varmkorv och nätbingo och hans insiktsfulla råd till Svenne Banan var att ta ränta på pengar man lånar ut till sina barn eftersom det på något sätt bättre skulle rusta dessa för det samhälle de sedan skulle leva i. Kan tänka mig att det inte är han som är den häftiga pappan vid hämtning...
Det är här som jag tänker att det inte alls är något fel på samhället.
Det är mig det är fel på.
Jag har i min enfald gått och trott att min uppgift som förälder är att alltid vara ett stöd, älska villkorslöst, lära dem att alla människor är har samma värde och att alltid finnas där för dem.
Inget kunde vara mer fel.
Istället ska jag behandla dem som små hundvalpar som dresseras till champions, komplett med den sedvanliga rivaliteten med andra uppfödare om vem som vet mest om icke ekologisk mats skadliga inverkan på valparna, varför glass inte är bra eller att alltid vara först att hämta på dagis. Eller kenneln för att driva analogin hela vägen.
Det är hög tid att vi förädrar stannar upp och inser att det handlar inte om oss utan om våra barn.
Vi måste tänka mindre och känna mer.
Klarar man inte det så finns det en konkret pointer, faktiskt den enda man egentligen behöver, från en kvinna som förstod barn på riktigt.
Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.
måndag 20 april 2009
Service
Jag ogillar koketteri.
Inte minst när det kommer från strama kypare i mörka förkläden.
Det är väl egentligen inte koketteri per se det handlar om men åt det hållet.
När jag lagar mat så har jag en hygglig idé om var jag vill landa och hur maten ska smaka.
När jag besöker någon typ av födoserverande etablissemang har jag ibland samma typ av idé.
Ofta när det handlar om kött.
Egentligen bara när det handlar om kött.
Jag vill att min köttbit ska vara tillagad på det viset att det första jag behöver göra är att spetsa den på gaffeln för att se till att den håller sig kvar inom tallrikens ramar.
Alla vill ju inte det men min uppfattning är att gemene man har väldigt specifika önskemål om hur köttbiten ska tillagas.
Köttbiten smakar dessutom väldigt olika beroende på tillagningen och det är egentligen inget fel i något sätt.
Jag besökte en restaurang häromkvällen för att äta men valde att istället för det uppenbara köttalternativet välja tonfisken. Den grillade varianten.
Jag gjorde min beställning, kyparen noterar min beställning, tittar på mig och kompletterar med en följdfråga.
Lite röd i mitten som kocken rekommenderar?
Stanna upp och känn på den en smula.
Vad kan man dra för slutsatser av en sådan fråga?
Ponera att samtliga hugade tonfiskbeställare skulle sitta inne med nödvändig kunskap.
Då skulle frågeställningen vara överflödig och inte tjäna till annat än att kyparen ägnade sig åt att påpeka det uppenbara vilket i sin tur potentiellt skulle kunna påverka gästernas intryck av det hela vilket därefter kan få direkta konsekvenser på procentsatsen för dricksen.
Sammanvägt känner jag att vi kan stryka det alternativet.
Skulle det vara tvärtom, å andra sidan, så innebär det att kyparen utgår från att jag, mitt tonfiskvurmande till trots, inte har den blekaste aning om hur en sådan skall tillagas.
Varför han då också med avmätt ton ställer pseudofrågan, nämnd tidigare.
Hur skall jag som betalande kund ställa mig till den frågan?
Till att börja med är jag inte den ledande auktoriteten på tonfiskgrillning i Sverige idag men jag vet att den skall vara lite röd i mitten eftersom effekten av att tillaga den till genomstekningens grad får den att smaka illa.
Vilket ger mig ett alternativ till svar: Ja.
För vad skulle hända om jag svarade nej?
Jo, kyparen skulle med största sannolikhet fråga om jag verkligen var säker på att jag ville ha maten på det viset. Skulle jag då ändra mig vore vi tillbaka på ruta ett. Skulle jag framhärda så resulterar det i att jag får serverat en bit tonfisk som inte kommer att smaka bra och som riskerar att dra ner det totalbetyg på min upplevelse till en nivå under den som en tonfisk röd i mitten skulle kunnat åstadkomma.
Så för att återkoppla till rubriken om service.
Kyparens fråga är inte service, den är direkt kontraproduktiv och tjänar inget till annat än att skapa en falsk känsla av att valfrihet och att det kommer att få mig att uppleva det hela som bättre.
Lite grann som Alliansen och Vårdval Stockholm...
Inte minst när det kommer från strama kypare i mörka förkläden.
Det är väl egentligen inte koketteri per se det handlar om men åt det hållet.
När jag lagar mat så har jag en hygglig idé om var jag vill landa och hur maten ska smaka.
När jag besöker någon typ av födoserverande etablissemang har jag ibland samma typ av idé.
Ofta när det handlar om kött.
Egentligen bara när det handlar om kött.
Jag vill att min köttbit ska vara tillagad på det viset att det första jag behöver göra är att spetsa den på gaffeln för att se till att den håller sig kvar inom tallrikens ramar.
Alla vill ju inte det men min uppfattning är att gemene man har väldigt specifika önskemål om hur köttbiten ska tillagas.
Köttbiten smakar dessutom väldigt olika beroende på tillagningen och det är egentligen inget fel i något sätt.
Jag besökte en restaurang häromkvällen för att äta men valde att istället för det uppenbara köttalternativet välja tonfisken. Den grillade varianten.
Jag gjorde min beställning, kyparen noterar min beställning, tittar på mig och kompletterar med en följdfråga.
Lite röd i mitten som kocken rekommenderar?
Stanna upp och känn på den en smula.
Vad kan man dra för slutsatser av en sådan fråga?
Ponera att samtliga hugade tonfiskbeställare skulle sitta inne med nödvändig kunskap.
Då skulle frågeställningen vara överflödig och inte tjäna till annat än att kyparen ägnade sig åt att påpeka det uppenbara vilket i sin tur potentiellt skulle kunna påverka gästernas intryck av det hela vilket därefter kan få direkta konsekvenser på procentsatsen för dricksen.
Sammanvägt känner jag att vi kan stryka det alternativet.
Skulle det vara tvärtom, å andra sidan, så innebär det att kyparen utgår från att jag, mitt tonfiskvurmande till trots, inte har den blekaste aning om hur en sådan skall tillagas.
Varför han då också med avmätt ton ställer pseudofrågan, nämnd tidigare.
Hur skall jag som betalande kund ställa mig till den frågan?
Till att börja med är jag inte den ledande auktoriteten på tonfiskgrillning i Sverige idag men jag vet att den skall vara lite röd i mitten eftersom effekten av att tillaga den till genomstekningens grad får den att smaka illa.
Vilket ger mig ett alternativ till svar: Ja.
För vad skulle hända om jag svarade nej?
Jo, kyparen skulle med största sannolikhet fråga om jag verkligen var säker på att jag ville ha maten på det viset. Skulle jag då ändra mig vore vi tillbaka på ruta ett. Skulle jag framhärda så resulterar det i att jag får serverat en bit tonfisk som inte kommer att smaka bra och som riskerar att dra ner det totalbetyg på min upplevelse till en nivå under den som en tonfisk röd i mitten skulle kunnat åstadkomma.
Så för att återkoppla till rubriken om service.
Kyparens fråga är inte service, den är direkt kontraproduktiv och tjänar inget till annat än att skapa en falsk känsla av att valfrihet och att det kommer att få mig att uppleva det hela som bättre.
Lite grann som Alliansen och Vårdval Stockholm...
söndag 19 april 2009
Första gång för allt
Ny upplevelse för min del i helgen.
Jag har deltagit i en kongress.
En kongress är ganska likt en konferens och efter ha lyssnat på Peter Wahlbeck mer än en gång så kan jag konstatera att jag upplever en viss besvikelse över att det tydligen inte är som en konferens när det kommer till det mer handgripliga interagerande människor emellan..
Jag har i och för sig inte någon som helst koll på vad alla hade för sig hela tiden, till exempel så var det ett jävla spring på representanterna från ungdomsförbundet så där kan aktivitetsnivån eventuellt kunnat ligga högra.
För egen del var det dock rätt torrlagt.
Men det är ju inte för mänsklig kontakt på ett sinnligt plan man kommer dit för, det är ju för att påverka och utöva sina demokratiska rättigheter. Och äta halvfabrikatspannbiffar med brun sås.
Annars var det på det hela taget en ganska stimulerande dag, även om man kanske inte känner att man tillhör det mest ungdomliga av partier då trubaduren vid kvällens middagssamkväm inledde med Ta mig till havet följt av Sånt är livet och när jag kom in i lokalen efter ett besök på lavatoriet var mitt uppe i någon gamma Ledin-dänga.
Att det dessutom var tömt på folk vid 22-tiden visar ju inte direkt på att these cats know how to party om man säger...
Men saken är den att jag egentligen gömmer mig bakom ett ironiserande över hela tillställningen vilket egentligen inte är helt rättvist men jag kan inte låta bli.
Jag gömmer mig bakom det för att samla kraft till att faktiskt komma med en smula politik här nedanför. Jag har tidigare sagt att jag inte har för avsikt att driva en politisk blogg vilket jag står fast vid. Däremot gillar jag att tycka och det är ju per definition politik, även om det ibland kräver att man kisar lite och lutar på huvudet.
Ett stort antal motioner behandlades under kongressen men det finns egentligen bara en, eller egentligen två, som jag har hängt upp mig på.
Det handlade om jämställdhet och att man vill verka för att föräldraförsäkringen inte ska bli en kvinnofälla.
Så långt är allt väl men vad man vill göra är att ytterligare individualisera föräldraförsäkringen för att till sist hamnar i ett läge då uttaget är helt jämställt.
Här har man fastnat i vinkelvolten kan man säga.
Saken är den att föräldraförsäkringen bara kan bli en kvinnofälla om en av två skäl är uppfyllda. Antingen måste kvinnan tjäna mindre pengar än mannen eller så måste beslutet om vem som ska vara hemma med barnet grundas i en övertygelse om att det är kvinnogöra.
Tittar man först på den ekonomiska aspekten av det hela så är det ju så att föräldraförsäkringen som kvinnofälla inte är annat än ett symtom från sjukdomen ojämställda löner. Det rimliga vore ju att behandla sjukdomen för att få symtomen att försvinna istället för tvärtom.
Problemet ligger ju i att kvinnor generellt sett tjänar mindre än män.
Det främsta resultatet av lagstadgat 50%-uttag av föräldrapenning blir idag att familjens disponibla inkomst kommer att minska. Hur mycket röster vinner man på att stärka kvinnans ställning på bekostnad av hennes egen familjs trygghet?
Jag kan bara svara för mig själv när jag säger att jämställdhet kommer ganska långt ned på listan över prioriteringar när det gäller föräldraledighet. Först ska barnet ha mat, kläder, tak över huvudet osv. Det är det perspektivet man som förälder har.
Vårt parti ska föra en politik som ger människor möjlighet att förverkliga sina drömmar. Att göra detta genom att försämra den ekonomiska tryggheten hos människor är under den rådande regeringen väl beprövat och har inte visat sig så särskilt verkningsfullt.
Det enda man kan uppnå med detta är att skapa attityder, vilket också är idén men tyvärr tror jag att de attityder man skapar inte är de man tänkte sig från början.
Människor har förmåga att välja själva och behöver inte en stat som talar om för dem hur de på bästa sätt tar hand om sina barn.
Nåväl, lite ovant känns det allt.
Att skriva något om vad tycker utan att gömma sig bakom ironin.
Vi får se hur det blir, det kanske händer igen.
Om andan faller på.
Eller om någon vill läsa det.
I sådana fall är ju kommentarer välkomna och till hjälp...
Jag har deltagit i en kongress.
En kongress är ganska likt en konferens och efter ha lyssnat på Peter Wahlbeck mer än en gång så kan jag konstatera att jag upplever en viss besvikelse över att det tydligen inte är som en konferens när det kommer till det mer handgripliga interagerande människor emellan..
Jag har i och för sig inte någon som helst koll på vad alla hade för sig hela tiden, till exempel så var det ett jävla spring på representanterna från ungdomsförbundet så där kan aktivitetsnivån eventuellt kunnat ligga högra.
För egen del var det dock rätt torrlagt.
Men det är ju inte för mänsklig kontakt på ett sinnligt plan man kommer dit för, det är ju för att påverka och utöva sina demokratiska rättigheter. Och äta halvfabrikatspannbiffar med brun sås.
Annars var det på det hela taget en ganska stimulerande dag, även om man kanske inte känner att man tillhör det mest ungdomliga av partier då trubaduren vid kvällens middagssamkväm inledde med Ta mig till havet följt av Sånt är livet och när jag kom in i lokalen efter ett besök på lavatoriet var mitt uppe i någon gamma Ledin-dänga.
Att det dessutom var tömt på folk vid 22-tiden visar ju inte direkt på att these cats know how to party om man säger...
Men saken är den att jag egentligen gömmer mig bakom ett ironiserande över hela tillställningen vilket egentligen inte är helt rättvist men jag kan inte låta bli.
Jag gömmer mig bakom det för att samla kraft till att faktiskt komma med en smula politik här nedanför. Jag har tidigare sagt att jag inte har för avsikt att driva en politisk blogg vilket jag står fast vid. Däremot gillar jag att tycka och det är ju per definition politik, även om det ibland kräver att man kisar lite och lutar på huvudet.
Ett stort antal motioner behandlades under kongressen men det finns egentligen bara en, eller egentligen två, som jag har hängt upp mig på.
Det handlade om jämställdhet och att man vill verka för att föräldraförsäkringen inte ska bli en kvinnofälla.
Så långt är allt väl men vad man vill göra är att ytterligare individualisera föräldraförsäkringen för att till sist hamnar i ett läge då uttaget är helt jämställt.
Här har man fastnat i vinkelvolten kan man säga.
Saken är den att föräldraförsäkringen bara kan bli en kvinnofälla om en av två skäl är uppfyllda. Antingen måste kvinnan tjäna mindre pengar än mannen eller så måste beslutet om vem som ska vara hemma med barnet grundas i en övertygelse om att det är kvinnogöra.
Tittar man först på den ekonomiska aspekten av det hela så är det ju så att föräldraförsäkringen som kvinnofälla inte är annat än ett symtom från sjukdomen ojämställda löner. Det rimliga vore ju att behandla sjukdomen för att få symtomen att försvinna istället för tvärtom.
Problemet ligger ju i att kvinnor generellt sett tjänar mindre än män.
Det främsta resultatet av lagstadgat 50%-uttag av föräldrapenning blir idag att familjens disponibla inkomst kommer att minska. Hur mycket röster vinner man på att stärka kvinnans ställning på bekostnad av hennes egen familjs trygghet?
Jag kan bara svara för mig själv när jag säger att jämställdhet kommer ganska långt ned på listan över prioriteringar när det gäller föräldraledighet. Först ska barnet ha mat, kläder, tak över huvudet osv. Det är det perspektivet man som förälder har.
Vårt parti ska föra en politik som ger människor möjlighet att förverkliga sina drömmar. Att göra detta genom att försämra den ekonomiska tryggheten hos människor är under den rådande regeringen väl beprövat och har inte visat sig så särskilt verkningsfullt.
Det enda man kan uppnå med detta är att skapa attityder, vilket också är idén men tyvärr tror jag att de attityder man skapar inte är de man tänkte sig från början.
Människor har förmåga att välja själva och behöver inte en stat som talar om för dem hur de på bästa sätt tar hand om sina barn.
Nåväl, lite ovant känns det allt.
Att skriva något om vad tycker utan att gömma sig bakom ironin.
Vi får se hur det blir, det kanske händer igen.
Om andan faller på.
Eller om någon vill läsa det.
I sådana fall är ju kommentarer välkomna och till hjälp...
torsdag 16 april 2009
On the go
Fantastiskt det här med bloggande från mobilen.
Så slipper jag vänta med att berätta att jag just är i färd att råna Salong C.
Så slipper jag vänta med att berätta att jag just är i färd att råna Salong C.
Behöver bara säkerställa att de har Viagra först.
torsdag 9 april 2009
Dagis
Förskolan, denna ständiga källa till förundran, frustration och down-right ilska.
Jag ligger för tillfället i fejd med den vi levererar vår son till om morgnarna.
Det handlar självklart om semesterplaneringen.
Den som skall lämnas in före sista mars och som gäller semestern 2010.
Det kan vara 2009 också men det håller jag för osannolikt då det verkar väldigt tight att planera för årets semester så sent som i mars.
Anywho, alla föräldrar får en blankett att fylla i.
Blanketten är komponerad enligt principen ishockeyfrisyr - business up front and party in the back.
Först kommer ett block med information som i stort går ut på att förskolans service snart kommer att förändras drastiskt till det sämre. But fear not, det är bara under en begränsad tid och för att ni föräldrar inte ska oroas över avbrottet i era rutiner så påverkas inte taxan.
Alls.
Häri ligger det första problemet. Jag lyfter ur min son ur verksamheten under en (1) sammanhängande månad. Det innebär att han inte konsumerar frukost, lunch, mellanmål eller frukt. Han belastar inte verksamheten på något sätt. Ändå ska jag betala full taxa. För vad, frågar jag mig. För att han ska ha sin plats kvar?
Vidare på blanketten så finns ett antal rutor, pedagogiskt märkta med veckonummer, där jag ska fylla i vilka veckor jag vill betala för utan att nyttja tjänsten.
Jag fyller i dessa, lämnar in och har nu fått höra att min grabb inte får någon barnomsorg (som jag betalar för) under en viss vecka av den enkla anledningen att jag inte även har ringt och sagt att det behövs den specifika veckan. Jag måste alltså ringa till en kommuntjänsteman och säga att jag inte har skrivit fel på blanketten utan jag behöver verkligen barnomsorg den veckan. Därför skrev jag det på blanketten.
Jag blir vansinnig, hur kan detta anses vara det smidigaste sättet att lösa detta på?
Viktigt att poängtera är att jag inte har något emot personalen på själva försolan som tar hand om min son varje dag, de gör ett strålande jobb och jag hyser en djup respekt för dem.
Men.
Deras chefer och överordnade som råddar med hela jävla skiten borde fan i mig..jag vet inte vad men se till att ge min grabb dagis i sommar så är det lugnt.
För den här gången.
Jag ligger för tillfället i fejd med den vi levererar vår son till om morgnarna.
Det handlar självklart om semesterplaneringen.
Den som skall lämnas in före sista mars och som gäller semestern 2010.
Det kan vara 2009 också men det håller jag för osannolikt då det verkar väldigt tight att planera för årets semester så sent som i mars.
Anywho, alla föräldrar får en blankett att fylla i.
Blanketten är komponerad enligt principen ishockeyfrisyr - business up front and party in the back.
Först kommer ett block med information som i stort går ut på att förskolans service snart kommer att förändras drastiskt till det sämre. But fear not, det är bara under en begränsad tid och för att ni föräldrar inte ska oroas över avbrottet i era rutiner så påverkas inte taxan.
Alls.
Häri ligger det första problemet. Jag lyfter ur min son ur verksamheten under en (1) sammanhängande månad. Det innebär att han inte konsumerar frukost, lunch, mellanmål eller frukt. Han belastar inte verksamheten på något sätt. Ändå ska jag betala full taxa. För vad, frågar jag mig. För att han ska ha sin plats kvar?
Vidare på blanketten så finns ett antal rutor, pedagogiskt märkta med veckonummer, där jag ska fylla i vilka veckor jag vill betala för utan att nyttja tjänsten.
Jag fyller i dessa, lämnar in och har nu fått höra att min grabb inte får någon barnomsorg (som jag betalar för) under en viss vecka av den enkla anledningen att jag inte även har ringt och sagt att det behövs den specifika veckan. Jag måste alltså ringa till en kommuntjänsteman och säga att jag inte har skrivit fel på blanketten utan jag behöver verkligen barnomsorg den veckan. Därför skrev jag det på blanketten.
Jag blir vansinnig, hur kan detta anses vara det smidigaste sättet att lösa detta på?
Viktigt att poängtera är att jag inte har något emot personalen på själva försolan som tar hand om min son varje dag, de gör ett strålande jobb och jag hyser en djup respekt för dem.
Men.
Deras chefer och överordnade som råddar med hela jävla skiten borde fan i mig..jag vet inte vad men se till att ge min grabb dagis i sommar så är det lugnt.
För den här gången.
tisdag 7 april 2009
Barn
Åkte tunnelbana idag.
Igen.
I steget av, genom dörrarna möter jag en liten grabb.
Kanske 8-10 år.
I en rullstol.
Det är bland det absolut värsta jag vet.
Barn ska springa.
Barn ska leka vilda lekar.
Barn ska klättra i träd.
Barn ska bada, plaska och simma.
Barn ska trilla och skrapa knäna.
Det är missriktat medlidande att säga att livet i rullstol är ett ovärdigt liv och jag tror definitivt inte att kvaliteten på ens liv står och faller med att vara rullstolsburen eller inte.
Men.
Inget barn borde berövas möjligheten att få springa.
It fucking tears me apart.
Igen.
I steget av, genom dörrarna möter jag en liten grabb.
Kanske 8-10 år.
I en rullstol.
Det är bland det absolut värsta jag vet.
Barn ska springa.
Barn ska leka vilda lekar.
Barn ska klättra i träd.
Barn ska bada, plaska och simma.
Barn ska trilla och skrapa knäna.
Det är missriktat medlidande att säga att livet i rullstol är ett ovärdigt liv och jag tror definitivt inte att kvaliteten på ens liv står och faller med att vara rullstolsburen eller inte.
Men.
Inget barn borde berövas möjligheten att få springa.
It fucking tears me apart.
Svensk humor
Att jag hyser en kategorisk avsky inför svensk film och att den bäst borde exporteras till det land där peppar är den mest frekvent förekommande grödan är ingen hemlighet.
Svensk humor är jag aningen mer kluven inför.
Å ena sidan har vi Stefan & Krister som får mig att vilja skicka vädjande brev till Al-Qaida och be om ett riktat terrordåd.
Å andra sidan har vi...well, på den sidan finns inget alls men det finns personer, kollektiv och grupperingar som stundtals har åstadkommit stordåd.
Jag såg Henrik Schyfferts show "The 90's" i vintras och något han talade om då var vikten av att vara aktuell.
Att det är något som är oerhört viktigt när det gäller humor är säkert ingen nyhet, för de som inte tittar på Stefan & Krister vill säga men de kommer ändå inte att hålla med mig om något jag skriver här. Med största säkerhet inte läsa här överhuvudtaget.
Titta på en sketch från Galenskaparna & After Shave till exempel.
Jag står upp för att de har producerat material som är vansinnigt roligt, även idag, men sketcher som går ut på att Manfred von Gyldenstruut springer runt med ballerinakläder och fastnar i vinkelvolten är inte sådär jättehett längre.
Jag såg några klipp från Pentagon häromtidigare och förundrades över hur mycket som gick mig förbi när jag såg det på TV. När Pontus Djanieff vill ha förlåtelse av rummet och när Felix Herngren våldför sig på ordet är jätteroligt, även idag. Thaihoror vid fruktdisken däremot, not so much. Förmodligen inte ens då om jag ska vara ärlig.
Scenen från wherever med Carl Bildt och Ingvar Carlsson gestaltade av Robert Gustavsson och Bosse Parnevik tycker jag fortfarande är lite småkul men för någon född efter 1990 som knappt vet vilka det är - återigen, not so much.
Så i syfte att göra upp en smula med svensk film och humor drar jag mig till minnes en liten episod ur mitt liv för inte länge sedan kryddat med några små referenser till svensk film jag faktiskt tycker (lite) om och som är roliga.
Jag spatserade i friden och fröjden längs en gata i Hufvudstaden och möter två spinkiga killar. Ingenting särskilt händer men precis när vi passerar varandra så hör jag:
Två backar läsk. Trevligt.
Fyra bevingade ord uttalade med en omisskännligt nasal röst.
Det är hela episoden men den fyller mig med känslor.
Jag har all respekt för Killinggänget och mycket av det de har gjort, det mesta faktiskt, har jag tyckt varit vansinnigt roligt.
Men.
Någonstans måste det vara nog.
Någonstans måste måttet vara rågat.
Jag står kvar på gatan en stund och allt jag hör och känner inombords är
Dö Percyjävel, dö!
Svensk humor är jag aningen mer kluven inför.
Å ena sidan har vi Stefan & Krister som får mig att vilja skicka vädjande brev till Al-Qaida och be om ett riktat terrordåd.
Å andra sidan har vi...well, på den sidan finns inget alls men det finns personer, kollektiv och grupperingar som stundtals har åstadkommit stordåd.
Jag såg Henrik Schyfferts show "The 90's" i vintras och något han talade om då var vikten av att vara aktuell.
Att det är något som är oerhört viktigt när det gäller humor är säkert ingen nyhet, för de som inte tittar på Stefan & Krister vill säga men de kommer ändå inte att hålla med mig om något jag skriver här. Med största säkerhet inte läsa här överhuvudtaget.
Titta på en sketch från Galenskaparna & After Shave till exempel.
Jag står upp för att de har producerat material som är vansinnigt roligt, även idag, men sketcher som går ut på att Manfred von Gyldenstruut springer runt med ballerinakläder och fastnar i vinkelvolten är inte sådär jättehett längre.
Jag såg några klipp från Pentagon häromtidigare och förundrades över hur mycket som gick mig förbi när jag såg det på TV. När Pontus Djanieff vill ha förlåtelse av rummet och när Felix Herngren våldför sig på ordet är jätteroligt, även idag. Thaihoror vid fruktdisken däremot, not so much. Förmodligen inte ens då om jag ska vara ärlig.
Scenen från wherever med Carl Bildt och Ingvar Carlsson gestaltade av Robert Gustavsson och Bosse Parnevik tycker jag fortfarande är lite småkul men för någon född efter 1990 som knappt vet vilka det är - återigen, not so much.
Så i syfte att göra upp en smula med svensk film och humor drar jag mig till minnes en liten episod ur mitt liv för inte länge sedan kryddat med några små referenser till svensk film jag faktiskt tycker (lite) om och som är roliga.
Jag spatserade i friden och fröjden längs en gata i Hufvudstaden och möter två spinkiga killar. Ingenting särskilt händer men precis när vi passerar varandra så hör jag:
Två backar läsk. Trevligt.
Fyra bevingade ord uttalade med en omisskännligt nasal röst.
Det är hela episoden men den fyller mig med känslor.
Jag har all respekt för Killinggänget och mycket av det de har gjort, det mesta faktiskt, har jag tyckt varit vansinnigt roligt.
Men.
Någonstans måste det vara nog.
Någonstans måste måttet vara rågat.
Jag står kvar på gatan en stund och allt jag hör och känner inombords är
Dö Percyjävel, dö!
Stuntrea
Ibland får man tillfälle att omvärdera sin syn på saker och ting.
I Stockholm är Polisen i full gång med att nysta i en ganska omfattande barnporrhärva som misstänks ha pågått i dryga 40 år.
Det gamla talesättet om vilka fiskar som simmar i de lugna vattnen känns väldigt aktuellt.
Det är ju på det viset att det i regel inte syns på utsidan vem eller vilka som är pedofiler och sexualförbrytare med inriktning på barn. Däremot är det viktigt att vi hela tiden är vaksamma för att på bästa sätt skydda våra barn.
Och nu har precis sådan vaksamhet burit frukt. Två föreningar som sysslar med stödverksamhet för personer i anslutning till övergrepp mot barn har bistått Polisen genom att anmäla detta som verkar vara en av de värsta barnporrskandalerna i modern tid.
Jag kan ju inte svara för andra men jag kommer aldrig att kunna se på Kungliga Biblioteket med samma ögon i fortsättningen. Jag menar, jag har ju varit där själv och jag har ju aldrig märkt att det egentligen är ett kriminellt nätverk som sprider barnporr. Ett hårt uppvaknande minst sagt.
Nu hoppas jag bara att de verkligen sätts dit och får sona sina ohyggliga brott. Det kommer definitivt att skicka en kraftfull signal till andra, till omfattningen mindre förbrytare, att det spelar ingen roll vilka ni är; vi kommer hitta er och vi kommer att placera er bakom lås och bom.
Dagar som dessa är jag stolt över att betala skatt.
I Stockholm är Polisen i full gång med att nysta i en ganska omfattande barnporrhärva som misstänks ha pågått i dryga 40 år.
Det gamla talesättet om vilka fiskar som simmar i de lugna vattnen känns väldigt aktuellt.
Det är ju på det viset att det i regel inte syns på utsidan vem eller vilka som är pedofiler och sexualförbrytare med inriktning på barn. Däremot är det viktigt att vi hela tiden är vaksamma för att på bästa sätt skydda våra barn.
Och nu har precis sådan vaksamhet burit frukt. Två föreningar som sysslar med stödverksamhet för personer i anslutning till övergrepp mot barn har bistått Polisen genom att anmäla detta som verkar vara en av de värsta barnporrskandalerna i modern tid.
Jag kan ju inte svara för andra men jag kommer aldrig att kunna se på Kungliga Biblioteket med samma ögon i fortsättningen. Jag menar, jag har ju varit där själv och jag har ju aldrig märkt att det egentligen är ett kriminellt nätverk som sprider barnporr. Ett hårt uppvaknande minst sagt.
Nu hoppas jag bara att de verkligen sätts dit och får sona sina ohyggliga brott. Det kommer definitivt att skicka en kraftfull signal till andra, till omfattningen mindre förbrytare, att det spelar ingen roll vilka ni är; vi kommer hitta er och vi kommer att placera er bakom lås och bom.
Dagar som dessa är jag stolt över att betala skatt.
onsdag 1 april 2009
Då var det dags då
IPRED.
Just det, idag är det dags.
Nu sätter fanstyget igång.
Men ärligt talat.
Jag börjar bli jävligt less på hela debatten kring fildelning och alltvafan.
Tanken om att information ska vara fri är inget konstigt, jag ställer helt upp på det.
När man drar det till upphovsrättsskyddat material blir jag bara trött och irriterad.
Saken är ju den att vi som laddar ner film, musik, spel eller whatever begår brott. Vad är det som är så jävla konstigt med det? Jag har ingen ideologisk förklaring till att ladda ner saker, jag gör det för att det är enkelt, bekvämt och jag slipper betala. Hela tiden är jag medveten om att jag begår en kriminell handling.
Kan alla jävla fildelarclowner som hörs överallt stå upp och erkänna att ja, vi begår brott och ja, vi väljer att göra det?
Upphör med alla jävla pajaskonster om ideologiska grunder och idealistiska bortförklaringar och erkänn att ni är lata jävlar som inte känner för att betala för er. Punkt fucking slut.
Jag gör det.
Jag är också beredd att betala för mig. Med undantag för svensk film, det skulle jag aldrig betala för. Annars är det helt enkelt så att fanns det en tjänst som var enklare och bekvämare än fildelning men kostade pengar så är chansen stor att jag betalar för mig. Om den är rimligt prissatt, vill säga, jag är trots allt snål as a motherfucker. Och att man slipper förtexterna på filmer man köper. Jag köper exempelvis alla spel till min konsol. Av den enkla anledningen att det är lättare än att hålla på och krångla och jävlas med nedladding, utbränning, gnäll på Flashback och allt möjligt.
Så nu får det fan vara nog. Om IPRED gör att en hel generation kriminaliseras så har fildelarpajasarna sett till att en hel generation har idiotiserats.
Jag vet vilket alternativ jag tycker är värst på sikt.
Just det, idag är det dags.
Nu sätter fanstyget igång.
Men ärligt talat.
Jag börjar bli jävligt less på hela debatten kring fildelning och alltvafan.
Tanken om att information ska vara fri är inget konstigt, jag ställer helt upp på det.
När man drar det till upphovsrättsskyddat material blir jag bara trött och irriterad.
Saken är ju den att vi som laddar ner film, musik, spel eller whatever begår brott. Vad är det som är så jävla konstigt med det? Jag har ingen ideologisk förklaring till att ladda ner saker, jag gör det för att det är enkelt, bekvämt och jag slipper betala. Hela tiden är jag medveten om att jag begår en kriminell handling.
Kan alla jävla fildelarclowner som hörs överallt stå upp och erkänna att ja, vi begår brott och ja, vi väljer att göra det?
Upphör med alla jävla pajaskonster om ideologiska grunder och idealistiska bortförklaringar och erkänn att ni är lata jävlar som inte känner för att betala för er. Punkt fucking slut.
Jag gör det.
Jag är också beredd att betala för mig. Med undantag för svensk film, det skulle jag aldrig betala för. Annars är det helt enkelt så att fanns det en tjänst som var enklare och bekvämare än fildelning men kostade pengar så är chansen stor att jag betalar för mig. Om den är rimligt prissatt, vill säga, jag är trots allt snål as a motherfucker. Och att man slipper förtexterna på filmer man köper. Jag köper exempelvis alla spel till min konsol. Av den enkla anledningen att det är lättare än att hålla på och krångla och jävlas med nedladding, utbränning, gnäll på Flashback och allt möjligt.
Så nu får det fan vara nog. Om IPRED gör att en hel generation kriminaliseras så har fildelarpajasarna sett till att en hel generation har idiotiserats.
Jag vet vilket alternativ jag tycker är värst på sikt.
tisdag 31 mars 2009
Varningstillägg
Jag borde även ha tagit med det faktum att inlägget innan troligtvis kommer att vara förvirrat och sakna egentlig poäng.
Så, now you know.
Så, now you know.
Aktivitet
Det här med att hålla igång en blogg är svettigt göra.
Vilket i regel är ett kriterium som brukar exkludera mig från vidare aktivitet inom berörda område.
Den här bloggen är och var från start främst till för mig själv som någon slags ventil. Vilket är vad alla som inte orkar fortsätta på inslagen väg brukar skylla på.
Nu känner jag dock att det kan vara dags att uppdatera igen, en gång åtminstone, med en intention att fortsätta men med min historik är det väl kanske inte läge att uppdatera RSS-flödet direkt.
Jag satt och läste den lika delar fantastiska som vämjeliga publikation som i vardagsmun går under namnet Aftonbladet häromdagen. Det jag läste, tillsammans med övriga rikets begåvningsreserv, var Aftonbladet.se.
Jag vill utfärda en varning här innan du läser vidare.
Google Analytics säger visserligen att snittbesökaren har bouncat för länge sen men ändå, en varning är på sin plats.
Jag kommer i texten som följer att sväva ut, förmodligen tappa tråden, säkerligen balla ur i nån rant om något som upprör mig och jag har ingen som helst aning om var inlägget kommer att landa.
Ingen direkt skillnad från alla mina tidigare inlägg egentligen men nu är jag i alla fall ärlig med det.
Jag satt som sagt och läste Aftonbladet på nätet. Här exponeras jag, för första gången, för Stefan Källs öden och äventyr i pajasprogrammet Postkodmiljonären.
Tydligen så har TV4 släppt igenom ett korrekturfel på 75k-nivån som innebar att ett historiskt slag flyttades från 14 juni till 14 juli.
Frågan löd: Vid vilken ort ägde ett berömt slag rum den 14 juli 1800?
A: Marengo
B: Narva
C: Lützen
D: Stalingrad
Detta förbryllade herr Käll så till den milda grad att han svarade Lützen och sortin var ett faktum.
Så långt kan man ju definitivt sympatisera med Stefan Käll men sedan läser man vidare och får höra hans side of the story.
När jag hörde 14 juli tänkte jag på Frankrikes nationaldag, datumet lurade mig och jag blev helt ställd. Jag visste inte att Marengo var rätt, men då hade jag ju Frankrike i tankarna. Jag vill absolut få en ny chans.
Hang on a minute! Hur gick de tankarna när frågan skulle besvaras?
Han hade Frankrike i tankarna och valde därför ett slag utkämpat i Tyskland?
Visst, han var ju rätt ute när han tänkte Frankrike med tanke på att Marengo är rätt alternativ, givet att datumet ändras till juni men jag har svårt att tänka mig att det slag han tänkte på var Napoleons vid Lützen som dels ägde rum 1813 men som också kallas för Slaget vid Grossgörschen och som inte är det slag man i regel refererar till som Slaget vid Lützen.
I min värld träffade han drygt 150 år fel.
Be that as it may, det är inte den intressanta biten.
Det som är intressant - och skrämmande - är att knappt 60 000 människor engagerade sig för Stefans sak och röstade för att han skulle ges en andra chans. Mein Gott! Har folk inget för sig om dagarna? När man dessutom bläddrar till slutet av artikeln, eller artiklarna snarare då detta ju är ett scoop av interstellära mått, så kommer man till kommentarerna. De tre artiklarna har skramlat ihop över 130 kommentarer på Aftonbladet.
Det kanske inte är något att hänga upp sig på men saken är den att det är bra många fler än både AMF-artiklarna och Dawit Isaak-artiklarna har skrapat ihop. Tillsammans skulle jag gissa.
Vad är det som händer när ickenyheter som detta får ett sånt enormt genomslag.
Strindberg var definitivt inte fel ute med att det är synd om mänskorna även om han förmodligen inte förutsåg detta.
Vilket i regel är ett kriterium som brukar exkludera mig från vidare aktivitet inom berörda område.
Den här bloggen är och var från start främst till för mig själv som någon slags ventil. Vilket är vad alla som inte orkar fortsätta på inslagen väg brukar skylla på.
Nu känner jag dock att det kan vara dags att uppdatera igen, en gång åtminstone, med en intention att fortsätta men med min historik är det väl kanske inte läge att uppdatera RSS-flödet direkt.
Jag satt och läste den lika delar fantastiska som vämjeliga publikation som i vardagsmun går under namnet Aftonbladet häromdagen. Det jag läste, tillsammans med övriga rikets begåvningsreserv, var Aftonbladet.se.
Jag vill utfärda en varning här innan du läser vidare.
Google Analytics säger visserligen att snittbesökaren har bouncat för länge sen men ändå, en varning är på sin plats.
Jag kommer i texten som följer att sväva ut, förmodligen tappa tråden, säkerligen balla ur i nån rant om något som upprör mig och jag har ingen som helst aning om var inlägget kommer att landa.
Ingen direkt skillnad från alla mina tidigare inlägg egentligen men nu är jag i alla fall ärlig med det.
Jag satt som sagt och läste Aftonbladet på nätet. Här exponeras jag, för första gången, för Stefan Källs öden och äventyr i pajasprogrammet Postkodmiljonären.
Tydligen så har TV4 släppt igenom ett korrekturfel på 75k-nivån som innebar att ett historiskt slag flyttades från 14 juni till 14 juli.
Frågan löd: Vid vilken ort ägde ett berömt slag rum den 14 juli 1800?
A: Marengo
B: Narva
C: Lützen
D: Stalingrad
Detta förbryllade herr Käll så till den milda grad att han svarade Lützen och sortin var ett faktum.
Så långt kan man ju definitivt sympatisera med Stefan Käll men sedan läser man vidare och får höra hans side of the story.
När jag hörde 14 juli tänkte jag på Frankrikes nationaldag, datumet lurade mig och jag blev helt ställd. Jag visste inte att Marengo var rätt, men då hade jag ju Frankrike i tankarna. Jag vill absolut få en ny chans.
Hang on a minute! Hur gick de tankarna när frågan skulle besvaras?
Han hade Frankrike i tankarna och valde därför ett slag utkämpat i Tyskland?
Visst, han var ju rätt ute när han tänkte Frankrike med tanke på att Marengo är rätt alternativ, givet att datumet ändras till juni men jag har svårt att tänka mig att det slag han tänkte på var Napoleons vid Lützen som dels ägde rum 1813 men som också kallas för Slaget vid Grossgörschen och som inte är det slag man i regel refererar till som Slaget vid Lützen.
I min värld träffade han drygt 150 år fel.
Be that as it may, det är inte den intressanta biten.
Det som är intressant - och skrämmande - är att knappt 60 000 människor engagerade sig för Stefans sak och röstade för att han skulle ges en andra chans. Mein Gott! Har folk inget för sig om dagarna? När man dessutom bläddrar till slutet av artikeln, eller artiklarna snarare då detta ju är ett scoop av interstellära mått, så kommer man till kommentarerna. De tre artiklarna har skramlat ihop över 130 kommentarer på Aftonbladet.
Det kanske inte är något att hänga upp sig på men saken är den att det är bra många fler än både AMF-artiklarna och Dawit Isaak-artiklarna har skrapat ihop. Tillsammans skulle jag gissa.
Vad är det som händer när ickenyheter som detta får ett sånt enormt genomslag.
Strindberg var definitivt inte fel ute med att det är synd om mänskorna även om han förmodligen inte förutsåg detta.
måndag 23 februari 2009
Kids say the darndest things
Vi satt vid matbordet häromdagen.
Hela familjen.
Mamma, Pappa och barn.
Vi åt frukost.
Scones.
Med marmelad.
Smaskigt skulle man kunna säga.
Om man inte är min son, vill säga, eftersom man då skulle tro att smaskigt och mums är varandras motsatser och mums är det positiva.
Vilket leder mig in lite grann på spektaklet som skulle komma att följa.
Saken är den att min son just nu utvecklas i en takt som inte helt orättvist skulle kunna benämnas som rasande och i centrum av detta står talet.
Vi försöker så gott det går att vara stöttande, engagerade och oroliga föräldrar och stimulera detta genom att samtala med vår ögonsten till pojk.
Det går sådär.
Eller, egentligen går det rätt bra. Inte så att han är någon slags talets savant tillika sokratiskt under. Snarare lär han sig svärord som om de fanns i blodet och andra ord som om de satt kvar i plåstret. För att fullfölja blodanalogin.
Detta innebär väl i och för sig att han utvecklas ganska nära exakt som andra barn i 2-årsåldern.
Men han svär på dagis vilket inte skänker tillskott på förtroendebanken där om man så säger.
I vilket fall, där satt vi kring bordet och nötte lite med namn om vad folk heter.
Samtalet, mer av en monolog faktiskt, gick ungefär så här:
Mamma heter Mamma.
Pappa heter Kaprate Kid.
Mamma heter Mamma.
Pappa heter Kaprate Kid.
Mamma heter Mamma.
Pappa har stor mage.
WTF?
Ur det blå.
Helt, och då menar jag helt, oprovocerat kommer det här angreppet och plumpa försök till lyteskomik ur den lille mannen på hörnet.
Inte för att han har fel i sak, per se, men vissa saker säger man inte. Ord kan nämligen såra mer än man tror även om man bara skojar.
Satunge.
Snart är det dags för hämtning på dagis.
Hämtning av någon som kommer att få dubbel portion broccoli ikväll.
Vengeance.
Is sweet.
Hela familjen.
Mamma, Pappa och barn.
Vi åt frukost.
Scones.
Med marmelad.
Smaskigt skulle man kunna säga.
Om man inte är min son, vill säga, eftersom man då skulle tro att smaskigt och mums är varandras motsatser och mums är det positiva.
Vilket leder mig in lite grann på spektaklet som skulle komma att följa.
Saken är den att min son just nu utvecklas i en takt som inte helt orättvist skulle kunna benämnas som rasande och i centrum av detta står talet.
Vi försöker så gott det går att vara stöttande, engagerade och oroliga föräldrar och stimulera detta genom att samtala med vår ögonsten till pojk.
Det går sådär.
Eller, egentligen går det rätt bra. Inte så att han är någon slags talets savant tillika sokratiskt under. Snarare lär han sig svärord som om de fanns i blodet och andra ord som om de satt kvar i plåstret. För att fullfölja blodanalogin.
Detta innebär väl i och för sig att han utvecklas ganska nära exakt som andra barn i 2-årsåldern.
Men han svär på dagis vilket inte skänker tillskott på förtroendebanken där om man så säger.
I vilket fall, där satt vi kring bordet och nötte lite med namn om vad folk heter.
Samtalet, mer av en monolog faktiskt, gick ungefär så här:
Mamma heter Mamma.
Pappa heter Kaprate Kid.
Mamma heter Mamma.
Pappa heter Kaprate Kid.
Mamma heter Mamma.
Pappa har stor mage.
WTF?
Ur det blå.
Helt, och då menar jag helt, oprovocerat kommer det här angreppet och plumpa försök till lyteskomik ur den lille mannen på hörnet.
Inte för att han har fel i sak, per se, men vissa saker säger man inte. Ord kan nämligen såra mer än man tror även om man bara skojar.
Satunge.
Snart är det dags för hämtning på dagis.
Hämtning av någon som kommer att få dubbel portion broccoli ikväll.
Vengeance.
Is sweet.
måndag 9 februari 2009
Karl Pilkington
Jag har nyligen dammat av de avsnitt jag har av The Ricky Gervais Show.
Vid det här laget finns det antagligen inte en levande själ som inte har hört denna fantastiska produktion ännu så någon närmare förklaring av det hela känns överflödig.
Efter att ha lyssnat igenom alla de gamla avsnitten från XFM har jag nu kommit till den tredje säsongen av podcasten och fram till ett inslag jag helt glömt.
Jag satt och käkade lunch, för mig själv, och tog det lugnt. Jag var dock inte ensam i lokalen, som man sällan är, och får höra nedanstående varpå jag inte kan kontrollera mig utan brister ut i ett flatgarv. Många hade säkert skämts av de blickar som riktades åt mitt håll.
Vid det här laget finns det antagligen inte en levande själ som inte har hört denna fantastiska produktion ännu så någon närmare förklaring av det hela känns överflödig.
Efter att ha lyssnat igenom alla de gamla avsnitten från XFM har jag nu kommit till den tredje säsongen av podcasten och fram till ett inslag jag helt glömt.
Jag satt och käkade lunch, för mig själv, och tog det lugnt. Jag var dock inte ensam i lokalen, som man sällan är, och får höra nedanstående varpå jag inte kan kontrollera mig utan brister ut i ett flatgarv. Många hade säkert skämts av de blickar som riktades åt mitt håll.
For God's sake - me belly ache
The doctor said it's me kidney
He said he's got to stick a tube up me knob
I said you got to be kidding me
For God's sake - knob ache
The doctor said it's me kidney
He said he's got to stick a tube up me knob
I said you got to be kidding me
For God's sake - knob ache
Jag har försökt att läsa poesi och konstaterat att det inte är min kopp av valfritt varmt stuff men detta träffar mig rakt i maggropen. Förmodligen den bästa lyrik jag någonsin kommer att uppleva.
torsdag 29 januari 2009
Djävulens Mjukdjur revisited
Jag är ett geni.
Eller, jag önskar jag kunde säga att det är så det är men då skulle jag fara med osanning och det vet man ju vad som händer då.
Jag har fått Teletubbies att försvinna ur familjens DVD-spelare.
Inte så att jag har tagit till några maffialiknande metoder, definitivt inte. Sonen har bara fått en ny drug of choice - Rorri Racerbil.
Believe me when I say that this is the shizzle, my dizzles.
Det hela handlar om en racerbana som ägs av en italiensk snubbe som heter Herr Karbonator.
På den här banan finns en del bilar vilka, får man ändå medge, finns där för att fylla upp vissa stereotyper. Huvudkaraktären, vår protagonist, Rorri är en av dem.
På banan finns även personal. Mer av något slags hjon egentligen med tanke på att det verkar som att de bor på banan. Denna statarstyrka utgörs av mekanikern Store Chris och alltiallon Anna. Anna är den en ordentlig och strukturerad hurtbulle och Store Chris är en slob som gillar munkar. Lite väl mycket, enligt egen utsago.
Utöver dessa finns några bikaraktärer varav den viktigaste är en kanin som agerar comic relief och gör två saker - äter morötter och mekar med sin skateboard.
Som ni förstår är detta en fullkomligt briljant serie och till skillnad från Teletubbies, som för övrigt borde förintas, så händer det något. Store Chris vinner exempelvis en löpartävling mot Anna helt enkelt för att kaninen snor en munk av den tjocke mekanikern som därför pressar sig till blodsmak för att hinna ikapp. Beat that with a stick...
Nu till den egentliga och tämligen enkla poängen med det här inlägget.
Om någon annan har sett den här serien, kan någon svara mig på om den är helt och hållet datoranimerad eller inte. Jag är inte säker.
Eller, jag önskar jag kunde säga att det är så det är men då skulle jag fara med osanning och det vet man ju vad som händer då.
Jag har fått Teletubbies att försvinna ur familjens DVD-spelare.
Inte så att jag har tagit till några maffialiknande metoder, definitivt inte. Sonen har bara fått en ny drug of choice - Rorri Racerbil.
Believe me when I say that this is the shizzle, my dizzles.
Det hela handlar om en racerbana som ägs av en italiensk snubbe som heter Herr Karbonator.
På den här banan finns en del bilar vilka, får man ändå medge, finns där för att fylla upp vissa stereotyper. Huvudkaraktären, vår protagonist, Rorri är en av dem.
På banan finns även personal. Mer av något slags hjon egentligen med tanke på att det verkar som att de bor på banan. Denna statarstyrka utgörs av mekanikern Store Chris och alltiallon Anna. Anna är den en ordentlig och strukturerad hurtbulle och Store Chris är en slob som gillar munkar. Lite väl mycket, enligt egen utsago.
Utöver dessa finns några bikaraktärer varav den viktigaste är en kanin som agerar comic relief och gör två saker - äter morötter och mekar med sin skateboard.
Som ni förstår är detta en fullkomligt briljant serie och till skillnad från Teletubbies, som för övrigt borde förintas, så händer det något. Store Chris vinner exempelvis en löpartävling mot Anna helt enkelt för att kaninen snor en munk av den tjocke mekanikern som därför pressar sig till blodsmak för att hinna ikapp. Beat that with a stick...
Nu till den egentliga och tämligen enkla poängen med det här inlägget.
Om någon annan har sett den här serien, kan någon svara mig på om den är helt och hållet datoranimerad eller inte. Jag är inte säker.
Konst
Konst ska ju beröra, säger de som vet.
Jag vet inte så mycket om konst men jag vet att det inte alltid är viktiga saker som berör oss. Vilket skulle kunna leda till någon slags post hoc ergo propter hoc-diskussion om konst men det är i alla fall inte jag så intresserad av.
Något som däremot berör just nu är affären kring Anna Odell, ni vet hon psykotiskt-psyksjuka-fast-ändå-inte-psyksjuk-på-riktigt-studenten på Konstfack.
Hon rör upp en del känslor kan man konstatera.
Vissa menar att hon skall ställas som betalningsansvarig för tilltaget, vissa att det hon gjort kanske inte kvalificerar henne som antikrist men nära på och andra är av den åsikten att hey, det är ju konst, give her a break.
Själv så älskar jag när små saker resulterar i konflikter i storleksordningen Gargantua så jag slickar i mig allt jag kan få tag i om affären.
För mig finns två höjdpunkter än så länge.
Först och främst hennes egen kommentar när scoopet debuterade i kvällstidningarna.
Jag vill inte riskera mitt projekt. Men det är noga genomtänkt och ingen ploj.
Hon vill inte diskutera närmare innan det är klart. I maj.
Jag kan ju inte svara för andra men väl för mig själv. I maj har mitt uppmärksamhetsfönster stängt för länge sen. Tala om vad det handlar om, vilken grand plan du har. Peta in en pinne i brasan, if you wish.
Fast lite intresserad är jag ju ändå när jag tänker efter.
Jag vill ju se vad hon ville uppnå med detta, vad hon vill visa. Chansen är väl i och för sig rätt stor att jag inte fattar det ens då men i alla fall.
Vad säger det om en att det krävs att någon fejkar sig till psykvård för att man skall bli ens lite intresserad av vad konstnären har att säga? Dessutom är jag inte intresserad av just det utan snarare av hur konstnären försvarar och rättfärdigar sitt handlande. För sig själv om inte annat.
Höjdpunkt nummer två kommer från ingen mindre än David Eberhard som man självklart bör känna till. Gör man inte det kan jag meddela att han innehar den prestigfyllda posten som lagbas på S:T Görans psykakut.
Han är upprörd.
Mycket upprörd.
Han vet även både en och två saker om konst och vad som är konst.
Han sammanfattar dessa känslor, denna kunskap och sin övriga visdom i ett strålande citat.
Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.
Doktor Eberhard skulle i dagsläget kunna sälja biljetter till det eventet.
Det finns en fantastisk mängd förakt i citatet och en hämndlystnad som man riktigt kan känna i texten. Han går vidare och redogör för hur det hela är ett slöseri med samhällets resurser.
Jag hade gärna sett ett till citat i artikeln.
Något i stil med
Tänk om personen som inte fick vård på grund av det här hade varit Mijailo Mijailovic?
Då hade den här konflikten verkligen kunnat ta fart på allvar.
Det hade varit episkt.
Jag vet inte så mycket om konst men jag vet att det inte alltid är viktiga saker som berör oss. Vilket skulle kunna leda till någon slags post hoc ergo propter hoc-diskussion om konst men det är i alla fall inte jag så intresserad av.
Något som däremot berör just nu är affären kring Anna Odell, ni vet hon psykotiskt-psyksjuka-fast-ändå-inte-psyksjuk-på-riktigt-studenten på Konstfack.
Hon rör upp en del känslor kan man konstatera.
Vissa menar att hon skall ställas som betalningsansvarig för tilltaget, vissa att det hon gjort kanske inte kvalificerar henne som antikrist men nära på och andra är av den åsikten att hey, det är ju konst, give her a break.
Själv så älskar jag när små saker resulterar i konflikter i storleksordningen Gargantua så jag slickar i mig allt jag kan få tag i om affären.
För mig finns två höjdpunkter än så länge.
Först och främst hennes egen kommentar när scoopet debuterade i kvällstidningarna.
Jag vill inte riskera mitt projekt. Men det är noga genomtänkt och ingen ploj.
Hon vill inte diskutera närmare innan det är klart. I maj.
Jag kan ju inte svara för andra men väl för mig själv. I maj har mitt uppmärksamhetsfönster stängt för länge sen. Tala om vad det handlar om, vilken grand plan du har. Peta in en pinne i brasan, if you wish.
Fast lite intresserad är jag ju ändå när jag tänker efter.
Jag vill ju se vad hon ville uppnå med detta, vad hon vill visa. Chansen är väl i och för sig rätt stor att jag inte fattar det ens då men i alla fall.
Vad säger det om en att det krävs att någon fejkar sig till psykvård för att man skall bli ens lite intresserad av vad konstnären har att säga? Dessutom är jag inte intresserad av just det utan snarare av hur konstnären försvarar och rättfärdigar sitt handlande. För sig själv om inte annat.
Höjdpunkt nummer två kommer från ingen mindre än David Eberhard som man självklart bör känna till. Gör man inte det kan jag meddela att han innehar den prestigfyllda posten som lagbas på S:T Görans psykakut.
Han är upprörd.
Mycket upprörd.
Han vet även både en och två saker om konst och vad som är konst.
Han sammanfattar dessa känslor, denna kunskap och sin övriga visdom i ett strålande citat.
Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.
Doktor Eberhard skulle i dagsläget kunna sälja biljetter till det eventet.
Det finns en fantastisk mängd förakt i citatet och en hämndlystnad som man riktigt kan känna i texten. Han går vidare och redogör för hur det hela är ett slöseri med samhällets resurser.
Jag hade gärna sett ett till citat i artikeln.
Något i stil med
Tänk om personen som inte fick vård på grund av det här hade varit Mijailo Mijailovic?
Då hade den här konflikten verkligen kunnat ta fart på allvar.
Det hade varit episkt.
onsdag 28 januari 2009
Barn
Vissa människor drivs av en enorm längtan efter små barnfötters tassande steg i hemmet och gärna ett par tre uppsättningar fötter.
Jag har kommit underfund med att jag har quite a handful med min enda grabb.
Jag skulle dock vilja ha en till.
Varför?
Av olika anledningar men framför allt för att allt från befruktning till uppfostran handlar till 105% om Trial & Error.
Jag vill helt enkelt pröva igen. Trycka på quickload så att säga.
Inte så mycket uppfostringsbiten. Den är ett work in progress kan man säga och utsikterna för att pojken skall växa upp med lite folkvett är än så länge fortsatt positiva.
Förlossningen av den lille är en annan femma.
Här finns utrymme för förbättring. Inte så litet utrymme som jag skulle önska heller.
Saken är den att mannen skall vara ett stöd, en klippa, någon att luta sig mot, någon som kan skänka lugn i en situation som faller utanför de ramar som omger begreppet lugn.
Där kan jag konstatera att jag misslyckades. Kapitalt.
Jag har inte någon enorm lust att gå in på de exakta detaljer som ledde fram till att min insats vid min sons kommande till världen inte kan beskrivas som annat än Epic Fail.
Men jag kan ge en liten pointer, en hint om man så önskar, till eventuella blivande fäder som av någon anledning läser detta.
Rätt svar på frågan
Vad fort allt har gått!
är inte
Tycker du? Jag tycker det här är skittrögt!
Testa om ni vill.
Eller inte.
Jag rekommenderar alternativ 2.
Jag har kommit underfund med att jag har quite a handful med min enda grabb.
Jag skulle dock vilja ha en till.
Varför?
Av olika anledningar men framför allt för att allt från befruktning till uppfostran handlar till 105% om Trial & Error.
Jag vill helt enkelt pröva igen. Trycka på quickload så att säga.
Inte så mycket uppfostringsbiten. Den är ett work in progress kan man säga och utsikterna för att pojken skall växa upp med lite folkvett är än så länge fortsatt positiva.
Förlossningen av den lille är en annan femma.
Här finns utrymme för förbättring. Inte så litet utrymme som jag skulle önska heller.
Saken är den att mannen skall vara ett stöd, en klippa, någon att luta sig mot, någon som kan skänka lugn i en situation som faller utanför de ramar som omger begreppet lugn.
Där kan jag konstatera att jag misslyckades. Kapitalt.
Jag har inte någon enorm lust att gå in på de exakta detaljer som ledde fram till att min insats vid min sons kommande till världen inte kan beskrivas som annat än Epic Fail.
Men jag kan ge en liten pointer, en hint om man så önskar, till eventuella blivande fäder som av någon anledning läser detta.
Rätt svar på frågan
Vad fort allt har gått!
är inte
Tycker du? Jag tycker det här är skittrögt!
Testa om ni vill.
Eller inte.
Jag rekommenderar alternativ 2.
tisdag 27 januari 2009
BICHOK
Jag lyssnar just nu på en podcast som produceras av tre mormonska nördar från Utah. Den är strålande och handlar om skrivande. Vilket kanske inte gör mig till en mormon men definitivt till nörd. Särskilt med tanke på att den handlar om att skriva fantasy, science fiction och skräck. Både i form av prosa eller som serie. Nördigt är inte mer än förnamnet.
I vilket fall som helst så avhandlas ämnet BICHOK i en kvart i ett avsnitt. Detta är, nördigheten trogen, en akronym som står för Butt In Chair Hands On Keyboard.
Poängen med den är att man inte kan skriva om man inte sitter i stolen framför tangentbordet. I förlängningen hävdar en av personerna att åtminstone han tänker bättre med sina fingrar än med sin hjärna. Hur det är möjligt är aningen oklart men jag skulle kunna göra både en och två kopplingar till Sverigedemokraterna. Vilket är en billig poäng. Lite långsökt dessutom men jag har hört benämningen Tyskarna från Lund också så jag bedömer att jag är hyggligt safe.
Det jag försöker komma till är att jag har testat akronymen av den enkla anledningen att uppdateringsfrekvensen på bloggen har lämnat övrigt att önska. Vilket i sin tur har inneburit att det tiotal människor som någon gång per vecka vill ha kråset smörjt, få sitt lystmäte av förvirrade tankar tvingas till besvikelse. Detta skall det bli ändring på. Var det tänkt.
Saken är den att den övre delen i det här inlägget är skrivet sist och den nedre delen av det är den del där jag "tänker med fingrarna".
Orkar ni läsa vidare så kommer ni att märka varför det här fingerfunderandet inte är något som är helt rätt för mig...
Något är det som inte står rätt till i det lilla landet i norr som av det odödliga bandet Svenne Rubins lika delar träffande som buskishumoristiskt beskrivits som en kokt utan bröd.
Vilket i alla fall får mig att tänka på en gammal Herman Hedning-arc som går ut på att ledaren för den intergalaktiska invasionsstyrkan kallas Lord Encoctmebreu som med hjälp av starka senapskörtlar kan hålla rymdmonstren kort vilket inte riktigt hjälper mot Herman. Men jag glider från ämnet en aning om jag ska gå in på det.
Det är i vart fall något som inte står riktigt rätt till i Folkhemmets förlovade land.
En ekonomiansvarig berättade idag att många har hört av sig och varit oroliga över att de batalt för lite skatt eftersom de fått mer pengar än de ska på senaste lönen.
Det får mig att tänka efter lite.
Exakt hur oinformerad är man om man är rädd att man betalar för lite i och med det faktum att ett av regeringens beslut träder i kraft?
Att de här människorna sitter inne med rösträtt gör mig lite orolig. Jag menar, att de ska få mer pengar efter årsskiftet har ju stått i Aftonbladet!
Undrar om inte det som behövs i vikingalandet är lite gammal hederlig fascism...
I vilket fall som helst så avhandlas ämnet BICHOK i en kvart i ett avsnitt. Detta är, nördigheten trogen, en akronym som står för Butt In Chair Hands On Keyboard.
Poängen med den är att man inte kan skriva om man inte sitter i stolen framför tangentbordet. I förlängningen hävdar en av personerna att åtminstone han tänker bättre med sina fingrar än med sin hjärna. Hur det är möjligt är aningen oklart men jag skulle kunna göra både en och två kopplingar till Sverigedemokraterna. Vilket är en billig poäng. Lite långsökt dessutom men jag har hört benämningen Tyskarna från Lund också så jag bedömer att jag är hyggligt safe.
Det jag försöker komma till är att jag har testat akronymen av den enkla anledningen att uppdateringsfrekvensen på bloggen har lämnat övrigt att önska. Vilket i sin tur har inneburit att det tiotal människor som någon gång per vecka vill ha kråset smörjt, få sitt lystmäte av förvirrade tankar tvingas till besvikelse. Detta skall det bli ändring på. Var det tänkt.
Saken är den att den övre delen i det här inlägget är skrivet sist och den nedre delen av det är den del där jag "tänker med fingrarna".
Orkar ni läsa vidare så kommer ni att märka varför det här fingerfunderandet inte är något som är helt rätt för mig...
Något är det som inte står rätt till i det lilla landet i norr som av det odödliga bandet Svenne Rubins lika delar träffande som buskishumoristiskt beskrivits som en kokt utan bröd.
Vilket i alla fall får mig att tänka på en gammal Herman Hedning-arc som går ut på att ledaren för den intergalaktiska invasionsstyrkan kallas Lord Encoctmebreu som med hjälp av starka senapskörtlar kan hålla rymdmonstren kort vilket inte riktigt hjälper mot Herman. Men jag glider från ämnet en aning om jag ska gå in på det.
Det är i vart fall något som inte står riktigt rätt till i Folkhemmets förlovade land.
En ekonomiansvarig berättade idag att många har hört av sig och varit oroliga över att de batalt för lite skatt eftersom de fått mer pengar än de ska på senaste lönen.
Det får mig att tänka efter lite.
Exakt hur oinformerad är man om man är rädd att man betalar för lite i och med det faktum att ett av regeringens beslut träder i kraft?
Att de här människorna sitter inne med rösträtt gör mig lite orolig. Jag menar, att de ska få mer pengar efter årsskiftet har ju stått i Aftonbladet!
Undrar om inte det som behövs i vikingalandet är lite gammal hederlig fascism...
tisdag 13 januari 2009
Träsket
Robinson ska starta igen.
Många kommer att titta.
Jag är inte inkluderad i dessa.
Många kommer att tycka.
Jag är definitivt inkluderad i dessa.
Däremot så läser jag Aftonbladets små porträtt av de deltagande stackarna med förtjusning.
Det är i sanning en brokig skara människor som skeppats till mangroveträsken för att stå på plankor, festa på palmhjärtan och plågas av insekter.
Beatrice, exempelvis, har inte bara sökt till Idol och varit med i Villa Medusa tidigare. Hon har även två totempålar hemma som hon gjort själv. Med motorsåg.
Eller Erika, vars speciella egenskap är att hon håller Robinson-Robban högst på listan över favoriterna i tidigare Robinsonsäsonger.
Josefine är duktig på att dyka och hålla andan så hon var ju såklart ett mortal lock.
Jarmo har både jagat, varit bonde och byggt hus och Lukas är rädd för den moppemusche som kommer att ta plats på överläppen. Han är dessutom noga med att påpeka att han ville "skaka om lite i snökulan" och därför sökte till programmet.
Men bäst av alla är ändå Erik Billing som deltar i programmet eftersom han ”fick ett gudomligt ögonblick och eftersom jag är här nu så var det meningen”. Han är dessutom "en centralfigur i Malmös punkkretsar".
Vad betyder det?
Vem har försett tidningen med den informationen?
Och, kanske främst, vad innebär det för perks för honom?
Den magnifika lineupen till trots spår jag ett tittande från min sida som kommer att befinna sig mellan sporadiskt och obefintligt på skalan.
Men ändå kan jag inte låta bli att känna en stark fascination inför dessa människor som vi (ni) snart kommer att få se undernärda och lidande i ett träsk långt från oss i en TV nära oss (er).
Många kommer att titta.
Jag är inte inkluderad i dessa.
Många kommer att tycka.
Jag är definitivt inkluderad i dessa.
Däremot så läser jag Aftonbladets små porträtt av de deltagande stackarna med förtjusning.
Det är i sanning en brokig skara människor som skeppats till mangroveträsken för att stå på plankor, festa på palmhjärtan och plågas av insekter.
Beatrice, exempelvis, har inte bara sökt till Idol och varit med i Villa Medusa tidigare. Hon har även två totempålar hemma som hon gjort själv. Med motorsåg.
Eller Erika, vars speciella egenskap är att hon håller Robinson-Robban högst på listan över favoriterna i tidigare Robinsonsäsonger.
Josefine är duktig på att dyka och hålla andan så hon var ju såklart ett mortal lock.
Jarmo har både jagat, varit bonde och byggt hus och Lukas är rädd för den moppemusche som kommer att ta plats på överläppen. Han är dessutom noga med att påpeka att han ville "skaka om lite i snökulan" och därför sökte till programmet.
Men bäst av alla är ändå Erik Billing som deltar i programmet eftersom han ”fick ett gudomligt ögonblick och eftersom jag är här nu så var det meningen”. Han är dessutom "en centralfigur i Malmös punkkretsar".
Vad betyder det?
Vem har försett tidningen med den informationen?
Och, kanske främst, vad innebär det för perks för honom?
Den magnifika lineupen till trots spår jag ett tittande från min sida som kommer att befinna sig mellan sporadiskt och obefintligt på skalan.
Men ändå kan jag inte låta bli att känna en stark fascination inför dessa människor som vi (ni) snart kommer att få se undernärda och lidande i ett träsk långt från oss i en TV nära oss (er).
fredag 9 januari 2009
På spaning efter den tid som flytt
Världen är inte vad den har varit.
Det finns ett talesätt på utrikiska som lyder "boys will be boys" men det talesättet har förlorat sin validitet.
Det är det man kan konstatera efter att ha firat jul och nyår med både friden och fröjden inblandat.
Inte för att jag har varit med om någon världsomvälvande upplevelse men jag kan ändå slå fast att pojkar inte riktigt kommer att vara pojkar för alltid.
Jag ska förklara.
Jag har en syster.
En syster som är ganska mycket yngre, knappa tio pinnar för att vara ungefärligt exakt och hon är ute och slarvar, spiller på sig och träffar pojkar och allt det där.
Under den typen av verksamhet skaffar hon sig en del erfarenheter som hon glatt delar med sig av efter bara en liten del tjat och hot.
En anekdot lever kvar särskilt i minnet och den kommer att ha en viss betydelse längre ner så den här gången måste du läsa hela inlägget för att förstå ordentligt. Eller nej, egentligen inte men det kommer att finnas en liten koppling, röd tråd skulle man kunna säga. Fast de flesta tappar jag ju redan vid rubriken så det var väl skit samma.
Anywho, syrran hade varit ute på galej och allmänt hallabaloo och bestämde sig tillsammans med en kompis att dra vidare och skaffade skjuts med en någotsånär jämnårig pojke som utöver att inneha ett körkort även för kvällen disponerade en automobil.
De åkte en bit och egentligen har jag ingen koll på hur det hela gick till och vad som hände för det jag kommer ihåg är bomben som släpptes sist av allt.
Vi behövde inte betala bensinpengar i alla fall.
Ursäkta, en gång till. Vad sade du? Bensinpengar? What the...?
Detta implicerar att et i vanliga fall brukar ske någon typ av monetär transaktion efter det att två flickor skjutsas av pojkar vars främsta egenskap och kännetecken är att de snart kommer att få blod att cirkulera i hormonomloppet.
Efter att ha förhört mig om detta faktum så får jag detta bekräftat.
Så var det definitivt inte på min tid och då skall man komma ihåg att den tiden inte utspelade sig för så vansinnigt länge sedan. Även om vissa fruar säkert skulle hävda att det var oerhört länge sedan men det är ett annat inlägg. I vilket fall så var det inte tal om bensinpengar från flickor till pojkar. Sexuella tjänster, däremot, det var det tal om. Dock bara i bilen så länge den fortfarande var tom på allt vad flickor heter. När det väl satt kvinnfolk i bilen så flinade vi bara fånigt och hoppades att verkligheten skulle förvandlas till en film av pornografisk natur. Men jag glider bort från ämnet.
Min syster betalar soppapengar för att få skjuts av pojkar i bil.
Jag ska inte ge mig in i att diskutera hur attraktiv min syster är eller hur stora chanserna är att pojkarna i fråga skulle vara intresserade av kurtis. Jag är inte uppvuxen i familjen Fritzl. Men jag kan inte se några uppenbara hinder, hon har fem fingrar på varje hand liksom.
Ändå betalas det soppapengar. Jeez...
Dessutom lyckades hon med konststycket att inte få komma in på en fest på nyårsafton.
Inte heller något som hade skett på min tid av liknande anledningar.
På tal om fest så var jag själv på en fest nyårsafton.
En fest jag lyckades bli utkastad från.
Efter mindre än tio minuter.
Av en 19-årig halvpackad blondin.
Bra jobbat.
Alltså, det finns lite mer i den historien egentligen. Saken är den att lejonparten av sagda nyårsafton tillbringades hos svärföräldrarna och undertecknad började värma med svärfar ganska tidigt vilket resulterade i att man var ganska bra i ordning redan vid åttarycket.
Efter det gick det utför och någonstans efter vägen kom jag att tänka på att det skulle vara en bra idé att krascha partajet som yngste svågern befann sig på. Vilket också hände.
Jag är ingen åldersrasist, eller lite, men inte i den här historien för annars funkar den inte. I alla fall så dyker jag och svåger modell äldre upp på festen i fråga, klampar in och förväntar oss självklart att vi skall vara kungar på stället. Eller jag gör det i varje fall.
Det händer inte.
Vad som däremot händer är att den tidigare nämnda blonderade tjejen med förmodad trampstamp drar ut mig och svågern på verandan och frågar ut oss om varför i helvete vi är där.
Jag är såklart oerhört dryg och arrogant och snurrar upp henne på läktaren.
Tycker jag vid tillfället.
Och det kanske jag gjorde i och för sig, klart är åtminstone att jag var dryg.
Det hela slutade med att hon undrade varför vi befann oss på en fest där vi var tio år äldre än samtliga.
Att det skulle finnas ett uns av sorglighet i det undgick ingen varpå refrängen var det vi tänkte på i nästa läge.
Man måste ändå beundra en liten blondin som drar en snubbe som lätt har en linjal och 50 kg upp på henne ut på verandan och läxar upp honom och påpekar att han borde ge sig på någon i sin egen storlek. Åldersmässigt talat.
Svunna tider kommer inte igen kan man konstatera.
Det finns ett talesätt på utrikiska som lyder "boys will be boys" men det talesättet har förlorat sin validitet.
Det är det man kan konstatera efter att ha firat jul och nyår med både friden och fröjden inblandat.
Inte för att jag har varit med om någon världsomvälvande upplevelse men jag kan ändå slå fast att pojkar inte riktigt kommer att vara pojkar för alltid.
Jag ska förklara.
Jag har en syster.
En syster som är ganska mycket yngre, knappa tio pinnar för att vara ungefärligt exakt och hon är ute och slarvar, spiller på sig och träffar pojkar och allt det där.
Under den typen av verksamhet skaffar hon sig en del erfarenheter som hon glatt delar med sig av efter bara en liten del tjat och hot.
En anekdot lever kvar särskilt i minnet och den kommer att ha en viss betydelse längre ner så den här gången måste du läsa hela inlägget för att förstå ordentligt. Eller nej, egentligen inte men det kommer att finnas en liten koppling, röd tråd skulle man kunna säga. Fast de flesta tappar jag ju redan vid rubriken så det var väl skit samma.
Anywho, syrran hade varit ute på galej och allmänt hallabaloo och bestämde sig tillsammans med en kompis att dra vidare och skaffade skjuts med en någotsånär jämnårig pojke som utöver att inneha ett körkort även för kvällen disponerade en automobil.
De åkte en bit och egentligen har jag ingen koll på hur det hela gick till och vad som hände för det jag kommer ihåg är bomben som släpptes sist av allt.
Vi behövde inte betala bensinpengar i alla fall.
Ursäkta, en gång till. Vad sade du? Bensinpengar? What the...?
Detta implicerar att et i vanliga fall brukar ske någon typ av monetär transaktion efter det att två flickor skjutsas av pojkar vars främsta egenskap och kännetecken är att de snart kommer att få blod att cirkulera i hormonomloppet.
Efter att ha förhört mig om detta faktum så får jag detta bekräftat.
Så var det definitivt inte på min tid och då skall man komma ihåg att den tiden inte utspelade sig för så vansinnigt länge sedan. Även om vissa fruar säkert skulle hävda att det var oerhört länge sedan men det är ett annat inlägg. I vilket fall så var det inte tal om bensinpengar från flickor till pojkar. Sexuella tjänster, däremot, det var det tal om. Dock bara i bilen så länge den fortfarande var tom på allt vad flickor heter. När det väl satt kvinnfolk i bilen så flinade vi bara fånigt och hoppades att verkligheten skulle förvandlas till en film av pornografisk natur. Men jag glider bort från ämnet.
Min syster betalar soppapengar för att få skjuts av pojkar i bil.
Jag ska inte ge mig in i att diskutera hur attraktiv min syster är eller hur stora chanserna är att pojkarna i fråga skulle vara intresserade av kurtis. Jag är inte uppvuxen i familjen Fritzl. Men jag kan inte se några uppenbara hinder, hon har fem fingrar på varje hand liksom.
Ändå betalas det soppapengar. Jeez...
Dessutom lyckades hon med konststycket att inte få komma in på en fest på nyårsafton.
Inte heller något som hade skett på min tid av liknande anledningar.
På tal om fest så var jag själv på en fest nyårsafton.
En fest jag lyckades bli utkastad från.
Efter mindre än tio minuter.
Av en 19-årig halvpackad blondin.
Bra jobbat.
Alltså, det finns lite mer i den historien egentligen. Saken är den att lejonparten av sagda nyårsafton tillbringades hos svärföräldrarna och undertecknad började värma med svärfar ganska tidigt vilket resulterade i att man var ganska bra i ordning redan vid åttarycket.
Efter det gick det utför och någonstans efter vägen kom jag att tänka på att det skulle vara en bra idé att krascha partajet som yngste svågern befann sig på. Vilket också hände.
Jag är ingen åldersrasist, eller lite, men inte i den här historien för annars funkar den inte. I alla fall så dyker jag och svåger modell äldre upp på festen i fråga, klampar in och förväntar oss självklart att vi skall vara kungar på stället. Eller jag gör det i varje fall.
Det händer inte.
Vad som däremot händer är att den tidigare nämnda blonderade tjejen med förmodad trampstamp drar ut mig och svågern på verandan och frågar ut oss om varför i helvete vi är där.
Jag är såklart oerhört dryg och arrogant och snurrar upp henne på läktaren.
Tycker jag vid tillfället.
Och det kanske jag gjorde i och för sig, klart är åtminstone att jag var dryg.
Det hela slutade med att hon undrade varför vi befann oss på en fest där vi var tio år äldre än samtliga.
Att det skulle finnas ett uns av sorglighet i det undgick ingen varpå refrängen var det vi tänkte på i nästa läge.
Man måste ändå beundra en liten blondin som drar en snubbe som lätt har en linjal och 50 kg upp på henne ut på verandan och läxar upp honom och påpekar att han borde ge sig på någon i sin egen storlek. Åldersmässigt talat.
Svunna tider kommer inte igen kan man konstatera.
onsdag 7 januari 2009
Djävulens mjukdjur
Rubriken refererar förstås till Teletubbies.
Ni som inte är bekanta med dessa bör, förutom att flytta ut från under en sten, inte googla dem eftersom ni aldrig får ut dem ur era liv när de väl satt klorna i er.
Min grabb är fast i just ett sådant missbruk och det ter sig på lite olika sätt from time to time.
Just nu tittar han på en DVD där de pastellfärgade mjukisdjuren firar jul.
Han är dessutom i någon slags fascistoid fas i sin uppväxt och agerar polis så fort någon, oftast katten, gör något som inte faller vår hushållsmussolini på läppen.
Detta får en lite intressant effekt när han andäktigt sitter framför Teletubbies.
För på den här DVD'n finns en episod där en gula får en julklapp bestående av julgransglitter och allehanda girlander. Hon blir såklart utom sig av lycka. Fram till punkten då deras dammsugare äter upp hela presenten.
Och det är här som effekten jag nämnde kommer in i bilden.
När pojken ser detta utspelas så går han apeshit.
Han blir helt sinnessjukt arg och skriker och gormar och gråter av ilska.
Och det slutar inte förrän dammsugaren jagats runt huset av sina kramgoa husbönder och spottat ut allt julpyntet. Först då är allt frid och fröjd igen och lugnet sänker sig återigen över det lilla hushållet som styrs med järnhand av en tvååring.
Och friden råder.
Ända tills en smällkaramell dras itu på TV'n.
Då är vi där igen.
Apeshit...
Ni som inte är bekanta med dessa bör, förutom att flytta ut från under en sten, inte googla dem eftersom ni aldrig får ut dem ur era liv när de väl satt klorna i er.
Min grabb är fast i just ett sådant missbruk och det ter sig på lite olika sätt from time to time.
Just nu tittar han på en DVD där de pastellfärgade mjukisdjuren firar jul.
Han är dessutom i någon slags fascistoid fas i sin uppväxt och agerar polis så fort någon, oftast katten, gör något som inte faller vår hushållsmussolini på läppen.
Detta får en lite intressant effekt när han andäktigt sitter framför Teletubbies.
För på den här DVD'n finns en episod där en gula får en julklapp bestående av julgransglitter och allehanda girlander. Hon blir såklart utom sig av lycka. Fram till punkten då deras dammsugare äter upp hela presenten.
Och det är här som effekten jag nämnde kommer in i bilden.
När pojken ser detta utspelas så går han apeshit.
Han blir helt sinnessjukt arg och skriker och gormar och gråter av ilska.
Och det slutar inte förrän dammsugaren jagats runt huset av sina kramgoa husbönder och spottat ut allt julpyntet. Först då är allt frid och fröjd igen och lugnet sänker sig återigen över det lilla hushållet som styrs med järnhand av en tvååring.
Och friden råder.
Ända tills en smällkaramell dras itu på TV'n.
Då är vi där igen.
Apeshit...
måndag 29 december 2008
Gudfadern
I juletid har man inte mycket för sig mer än att ta det lugnt.
Men ibland får man ett bryskt uppvaknande.
Kom in på muggen häromkvällen hos svärföräldrarna efter att min grabb hade varit där.
Där får jag se detta:
Självklart blir jag förskräckt.
Jag förstår att pojken kom ut från toaletten...
...with nothing but his dick in his hands.
Men ibland får man ett bryskt uppvaknande.
Kom in på muggen häromkvällen hos svärföräldrarna efter att min grabb hade varit där.
Där får jag se detta:
Självklart blir jag förskräckt.
Jag förstår att pojken kom ut från toaletten...
...with nothing but his dick in his hands.
fredag 19 december 2008
Pippi Långstrump
Min grabb gillar att lyssna på sagor.
Framför allt sagor om Pippi Långstrump.
Just nu lyssnar han på en som handlar om att Tommy, Annika och Pippi rymmer hemifrån.
Allt gott och väl så långt.
Men saken är den att när man lyssnar med lite vuxnare öron än de man hade när man hörde sagorna senast så utkristalliseras en del aningen obehagliga detaljer i berättelsen.
Först och främst så har Annika ett väldigt humör i den här sagan.
Berättelsen tar nämligen sin början med att Tommy och Annika befinner sig i Villa Villekulla fullt upptagna med att leka med Pippi. De glömmer bort tiden, som barn kan göra, och hastar därför hemåt. Väl där så får vi lyssnare veta att de lovat att vara hemma klockan åtta och nu släntrar de in med andan i halsen klockan elva.
Naturligtvis är deras föräldrar lite upprörda över detta vilket leder till att mamman förmanar sina barn och menar att det får vara ett slut på det här nu och påpekar också att barnen aldrig klarar att hålla tider. Som förälder kan jag tycka att det är en perfectly fair point.
Annika tycker annorlunda, tänder på samtliga cylindrar och får direkt ett utbrott på sin mamma.
- Du bara skäller och skäller hela tiden!
Detta håller inte mamman med om såklart varför schismen är ett faktum.
I nästa scen kommer Annika in på Tommys rum och vi förstår att konflikten med mamman fortfarande tynger Annika en aning eftersom det första hon säger är:
- Du bara läser och läser hela tiden!
Tommy, uppenbart luttrad, sväljer inte betet utan talar om sakligt vad han läser och gör sitt bästa för att muntra upp systern och försöker entusiasmera henne att känna intresse för berättelsen han just konsumerar.
Detta avbryts dock av mamman som ropar upp till barnen att de skall gå och borsta tänderna och inte glömma att tvätta halsen.
Nu brister det ännu en gång för Annika som prompt får ett utbrott på sin mamma och släpper, med hög röst, bomben att hon ska rymma hemifrån. Eller borde i alla fall så hon slipper det ständiga skällandet.
Morgonen efter så sitter familjen vid frukostbordet och samtalar och någonstans efter vägen kommer de in på sysslor varvid dagens scenario utkristalliseras och det innebär att barnen skall rensa jordgubbslandet. Tommy kommer med en lam protest med hänvisning till det vackra vädret. Hans syster, däremot, går naturligtvis ape-shit och det hela slutar med att de rymmer hemifrån. Mamman står kvar, helt handfallen och ber Pippi att rymma med dom för att hon "ser efter dom så bra".
Hur gick det till?
Och på vilken nivå är det ansvarstagande föräldraskap?
Att be en jämnårig polare till sina ungar att rymma med dom för att se efter dom?
Jesus Christ!
Föräldrarna bara accepterar sitt totala misslyckande men gottgör det en aning för sig själva med att skicka med en barnvakt i form av ungarnas bästa polare. Jag sitter inte inne med alla lösningar men jag tycker mig i alla fall kunna se att allt inte står rätt till med Annika. Hon är utagerande och hela tiden arg. Något är det som ligger i bakgrunden.
Jag vill inte hoppa direkt till övergrepp men något är det.
I vilket fall, hon behöver hjälp istället för enablers.
Framför allt sagor om Pippi Långstrump.
Just nu lyssnar han på en som handlar om att Tommy, Annika och Pippi rymmer hemifrån.
Allt gott och väl så långt.
Men saken är den att när man lyssnar med lite vuxnare öron än de man hade när man hörde sagorna senast så utkristalliseras en del aningen obehagliga detaljer i berättelsen.
Först och främst så har Annika ett väldigt humör i den här sagan.
Berättelsen tar nämligen sin början med att Tommy och Annika befinner sig i Villa Villekulla fullt upptagna med att leka med Pippi. De glömmer bort tiden, som barn kan göra, och hastar därför hemåt. Väl där så får vi lyssnare veta att de lovat att vara hemma klockan åtta och nu släntrar de in med andan i halsen klockan elva.
Naturligtvis är deras föräldrar lite upprörda över detta vilket leder till att mamman förmanar sina barn och menar att det får vara ett slut på det här nu och påpekar också att barnen aldrig klarar att hålla tider. Som förälder kan jag tycka att det är en perfectly fair point.
Annika tycker annorlunda, tänder på samtliga cylindrar och får direkt ett utbrott på sin mamma.
- Du bara skäller och skäller hela tiden!
Detta håller inte mamman med om såklart varför schismen är ett faktum.
I nästa scen kommer Annika in på Tommys rum och vi förstår att konflikten med mamman fortfarande tynger Annika en aning eftersom det första hon säger är:
- Du bara läser och läser hela tiden!
Tommy, uppenbart luttrad, sväljer inte betet utan talar om sakligt vad han läser och gör sitt bästa för att muntra upp systern och försöker entusiasmera henne att känna intresse för berättelsen han just konsumerar.
Detta avbryts dock av mamman som ropar upp till barnen att de skall gå och borsta tänderna och inte glömma att tvätta halsen.
Nu brister det ännu en gång för Annika som prompt får ett utbrott på sin mamma och släpper, med hög röst, bomben att hon ska rymma hemifrån. Eller borde i alla fall så hon slipper det ständiga skällandet.
Morgonen efter så sitter familjen vid frukostbordet och samtalar och någonstans efter vägen kommer de in på sysslor varvid dagens scenario utkristalliseras och det innebär att barnen skall rensa jordgubbslandet. Tommy kommer med en lam protest med hänvisning till det vackra vädret. Hans syster, däremot, går naturligtvis ape-shit och det hela slutar med att de rymmer hemifrån. Mamman står kvar, helt handfallen och ber Pippi att rymma med dom för att hon "ser efter dom så bra".
Hur gick det till?
Och på vilken nivå är det ansvarstagande föräldraskap?
Att be en jämnårig polare till sina ungar att rymma med dom för att se efter dom?
Jesus Christ!
Föräldrarna bara accepterar sitt totala misslyckande men gottgör det en aning för sig själva med att skicka med en barnvakt i form av ungarnas bästa polare. Jag sitter inte inne med alla lösningar men jag tycker mig i alla fall kunna se att allt inte står rätt till med Annika. Hon är utagerande och hela tiden arg. Något är det som ligger i bakgrunden.
Jag vill inte hoppa direkt till övergrepp men något är det.
I vilket fall, hon behöver hjälp istället för enablers.
tisdag 16 december 2008
Loons
Igår kväll satt jag i soffan med the missus och åtnjöt en stilla kväll av allmänt slappande.
Helt plötsligt hör vi hur det är någon som för ett satans oljud utanför lägenheten. Det låter som om ett par firmor förlagt julkravallerna mitt i det lilla bostadsområdet i norra Stockholmsområdet.
Försiktigt viker jag bort en av gardinerna för att få en glimt av det upplopp jag hör är i full gång utanför fönstret - och förvånas vid synen av en ensam man som hoppande och skuttande förkunnar med stark och hög röst att detta är en ny skog.
Vad han menar är i det här läget oklart.
Och med det här läget men jag i skrivande stund för jag har fortfarande inte en jävla aning om vad fan det handlade om.
I vilket fall, efter att han delgivit kvarteret informationen rörande skogen så skuttar han vidare i riktning mot parkeringen och byter frasen om skogen mot det något mer generiska "halleluja!".
Kvar sitter en förvirrad Kaprate Kid med fru och fattar inte ett smack.
Det finns ett uttryck på engelska som sammanfattar uppsynen i den lilla lägenheten:
Utter bewilderment
Helt plötsligt hör vi hur det är någon som för ett satans oljud utanför lägenheten. Det låter som om ett par firmor förlagt julkravallerna mitt i det lilla bostadsområdet i norra Stockholmsområdet.
Försiktigt viker jag bort en av gardinerna för att få en glimt av det upplopp jag hör är i full gång utanför fönstret - och förvånas vid synen av en ensam man som hoppande och skuttande förkunnar med stark och hög röst att detta är en ny skog.
Vad han menar är i det här läget oklart.
Och med det här läget men jag i skrivande stund för jag har fortfarande inte en jävla aning om vad fan det handlade om.
I vilket fall, efter att han delgivit kvarteret informationen rörande skogen så skuttar han vidare i riktning mot parkeringen och byter frasen om skogen mot det något mer generiska "halleluja!".
Kvar sitter en förvirrad Kaprate Kid med fru och fattar inte ett smack.
Det finns ett uttryck på engelska som sammanfattar uppsynen i den lilla lägenheten:
Utter bewilderment
Janne G
Ja, vad händer då, Herr Guillou?Man kanske vurmar för IPRED?
Bilden är för övrigt länkad från Super Communications websida och det är ju reklam så ökad spridning är väl bara bra, tänker jag...
Var annars på luciafirande igår.
På dagis.
Stort.
fredag 12 december 2008
Gömda
För tillfället pågår beef.
Mellan två giganter.
Monica Antonsson vs Liza Marklund.
De två giganterna är givetvis Liza Marklunds ego som av nöd tvingats delas mitt itu.
1-0 till Liza direkt vid invägning, således.
Bråket, som jag hoppas kommer utvecklas till medialt rallarslagsmål, går ut på att Antonsson har skrivit en bok som går ut på att Liza farit med osanning i sin bästsäljare "Gömda". Liza är såklart irriterad över detta för att inte nämna huvudpersonen "Mia" som har smällt till med att en JK-anmälan av Antonsson.
Antonsson har dessutom, enligt egen utsago, varit en av dem som "vurmat för Mia" men sedermera släppt den uppfattningen till förmån för en som kan uppfattas som lite mer av en antagonistisk ståndpunkt. Om man heter Liza eller Mia, vill säga.
Det här paradigmskiftet i Monicas uppfattning om vad som är sant eller inte har uppkommit efter att hon träffat både Mia och de personer som i Gömda utmålas som Satans avkomma.
Till att börja med så har Monica träffat Mia i ett mötesrum utrustat med skottsäkert glas. Det mötesrummet hade tydligen utnyttjats när Salman Rushdie tidigare varit på besök i samband med "Satansverserna" och det "kunde ju vara bra även nu" motiverades det valet. Jag är inte jätteintresserad av vem som ljuger och inte i allt detta och oavsett vilket så tycker jag att det är lite att ta i att dra paralleller mellan Salman Rushdie och Mia. Men anyway.
På det här mötet så stannar Monica upp och tänker, hang on a minute, nåt stämmer inte riktigt här. I efterhand släpper hon det fantastiska citatet:
Hur ska jag säga... jag vill inte säga att hon såg korkad ut. Man lever med de förmågor man har och hon hade kanske inte de bästa.
Här läggs grunden till Monicas lust att gå till botten med allt detta och senare så blir hon kontaktad av en av Mias exmän som menar att nu måste alla lögner och skriverier upphöra. Efter det sätter sig Monica och skriver på det scoop som senare blir till den bok som det nu bråkas om.
Oavsett hur det går, vem som talar sanning eller huruvida Mia är korkad eller inte så kommer i alla fall jag att slicka mig om läpparna och suga i mig av det fantastiska i slagsmål förda i media.
Mellan två giganter.
Monica Antonsson vs Liza Marklund.
De två giganterna är givetvis Liza Marklunds ego som av nöd tvingats delas mitt itu.
1-0 till Liza direkt vid invägning, således.
Bråket, som jag hoppas kommer utvecklas till medialt rallarslagsmål, går ut på att Antonsson har skrivit en bok som går ut på att Liza farit med osanning i sin bästsäljare "Gömda". Liza är såklart irriterad över detta för att inte nämna huvudpersonen "Mia" som har smällt till med att en JK-anmälan av Antonsson.
Antonsson har dessutom, enligt egen utsago, varit en av dem som "vurmat för Mia" men sedermera släppt den uppfattningen till förmån för en som kan uppfattas som lite mer av en antagonistisk ståndpunkt. Om man heter Liza eller Mia, vill säga.
Det här paradigmskiftet i Monicas uppfattning om vad som är sant eller inte har uppkommit efter att hon träffat både Mia och de personer som i Gömda utmålas som Satans avkomma.
Till att börja med så har Monica träffat Mia i ett mötesrum utrustat med skottsäkert glas. Det mötesrummet hade tydligen utnyttjats när Salman Rushdie tidigare varit på besök i samband med "Satansverserna" och det "kunde ju vara bra även nu" motiverades det valet. Jag är inte jätteintresserad av vem som ljuger och inte i allt detta och oavsett vilket så tycker jag att det är lite att ta i att dra paralleller mellan Salman Rushdie och Mia. Men anyway.
På det här mötet så stannar Monica upp och tänker, hang on a minute, nåt stämmer inte riktigt här. I efterhand släpper hon det fantastiska citatet:
Hur ska jag säga... jag vill inte säga att hon såg korkad ut. Man lever med de förmågor man har och hon hade kanske inte de bästa.
Här läggs grunden till Monicas lust att gå till botten med allt detta och senare så blir hon kontaktad av en av Mias exmän som menar att nu måste alla lögner och skriverier upphöra. Efter det sätter sig Monica och skriver på det scoop som senare blir till den bok som det nu bråkas om.
Oavsett hur det går, vem som talar sanning eller huruvida Mia är korkad eller inte så kommer i alla fall jag att slicka mig om läpparna och suga i mig av det fantastiska i slagsmål förda i media.
fredag 5 december 2008
IPRED revisited
Nytt uttalande gällande IPRED.
Läste i Aftonbladet ett citat från Joakim Nätterqvist som, enligt artikeln, är "känd från Arnfilmerna".
Han menar att det är "viktigt att vi sätter igång en diskussion om de här frågorna".
Jag undrar, vilka frågor?
Menar han frågan om fildelningen som etablerat fenomen i vårt samhälle?
Eller menar han frågan om huruvida privata intressen bör ha polisiära befogenheter i nyss nämnda samhälle?
I vilket fall sätter han fingret på exakt vilken nivå av verklighetsförankring han kan ståta med när han släpper följande bomb.
- Inte ens filmen Arn, som jag varit med i, går ju med vinst.
Oh, gee, I wonder why!
Kanske för att den, hur ska jag uttrycka mig, SUGER GETPUNG?
Alltså, jag har sett filmen. På DVD kan jag tillägga, bought and paid for så jag har bidragit till att finansiera eländet. Skulle jag få möjligheten att välja en del av filmen och upplevelsen att reklamera så skulle jag välja alla delar, från inköp och betalning till ilskan och besvikelsen efteråt. Skulle jag vara tvungen att välja något så skulle jag inte välja att få mina pengar tillbaka utan de 18 timmar jag spenderade på filmen. Jag vet att den tydligen inte är så lång men det kändes som lejonparten av ett dygn när jag såg den. Ge mig min tid tillbaka!
Men man kanske inte ska vara så förvånad. Jag har läst böckerna och kommer alltid tillbaka till samma gamla talesätt.
Skit in - skit ut.
Läste i Aftonbladet ett citat från Joakim Nätterqvist som, enligt artikeln, är "känd från Arnfilmerna".
Han menar att det är "viktigt att vi sätter igång en diskussion om de här frågorna".
Jag undrar, vilka frågor?
Menar han frågan om fildelningen som etablerat fenomen i vårt samhälle?
Eller menar han frågan om huruvida privata intressen bör ha polisiära befogenheter i nyss nämnda samhälle?
I vilket fall sätter han fingret på exakt vilken nivå av verklighetsförankring han kan ståta med när han släpper följande bomb.
- Inte ens filmen Arn, som jag varit med i, går ju med vinst.
Oh, gee, I wonder why!
Kanske för att den, hur ska jag uttrycka mig, SUGER GETPUNG?
Alltså, jag har sett filmen. På DVD kan jag tillägga, bought and paid for så jag har bidragit till att finansiera eländet. Skulle jag få möjligheten att välja en del av filmen och upplevelsen att reklamera så skulle jag välja alla delar, från inköp och betalning till ilskan och besvikelsen efteråt. Skulle jag vara tvungen att välja något så skulle jag inte välja att få mina pengar tillbaka utan de 18 timmar jag spenderade på filmen. Jag vet att den tydligen inte är så lång men det kändes som lejonparten av ett dygn när jag såg den. Ge mig min tid tillbaka!
Men man kanske inte ska vara så förvånad. Jag har läst böckerna och kommer alltid tillbaka till samma gamla talesätt.
Skit in - skit ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
