Gudfadern

I juletid har man inte mycket för sig mer än att ta det lugnt.
Men ibland får man ett bryskt uppvaknande.
Kom in på muggen häromkvällen hos svärföräldrarna efter att min grabb hade varit där.
Där får jag se detta:


Självklart blir jag förskräckt.
Jag förstår att pojken kom ut från toaletten...

...with nothing but his dick in his hands.

Pippi Långstrump

Min grabb gillar att lyssna på sagor.
Framför allt sagor om Pippi Långstrump.
Just nu lyssnar han på en som handlar om att Tommy, Annika och Pippi rymmer hemifrån.
Allt gott och väl så långt.
Men saken är den att när man lyssnar med lite vuxnare öron än de man hade när man hörde sagorna senast så utkristalliseras en del aningen obehagliga detaljer i berättelsen.

Först och främst så har Annika ett väldigt humör i den här sagan.
Berättelsen tar nämligen sin början med att Tommy och Annika befinner sig i Villa Villekulla fullt upptagna med att leka med Pippi. De glömmer bort tiden, som barn kan göra, och hastar därför hemåt. Väl där så får vi lyssnare veta att de lovat att vara hemma klockan åtta och nu släntrar de in med andan i halsen klockan elva.
Naturligtvis är deras föräldrar lite upprörda över detta vilket leder till att mamman förmanar sina barn och menar att det får vara ett slut på det här nu och påpekar också att barnen aldrig klarar att hålla tider. Som förälder kan jag tycka att det är en perfectly fair point.
Annika tycker annorlunda, tänder på samtliga cylindrar och får direkt ett utbrott på sin mamma.

- Du bara skäller och skäller hela tiden!

Detta håller inte mamman med om såklart varför schismen är ett faktum.
I nästa scen kommer Annika in på Tommys rum och vi förstår att konflikten med mamman fortfarande tynger Annika en aning eftersom det första hon säger är:

- Du bara läser och läser hela tiden!

Tommy, uppenbart luttrad, sväljer inte betet utan talar om sakligt vad han läser och gör sitt bästa för att muntra upp systern och försöker entusiasmera henne att känna intresse för berättelsen han just konsumerar.
Detta avbryts dock av mamman som ropar upp till barnen att de skall gå och borsta tänderna och inte glömma att tvätta halsen.
Nu brister det ännu en gång för Annika som prompt får ett utbrott på sin mamma och släpper, med hög röst, bomben att hon ska rymma hemifrån. Eller borde i alla fall så hon slipper det ständiga skällandet.

Morgonen efter så sitter familjen vid frukostbordet och samtalar och någonstans efter vägen kommer de in på sysslor varvid dagens scenario utkristalliseras och det innebär att barnen skall rensa jordgubbslandet. Tommy kommer med en lam protest med hänvisning till det vackra vädret. Hans syster, däremot, går naturligtvis ape-shit och det hela slutar med att de rymmer hemifrån. Mamman står kvar, helt handfallen och ber Pippi att rymma med dom för att hon "ser efter dom så bra".
Hur gick det till?
Och på vilken nivå är det ansvarstagande föräldraskap?
Att be en jämnårig polare till sina ungar att rymma med dom för att se efter dom?
Jesus Christ!
Föräldrarna bara accepterar sitt totala misslyckande men gottgör det en aning för sig själva med att skicka med en barnvakt i form av ungarnas bästa polare. Jag sitter inte inne med alla lösningar men jag tycker mig i alla fall kunna se att allt inte står rätt till med Annika. Hon är utagerande och hela tiden arg. Något är det som ligger i bakgrunden.
Jag vill inte hoppa direkt till övergrepp men något är det.
I vilket fall, hon behöver hjälp istället för enablers.

Loons

Igår kväll satt jag i soffan med the missus och åtnjöt en stilla kväll av allmänt slappande.
Helt plötsligt hör vi hur det är någon som för ett satans oljud utanför lägenheten. Det låter som om ett par firmor förlagt julkravallerna mitt i det lilla bostadsområdet i norra Stockholmsområdet.
Försiktigt viker jag bort en av gardinerna för att få en glimt av det upplopp jag hör är i full gång utanför fönstret - och förvånas vid synen av en ensam man som hoppande och skuttande förkunnar med stark och hög röst att detta är en ny skog.
Vad han menar är i det här läget oklart.
Och med det här läget men jag i skrivande stund för jag har fortfarande inte en jävla aning om vad fan det handlade om.
I vilket fall, efter att han delgivit kvarteret informationen rörande skogen så skuttar han vidare i riktning mot parkeringen och byter frasen om skogen mot det något mer generiska "halleluja!".
Kvar sitter en förvirrad Kaprate Kid med fru och fattar inte ett smack.

Det finns ett uttryck på engelska som sammanfattar uppsynen i den lilla lägenheten:

Utter bewilderment

Janne G

Ja, vad händer då, Herr Guillou?
Man kanske vurmar för IPRED?
Bilden är för övrigt länkad från Super Communications websida och det är ju reklam så ökad spridning är väl bara bra, tänker jag...

Var annars på luciafirande igår.
På dagis.
Stort.

Gömda

För tillfället pågår beef.
Mellan två giganter.
Monica Antonsson vs Liza Marklund.
De två giganterna är givetvis Liza Marklunds ego som av nöd tvingats delas mitt itu.
1-0 till Liza direkt vid invägning, således.

Bråket, som jag hoppas kommer utvecklas till medialt rallarslagsmål, går ut på att Antonsson har skrivit en bok som går ut på att Liza farit med osanning i sin bästsäljare "Gömda". Liza är såklart irriterad över detta för att inte nämna huvudpersonen "Mia" som har smällt till med att en JK-anmälan av Antonsson.
Antonsson har dessutom, enligt egen utsago, varit en av dem som "vurmat för Mia" men sedermera släppt den uppfattningen till förmån för en som kan uppfattas som lite mer av en antagonistisk ståndpunkt. Om man heter Liza eller Mia, vill säga.
Det här paradigmskiftet i Monicas uppfattning om vad som är sant eller inte har uppkommit efter att hon träffat både Mia och de personer som i Gömda utmålas som Satans avkomma.
Till att börja med så har Monica träffat Mia i ett mötesrum utrustat med skottsäkert glas. Det mötesrummet hade tydligen utnyttjats när Salman Rushdie tidigare varit på besök i samband med "Satansverserna" och det "kunde ju vara bra även nu" motiverades det valet. Jag är inte jätteintresserad av vem som ljuger och inte i allt detta och oavsett vilket så tycker jag att det är lite att ta i att dra paralleller mellan Salman Rushdie och Mia. Men anyway.
På det här mötet så stannar Monica upp och tänker, hang on a minute, nåt stämmer inte riktigt här. I efterhand släpper hon det fantastiska citatet:

Hur ska jag säga... jag vill inte säga att hon såg korkad ut. Man lever med de förmågor man har och hon hade kanske inte de bästa.

Här läggs grunden till Monicas lust att gå till botten med allt detta och senare så blir hon kontaktad av en av Mias exmän som menar att nu måste alla lögner och skriverier upphöra. Efter det sätter sig Monica och skriver på det scoop som senare blir till den bok som det nu bråkas om.

Oavsett hur det går, vem som talar sanning eller huruvida Mia är korkad eller inte så kommer i alla fall jag att slicka mig om läpparna och suga i mig av det fantastiska i slagsmål förda i media.

IPRED revisited

Nytt uttalande gällande IPRED.
Läste i Aftonbladet ett citat från Joakim Nätterqvist som, enligt artikeln, är "känd från Arnfilmerna".
Han menar att det är "viktigt att vi sätter igång en diskussion om de här frågorna".
Jag undrar, vilka frågor?
Menar han frågan om fildelningen som etablerat fenomen i vårt samhälle?
Eller menar han frågan om huruvida privata intressen bör ha polisiära befogenheter i nyss nämnda samhälle?
I vilket fall sätter han fingret på exakt vilken nivå av verklighetsförankring han kan ståta med när han släpper följande bomb.

- Inte ens filmen Arn, som jag varit med i, går ju med vinst.

Oh, gee, I wonder why!

Kanske för att den, hur ska jag uttrycka mig, SUGER GETPUNG?

Alltså, jag har sett filmen. På DVD kan jag tillägga, bought and paid for så jag har bidragit till att finansiera eländet. Skulle jag få möjligheten att välja en del av filmen och upplevelsen att reklamera så skulle jag välja alla delar, från inköp och betalning till ilskan och besvikelsen efteråt. Skulle jag vara tvungen att välja något så skulle jag inte välja att få mina pengar tillbaka utan de 18 timmar jag spenderade på filmen. Jag vet att den tydligen inte är så lång men det kändes som lejonparten av ett dygn när jag såg den. Ge mig min tid tillbaka!

Men man kanske inte ska vara så förvånad. Jag har läst böckerna och kommer alltid tillbaka till samma gamla talesätt.

Skit in - skit ut.

Religion

Det finns en bitter man som skriver en blogg som alla borde läsa.
Den är bra, rolig och intressant. Generellt sett.
Och stundtals briljant.
30+ heter den, alla borde läsa den och när jag läste detta kom jag att tänka på den gången jag inte viftade förbi de dörrknackande jesuskrängarna med ett avmätt keep walking utan faktiskt bjöd in dem i lägenheten.
På kaffe. Eller te. Som de inte ville/fick dricka ändå.
De här specifika predikoknallarna var mormoner. Eller det var dom inte eftersom det tydligen är ansett som lite fult att kalla dem det. Den korrekta termen är missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vilket innebär att de kommer att förbli mormoner i min värld.
Anyway, de fick komma in, slå sig ned och börja berätta om alla fantastiska saker som deras specifika gren av kristendom hade att erbjuda.
Jag minns inte allt, inte mycket alls för att vara ärlig men jag kommer ihåg hur samtalet slutade.

Det är nämligen på det viset att om man ansluter sig till den mormonska gemenskapen så kan man bland annat åtnjuta en uppgradering av äktenskapet, ett slags Giftermål 2.0 kan man säga. Och det fina i kråksången är att då är man inte bara gift med sin älskade partner i detta livet utan även i evigheten.
Skulle vilja se dom försöka sälja in det till en muslimsk, extremistisk självmordsbombare med tanke på hela biten om oskulderna man inkasserar i himlen.
Men åter till tråden. Där satt vi och de hade identifierat vad de trodde skulle vara den största uspen för min del - evighetsgiftermålet.

Mormon 1: Men skulle det inte vara alldeles underbart att när detta livet är till ända så kan du vara förvissad om att du och din fru kommer att fortsätta vara gifta även i nästa liv?

Kaprate Kid: Nej, tack. Det räcker gott och väl med den här tiden men kan ni garantera motsatsen så kan vi diskutera affär.

Det kunde dom inte.

Ipred

Ingen har nog undgått debatten som rasar angående Ipred.
Jag har varken lust eller ork att ge mig in i den.
Däremot så läste jag något intressant på Aftonbladet idag.

"Utan Ipredlagen kommer det inte bli några fler svenska filmer i framtiden."

Detta är det bästa argumentet mot Ipred jag har hört hittills.

Scanditoy

Don't buy the toys that make the noise.
Men om ni gör det så se till att ni får tag på en ordentlig produkt.
Jag har vissa synpunkter på en av min sons nya leksaker, därav mailet nedan.

-------------------------------------------------------------------------------

Hej,

Med anledning att min son häromdagen fyllde år gick ett litet firande av stapeln under vilket presenter delades ut. En av dessa presenter bestod av ett paket innehållande en leksak som kallas för "My first PC". Såvitt jag kan förstå är detta en produkt som i Norden marknadsförs av er.

Nu till anledningen till denna skrivelse.

Jag vill först och främst påpeka att min son har enormt roligt med sin lilla dator och leker med den flera gånger om dagen.
Inga konstigheter så långt.

Vad jag däremot har synpunkter på är emballaget i vilket leksaken levereras. Mer specifikt angående dokumentationen på baksidan av nämnda emballage.

Produkten utger sig för att vara en "Inlärningsdator" och efter det påståendet dyker följande upp:

"6 st inlärnings aktiviteter som introducerar bokstäver, stavning, siffror, räkning, föremål, former musik och spel."

Här infinner sig en viss skepsis hos mig då jag ser tre uppenbara fel i texten. Detta på beskrivningen till en "inlärningsdator".

Till att börja med skriver man i normala fall ental med bokstäver men det kan man bortse från i det här fallet då det är litet mer än en passus.
Samma sak med det uteblivna kommatecken som skall komma efter "former".
Däremot så är "inlärnings aktiviteter" ett ord som skrivs ihop.

"10 st sifferknappar som omvandlas till musik tangentbord."

Den här meningen har jag inga förslag till men jag får inte ihop det till någon slags begriplig svenska.

"Stor LCD-skärm med roliga animationer."

Här finns inget direkt fel men vi kan definitivt konstatera att vad som är stort eller inte definitivt är föremål för subjektiv bedömning.

"Vikbart bärhandtag."

Något sådant finns inte på produkten. Däremot finns ett handtag som kan skjutas in och dras ut. Jag antar att det har att göra med friskrivningsklausulen om att avvikelser i produkten kan förekomma så inga konstigheter där egentligen.

Ytterligare kan jag konstatera att det på ett flertal ställen finns, eller snarare inte finns, bindestreck som fallit bort och andra konstiga formuleringar.

Inget av det jag anmärkt på är stora saker men jag är av den uppfattningen att högre krav går att ställa på en produkt som aspirerar på att vara en inlärningshjälp för min son.
Jag behöver knappast påpeka det underskott av förtroendekapital som uppstår när beskrivningen av denna inlärningsdator använder sig av felaktigt språk i sin dokumentation.

Jag förstår att det är många fallgropar som kan komma att uppstå i översättningar och annat inför lanseringar av sådana här produkter men jag hoppas att ni framledes skall ha möjlighet att hålla bättre uppsikt över sådant här och kunna leverera produkter som i större grad matchar de krav som föräldrar idag ställer på det som skall understödja barnens språkliga och senso-motoriska utveckling.

Vänligen

Kaprate Kid

Litteratur

Det var Fars Dag nyligen.
Sweet.
Jag var ganska inställd på att ta steget fullt ut i rollen som tvivelaktig pappafigur genom att inkassera min första slips. Första Fars-Dag-slips, that is.
Det gick i stöpet kan jag meddela.

Men jag hänger inte läpp för det. Jag fick nämligen en annan present.
En bok.
Om andra böcker.
I urval av Göran Hägg.

Är det något jag är barnsligt förtjust i så är det listor. Det spelar ingen som helst roll vad du listar, görs en förteckning över topp 10 skyddshandskar avsedda för bruk i sterila miljöer så är jag den ivrigaste av läsare.

Så nu är jag alltså ägare av "1001 böcker du måste läsa innan du dör".

Känner jag mig bra över detta?
Både ja och nej.
On the plus side, det är en bok på knappt tusen sidor och alltsammans är en enda lista i kronologisk ordning från jättelänge sen till typ Jens Lapidus.
På minussidan, jag känner mig sjukt ignorant när jag läser listan och kan konstatera att det inte är särskilt många av böckerna jag har läst. Och att ha sett filmen räknas ju inte...

Så nu har jag börjat min resa mot belästhet. Om det nu är ett ord överhuvudtaget.
Jag har nämligen börjat läsa Proust.

Och kan konstatera att den mannen hade på tok för mycket fritid.

Tomten

Jag såg mamma kyssa...
Eller, nej det gjorde jag inte.
Men jag såg tomten packa ur sin vita Mondeo igår kväll.
Jag blir ofta utkommenderad om kvällarna för att köpa en "liten godisbit". Givetvis är detta en kod för införskaffande av en mängd godis som skulle få Gargantua att darra på underläppen, backa undan och nöja sig med en apelsin.
I vilket fall så hade jag precis avlagt besök hos den lokale handlaren och var på väg hem balanserandes den enorma mängden sötsaker i mina stackars armar.
Då hände det.
Jag såg Honom.
Det kan inte ha varit någon annan.
Allt stämde nämligen. Lite grovhuggen figur, lätt rundlagd, storstövlar, grön jacka av "jaktmodell" och en liten grön keps som skänkte en slags incognito som finish.
Där fanns också ett Skägg.
Och då menar jag inte något slags välfriserat helskägg, goatee eller bajsring utan ett skägg som skulle ha fått hela ZZ Top att gråta vid insikten att inte ens om de lade ihop sina ansiktsbehåringar skulle det räcka till vinst i volymracet.
Det var helt enkelt ett magnifikt Skägg.
Jag stod som förstenad, med en slags skräckblandad fascination.
Jag hade ju så många frågor jag ville ställa.
Varför körde han Mondeo för det första?
Eller, det var typ det jag undrade men det kändes ändå överväldigande.
Han verkade leta efter något i baksätet och jag undrade om jag borde hjälpa honom i sökandet.
Men jag gick hem istället.
När jag passerade honom tittade han upp och våra blickar möttes.
Och jag såg att han såg.
Såg att jag visste.

Hur det är när man tappar hemnycklarna under sätet och det är becksvart på parkeringen.

Föräldramöte Revisited - part deux

Alla föräldrar är speciella och unika.
Bara inte riktigt lika speciella och unika som sina barn.

Det är ganska intressant när man tänker på det eftersom de föräldrar, och barn för den delen, som inte är speciella och unika är dom som är speciella och unika.

Anyway, jag var ju på ett föräldramöte häromwhatever och redogjorde för den första hälften av det här och tänkte nu ge mig i kast med den andra delen av det. Den del jag behövde mer tid för att smälta.

Grejen är den att den första hälften innehöll fullt med lågt hängande frukt för snabba och ganska billiga poänger om varför man inte ska förlora klunsen som bestämmer vem som ska gå på mötet.

Den andra hälften däremot.
Den andra hälften...

För att komma med en fullgod redogörelse av den krävs det förmodligen att man är ganska väl bevandrad inom en rad områden i det breda psykologiska mumbo-jumbot.
Vilket jag inte är men det hindrar förstås inte att jag kommer med en lekmans tankar och reflektioner över de ca 70 minuter av mitt liv som inte ser ut att vara subject for refund.

Nåväl, efter att protestlistan både fötts och mött sotdöden inom loppet av en kvart så kom vi in på de tunga bitarna. Det råkar händelsevis också vara de bitar då föräldrar plockar fram show-offmentaliteten i all sin ohyggliga prakt.
Skulle man ställa sig frågan om vad som skrämmer föräldrar mest så kommer man förmodligen fram till att det är att något skulle hända deras barn.
Icke.
Det som föräldrar fruktar över allt annat är att andra föräldrar ska tro att de inte vet allt som går att veta om hur man uppfostrar barn. Det manifesterar sig genom att dessa ängsliga föräldrar ställer hundratals frågor om pedagogik, kostlära, värdegrunder och annat. Gemensamt för alla är att de redan vet svaret på frågorna men vill få medhåll från personen i auktoritetsställning. Dessutom så vet ingen annan svaret på frågorna, tror de, med anledning av unik-och-speciell-mentaliteten. Dock så vet alla svaret eftersom alla är precis sådär unik-speciella varför alltihop blir en sandlåda där alla försöker ha den största traktorn.

Detta blandas upp av loonfrågor om ifall personalen vägrar att ge barn mat om de råkar komma försent till frukost. Eller om barnen som inte kommer förrän efter nio inte får vara med i den dagliga verksamheten.

Men det är bara mellanspel för det verkliga fokuset här är en snoppmätartävling av interstellära mått.

Själv deltog jag inte i diskussionen - jag är ju speciell och unik - men flera gånger får jag hejda mig innan jag frågar om det inte vore bra att lära barnen att man inte ska äta gul snö och andra väsentliga utdrag ur folkpraktikan.

Men jag säger inget.

Jag bara stirrar tomt framför mig, förundras över människorna och vill bara gå hem.

Men det hände inte förrän 70 minuter senare.

Lärdomar

Läste idag att en politiker i det vemodiga grannlandet avgår efter en incident som involverade sponken, kvinnlig fägring och en man sökandes efter värme och ömhet.

Tydligen hade det varit galej på svenska ambassaden under bokmässan i Helsingfors.
Bara det som fond till alltihop är ju fantastiskt.

Jag kan tänka mig hur Stefan Johansson, som är politikern tillika den ömhetstörstande mannen i sagan, förvärmde i hemmet. Kanske sänkte en skruvmejsel eller två, duschade, lyssnade på lite musik och förfinade groomingen inför kvällens aktiviteter. Förmodligen var han ganska trött efter ännu en dag på barrikaderna som statssekreterare åt Finlands jämställdhetsminister. Det skulle med andra ord bli ganska skönt att få koppla av lite med en bit mat, gott vin och trevligt samtal i glada vänners lag.

Det ballar ur såklart.
Som så ofta i alla sammanhang där borsten finns med i faggorna och det som hände var att den efter kärlek sökande Stefan eventuellt misstolkade vissa signaler. Eller förmodligen såg signaler där inga stod att finna.
I vilket fall som helst så tog han en kvinna på brösten. Inte bara en, förresten, utan flera av kvinnorna på partajet utsattes för Herr Johanssons rättframa ömhetsbetygelser.

Tyvärr föll detta inte riktigt så väl ut för stackars Stefan som han möjligen hoppats.
Jag misstänker att ingen av de kvinnor han givit sina inviter svarade på jakande vis och inte nog med det utan skrivelser författades dessutom och hamnade sedermera i händerna på ledningen för Stefans parti. Detta resulterar i att Stefan nu avgår och lämnar sin post.

Som alltid med medelålders män som blir på kanelen i överkant så ligger det något slags tragikomiskt skimmer över alltihop men den rena, skära humorn infinner sig inte förrän vår vän Stefan uttalar sig om incidenten i samband med sin avgång.

"Jag är ledsen över det som hänt och har fått en viktig lärdom för resten av livet."

Det skulle vara ovärderligt att få höra Stefan med egna ord utveckla exakt vilken viktig lärdom han drar av den här historien.
Att det generellt sett inte är någon god idé att ta främmande kvinnor på brösten?
Att man inte bör vara så svår på borsten innan man gör det?

Jag vet inte.

Men roligt skulle det vara.
Det vågar jag sätta min penis i pant på.

The ramblings of a madman

Han är igång igen.
Den stilistiska ekvilibristen från Halmstad.
Ny kolumn i Metro idag. Eller, ny och ny, han skriver ju samma varje gång men det var en ny rubrik.
Jag kommer att tänka på en intervju i nån internetrelaterad tidning där han säger att han "vågar visa svaghet - och står för sina styrkor".
Ja, vad ska man säga? Bara det faktum att han publicerar sina underliga funderingar i en av världens största tidningar är väl ett bevis på att han visar svaghet.
Och att stå för styrkor när inga finns är väl ingen konst?
Nej, det är inte helt rättvist. Såvitt jag kan förstå så är han en skicklig och entusiasmerande entreprenör. Så självklart har han styrkor, poängen är att han borde se till att utnyttja dem och ägna sig åt saker där hans styrkor kommer till användning.
Man brukar ju säga att alla människor har en talang och jag tror att det är sant.
Johan Staël von Holsteins talang ligger dock inte i att skriva kolumner.

Jag håller inte med honom särskilt ofta i sak men det är inte det som gör att jag anser att han kvickt som ögat bör släppa alla ambitioner han har som skribent.
Jag har sagt det förut och säger det igen: Det är samma kolumn om och om igen.
De är dessutom taffligt skrivna, innehåller alltid faktafel och är i bästa fall inte helt genomtänkta.
Jag antar att han vill vara en provokatör och gå i bräschen för nån slags omvälvande samhällsförändring. Oklart vad, egentligen med tanke på att han bara öser ur sig förvirrat gnäll. Men när jag inser att jag har ett större litterärt utbyte av att läsa "Storstadspojken" så är det inte direkt Herr Holsteins åsikter jag blir provocerad av.

Så återigen, snälla chefredaktör-på-metro-som-kan-bespara-mig-eländet: Gör just det. Bespara mig och resten av landet eländet!

Föräldramöte Revisited

Det allra första inlägget jag skrev i den här bloggen var om ett föräldramöte.
Saken är den att jag var lite väl liberal med begreppet i det fallet. Det var mer av ett öppet hus, för föräldrar i och för sig men ändå inte riktigt ett föräldramöte av den gamla skolan. Jag var mest så exalterad över att ha varit på mitt livs första föräldramöte så att jag helt enkelt skarvade lite.
Nu däremot.
Nu har jag varit på the real deal.
Just det, the real motherfucking deal!
Ett tvättäkta föräldramöte med kaffe, hembakt, eller dagisbakt var det väl men skit samma. Detta kring ett långbord med lika delar tripp-trapp-stolar och vuxenditon.
Kvällen inleddes med en presentation av alla föräldrar. Den gick till enligt gängse rutin med att vi alla sade vad vi hette, vilket barn vi var förälder till, var vi bodde för att till sist försöka komma med en vitsig slutkläm i nämnandet av vad man gör för brödfödan.
Sen följer lite allergiinformation och därefter börjar det.
Det fantastiska.
Allt diskuteras, eller inte allt, glass diskuteras. Ämnet är "Ska föräldrar få medtaga glass eller annat fika för att uppmärksamma att dess avkomma blivit ett år äldre?".
Naturligtvis ballar detta ur helt i en kamp mellan tårtanhängarna och fruktfascisterna.
Direkt efteråt kastas vi in i nästa hetluft vilken rör belysning på dagisgården. Den är på tok för mörk, så mörk att skulle barn vistas utomhus efter kl. 15 from oktober så kommer de bort. Puts väck, bara.
Vi är nu ca 43 minuter in i mötet och här kommer det första kravet om protestlista upp på bordet. Hela mitt inre pulserar i den enorma glädje jag känner inför att få medverka i en livs levande aktion där en protestlista skall bli det slutgiltiga resultatet.
Tyvärr faller det till föga en bit in i diskussionen och någon frågar om någon annan vet något om "hur sådant här fungerar". Jag tänkte inte ge mig in i debatten men jag påpekade att en kommun styrs av politiska beslut och rätt väga att påverka är genom att välja vilket politiskt parti man vill erkänna sig till och därefter engagera sig på lokalnivå.
Tystnad.
Den samlade skaran mammor och pappor stirrar på mig som om jag vore från yttre rymden. Till slut bryts tystnaden av att någon konstaterar att, nej vi pratar med rektorn istället.
Här går botten ur det hela och jag konstaterar att jag hade fel innan.
Nu, först nu, ballar det ur.
När jag haft lite mer tid att bearbeta den andra hälften av mötet kanske jag berättar om den...

Chefer

Tydligen har det gjorts en undersökning.
I Toronto.
Mår man bättre om man har en kvinnlig chef eller en manlig chef?
På gränsen mellan ointressant och fucking boring om jag får bestämma men alla ska ju göra nåt för forskningsanslagen. Cutting edge science i vilket fall är jag övertygad om.
Resultatet blev att kvinnor med kvinnliga chefer mår sämre än kvinnor med manliga chefer.
Män med kvinnliga chefer mår dock lika bra som dito med manlig chef.
What's the big deal?
Män är sedan länge vana med att ha en kvinnlig chef i sitt liv. Det blir liksom ingen skillnad.

Hade jag också varit allvarlig med den tanken skulle jag skjuta mig.
Varför i vår Herres namn har sådana här undersökningar existensberättigande?
Jeeesus!

Nyköping

Jag åker tunnelbana varje dag.
Vissa tycker det är otäckt, andra tycker det är bekvämt och andra tycker att det är ett nödvändigt ont.
Själv tycker jag att det är fascinerande.
Det händer alltid nåt i tunnelbanan och om det inte händer nåt så finns det alltid nåt att titta på.
Just nu har jag hakat upp mig på en grej och den är allt jag ser i tunnelbanan. Nån skulle kunna råna mig och jag skulle inte ens märka det, jag har bara ögon för en sak.
Självklart talar jag om den årliga kampanjen som ska övertyga några stackars satar att flytta till Nyköping. Just det, Nyköping, staden som har gett "genomfartsort" ett ansikte. Eller, egentligen inte eftersom det är en självmotsägelse men ni fattar.


Om detta inte kan benämnas som fantastiskt så är inte jag man nog att sätta ord till vad som faktiskt är det.
Min gissning är att bilden är tagen vid Crystal Lake i början av 80-talet och att kvinnan förmodligen heter Pamela. Obehagligt är bara förnamnet. Plus att jag inte har någon som helst aning om vad det har med Nyköping att göra men jag kan säga så mycket som att flytta till Nyköping är det sista jag tänker göra efter att ha blivit exponerad för den bilden.


Likadana vita linnen, mörka shorts och fullt inbegripna i aktiviteter av fysisk fostran.
Sist vi såg sådana scener var ju från tyska sommarkollon på 30-talet. Kopplingen till Nyköping är även här oklar.
Hade situationen i kommunen varit annorlunda så hade jag kunnat förstå just den här bilden men mig veterligen så har Sverigedemokraterna varken nu eller tidigare något mandat i fullmäktige i Nyköping.

Någon har tänkt för mycket, för lite eller inte alls men en rejäl vurpa är det.
Enkelt uttryckt skulle jag vilja säga att är det en byrå som gjort detta så skall pitch omedelbart utlysas och är det in-house så, ja, då skall pitch omedelbart utlysas.

Och folk säger att det inte är trevligt att åka tunnelbana...

(Kultur)Tuben

Satte mig på tunnelbanan idag.
När jag skulle sätta mig så råkade jag stöta till en kvinna varpå jag yppade ett snabbt ursäkta och satte mig mittemot henne. Platsen jag tog var en av två lediga i vagnen, den andra fanns i stolsfyran tvärs över gången och var en fönsterplats till skillnad från detta som var en plats i gången. Anledningen till den här Ernst Brunner-beskrivningen av läget kommer att visa sig. Eventuellt.
I vilket fall som helst så sätter jag mig ner, petar i hörlurarna och lutar mig tillbaka. Plötsligt känner jag en smärta i min högra hand och jag tittar dit. Det visar sig att den beror på en annan kvinna, som sitter snett mittemot mig över gången, nyper mig hårt i handryggen.
Vad i helvete?
Hon vill få kontakt med mig och tyckte att våld, i och för sig milt men ändå, var rätt väg för detta.
Anywho, hörplupparna åker ur och jag lyssnar efter vad hon vill mig.
Nu kommer nästa problem. Svenska verkar inte vara hennes förstaspråk men jag hör ordet respekt i alla fall.
Jag ber om ursäkt för att jag inte uppfattade riktigt vad hon sade och ber henne att upprepa det hela. Efter några försök, utan större framgång än att jag tror mig veta att hon vill att jag ska respektera människor, är vi framme vid Mariatorget där hon skall av. Hon upprepar sitt ärende en sista gång och med hjälp av mina medpassagerare så lyckas jag uttyda att hon menar att jag inte respekterar människor pga att jag inte satt mig bredvid henne.
Till saken hör att kvinnan som nöp mig var av afrikansk härkomst. Eller det hör väl egentligen inte till saken men jag tror att hon menade att jag inte ville sätta mig bredvid henne för att hon var färgad och att jag eftersom jag då är rasist inte respekterar människor.

Så vad vill jag ha sagt med detta då?
Inte så mycket men det var en underlig upplevelse.
Det och att jag nu fått min misantropi bekräftad.

Sverigedemokraterna

En ganska lustig sak i samhället idag är Sverigedemokraterna.
Inte alls lustig, menar vissa och hävdar att det är inte bara farliga utan även läskiga.
Jag kan hålla med om att de säger en del läskiga saker men jag kan inte förmå mig att se på SD som ett stort hot mot vår nuvarande samhällsordning.
Inte så att jag sympatiserar med dem, inte alls, tvärtom så tillhör jag partiet de avskyr över alla andra. Lustigt nog.
Anywho, det jag finner mest intressant med SD är att de ljuger om kostnaden för invandringen i Sverige, att de inte kan bestämma sig vad invandrare ska göra och att partiledaren liknar en gris.

Först och främst så hävdar SD att invandringen kostar Sverige ca 300 miljarder kr varje år. Detta är en intressant siffra kan man säga utan att överdriva. Särskilt som det är en lögn och den egentliga siffran är närmare 40. De har en källa att luta sig mot för sina uppgifter och författaren till den boken är en sympatisör med partiet. Cirkelresonemang, anyone?

Nästa del är det som är riktigt komiskt.
Det är nämligen på det viset att invandrare lever på bidrag.
De stjäl även våra jobb.
Dags att bestämma sig hur man ska ha det, kanske?

Till sist angående Jimmie Åkessons likhet med djuret gjort av fläsk. Inte mycket att säga egentligen. Titta på en bild så får ni se. Han ser liksom sådär bökig och mätt ut.

Jag har verkligen inte för avsikt att driva en politisk blogg. Andra gör det bra mycket bättre men jag var ändå tvungen till en kort reflektion över detta fantastiska parti.

Och då har jag inte ens nämnt Micke Höglund...

Pendeltåg

När jag flyttade till Stockholm hade jag fanimej promenadavstånd till stan. Inte om frun, som var flickvän på den tiden, frågade såklart men det var ändå ganska nära. Sedan flyttade vi lite längre ut och nu senast i ett anfall av totalt tuppjuck så flyttade vi nästan hem. Till Dalarna, that is.
Detta medför ett antal resor med pendeltåg. Två stycken per dag för att vara exakt.
Men det gör inget, pendeltåg är rätt soft. Man har tid att lyssna på en ljudbok, se på film, läsa tidningen och lösa korsord eller sudoku eller vad man nu kan tänkas vilja ägna sig åt under den 25 minuter långa själadödaren till resa.
Dessutom är det många sköna människor som åker pendeltåg.
Häromdagen satt jag på tåget på väg hem och snett över gången satt en man i de övre medelåren. Det första man noterade med honom var att han såg ut som att han antingen nyss deltagit i en no holds barred-fight med ett gäng katter. Hela ansiktet var fullt av rivsår. Sänkte man blicken en aning visade det sig att han rockade Lejon-skor med raggsockor. Världsklass redan här men det bästa kom när han lutade sig fram mot damen som satt på raden framför. Man kunde se hur han samlade sig för att yttra något i stil med "Ursäkta, vad är klockan?" eller kanske "Går det här tåget förbi Spånga?" men icke. Efter att ha dragit in den luft som krävs så kommer yttrandet högt och ljudligt:

"Deutschland, Deutschland über alles!!"

Jag skulle ge en del för att få en inblick i vad både han och den stackars kvinnan tänkte på. Både i sekunderna innan och efter.