Guilty Pleasures

Det finns ju dom som tror att killar som gillar killar kan botas från detta och istället anamma en sund sexualidentitet med kvinnor som [hushållsarbetande] målgrupp.
Det gäller dessutom bara män som inte vill kramas med kvinnor eftersom girl-on-girl ju inte är annat än upphetsande, spännande och lite sådär lagom utanför kyrkan-farligt.

Tänk er att vara en kille som inte riktigt känner att tjejer is the shit utan hellre, ja ni fattar. Fast en sån som är övertygad om att han har en sjukdom som kan botas [medelst förbön].
Som känner att de här begären är något han måste skämmas för, undertrycka och i slutändan aldrig förmå annat än att ge vika inför.

Jag har begär.
Som jag känner skam inför.
Som jag måste undertrycka och förneka, till och med för mig själv.
Men jag lyckas aldrig.

Jag tror att det är möjligt att botas från detta.
Fast egentligen vet jag ju att det inte är möjligt.
Jag talar om för mig själv att jag inte ska skämmas för hur jag känner utan vara den jag är och stolt över det.

Men det är ju så med känslor att det inte alltid blir på det sättet som man säger till sig själv.
Det räcker inte alltid att man intalar sig själv att det inte är något att skämmas för, det man känner.
De stannar kvar ändå, känslorna.

Så jag känner skam.

Och jag säger inget.

Tills nu.

För jag är en människa värd respekt.
Jag bestämmer själv över mitt liv.
Jag är den jag är.
Jag är inte en sämre människa bara för att jag för tillfället helt har fastnat i Eamon!

Fast lite skäms jag ändå...