Pendeltåg

När jag flyttade till Stockholm hade jag fanimej promenadavstånd till stan. Inte om frun, som var flickvän på den tiden, frågade såklart men det var ändå ganska nära. Sedan flyttade vi lite längre ut och nu senast i ett anfall av totalt tuppjuck så flyttade vi nästan hem. Till Dalarna, that is.
Detta medför ett antal resor med pendeltåg. Två stycken per dag för att vara exakt.
Men det gör inget, pendeltåg är rätt soft. Man har tid att lyssna på en ljudbok, se på film, läsa tidningen och lösa korsord eller sudoku eller vad man nu kan tänkas vilja ägna sig åt under den 25 minuter långa själadödaren till resa.
Dessutom är det många sköna människor som åker pendeltåg.
Häromdagen satt jag på tåget på väg hem och snett över gången satt en man i de övre medelåren. Det första man noterade med honom var att han såg ut som att han antingen nyss deltagit i en no holds barred-fight med ett gäng katter. Hela ansiktet var fullt av rivsår. Sänkte man blicken en aning visade det sig att han rockade Lejon-skor med raggsockor. Världsklass redan här men det bästa kom när han lutade sig fram mot damen som satt på raden framför. Man kunde se hur han samlade sig för att yttra något i stil med "Ursäkta, vad är klockan?" eller kanske "Går det här tåget förbi Spånga?" men icke. Efter att ha dragit in den luft som krävs så kommer yttrandet högt och ljudligt:

"Deutschland, Deutschland über alles!!"

Jag skulle ge en del för att få en inblick i vad både han och den stackars kvinnan tänkte på. Både i sekunderna innan och efter.

Hemlösa

Köpte Situation Stockholm häromdagen.
Det slår fan det mesta i kategorin dövande av taskigt samvete.
Inte så att man går runt och har dåligt samvete för hur lite man gör för Stockholms - och övriga Sveriges för den delen - hemlösa. När avskaffades termen uteliggare förresten?
Anywho, det dåliga samvetet kommer i det ögonblick man bestämmer sig för att köpa tidningen och går över när likviden har erlagts. Så jävla bra. Sån fantastisk quick-fix så det är helt otroligt.
Man känner verkligen att man gör en insats för de stackars människorna.
Och det är här som det verkliga dåliga samvetet sätter in.
Att se ner på människor är något jag avskyr. Inte den pop-misantropiska se-ner-på-folk-som-är-dumma-typ-nazister-varianten utan att verkligen se ner på människor.
För det är exakt vad jag känner att jag gör när jag köper Situation Sthlm, jag ser ner på säljaren och genom honom eller henne resten av de hemlösa - "Titta här vad du ska få av goa herrn, en liten slant. Köp inte droger för alltihop nu. Se så, upp med hakan, det är ju helg."
Och jag hatar mig själv för det.
Jag kommer inte att sluta köpa tidningen för jag tycker fortfarande att konceptet är bra.
Jag önskar bara att jag kunde må lite bättre av att göra det...

Relation

Det här med relationer är en snårig historia.
Så det lämnar jag för den här gången.
Nästan.
Ibland händer det saker som jag inte riktigt vet hur jag ska reagera på. Saker som ställer mig svarslös som ett fån. Eller, som i det här specifika fallet, liggande.

Jag och min fru tycker det är ganska mysigt att lägga oss i sängen, palla upp oss, ta med lite godis, placera laptopen mellan oss och kika på en film eller någon tv-serie. Avkopplande och trevligt.
Häromdagen gjorde vi precis det.
Med ett undantag.

Jag hade ordnat allting så det enda som återstod var att trycka på play och bara koppla av. Jag låg, på mage kan tilläggas, och väntade på att hustrun skulle anlända.

När hon kommer in i rummet så lutar hon sig över sängen och placerar en hand-plant rakt över min högra skinka. Och vi snackar inte någon kärleksfull klapp på ändalykten utan en plantering av handen som lämnade inte bara ett klarrött avtryck utan fick stjärten att vibrera tills morgonen efter.
Jag fattar ingenting och lyckas inte få ur mig ett begripligt ljud.
Frun tittar på mig och säger sen:

"I'm a spank rocker, yes I am."

Brudar är konstiga grabbar...

Sömn

Tydligen är det på något sätt fastslaget att män som delar säng med en partner sover sämre än de som sover själva.
Det är skönt att få en bekräftelse på den verklighet jag lever i.
Läggdags hemma hos Kaprate Kid inleds med en lång ritual där jag stoppar proppar i öronen, instruerar frun vilken sida hon får ligga på osv. Allt för att minimera störningsmomenten som uppkommer under nattens gång och som påverkar min återhämtning på ett negativt sätt. Saken är nämligen den att min fru kan somna mitt under ett flyganfall och kommer därefter att snarka som om ingen morgondag stod att finna. Det är något helt enormt. Skulle man kunna omvandla ljud till energi så vore energikrisen löst bara genom placering av en mikrofon mitt i vårt sovrum. Det händer att jag trots propparna tvingas väcka henne flera gånger per natt för att få ett stopp på det infernaliska oljudet.
Så jag kan bekräfta att män som delar säng med sin partner sover sämre.

Eller vänta... Nej, just det, bortse från ovanstående. Jag tänkte fel. Tvärtom är det korrekta. Tvärtom.

Jante

Min favoritskribent på Metro brukar ofta tala om Jante. Han har dessutom en ganska intressant definition av det hela också som verkar gå ut på att allt han inte tycker om eller sympatiserar med är Jante. Å andra sidan så brukar han ha en ganska skev bild av det mesta så allt är i sin ordning, antar jag.
Om man ska uppehålla sig en stund extra vid begreppet Jante så tycker jag att det är ett rätt trött begrepp och det känns som att det har utsatts för en enorm betydelseinflation och används för ofta och om för mycket.
Däremot så såg jag en grej idag som jag har tänkt lite på och det är detta:

Med tanke på den fotografiska talang som jag [inte] har så kan jag berätta att det är en cykel som är fallfärdig till den grad att låset är det enda som håller den uppe.
Och det är just låset som är intressant. Eller, snarare låsen, eftersom cykeln är rejält reglad, dels i bakhjulet och dels fäst med en extern variant i ställningen den lutats mot.
Jag har sett sådant här på fler ställen och jag antar att det är det här som är Jante.
Åtminstone i varianten "Kan inte jag så ska inte du".
Variationen "Skulle jag vara död innan jag hunnit äta mitt bröd så ska ingen annans död kunna förhindras av förtäring av mitt bröd för skulle jag levat istället för att vara död så skulle den andre i avsaknad av bröd istället vara död vilket innebär att min död inte kan bli någon annans bröd då jag har bröd vilket förhoppningsvis förhindrar min död och hellre det än att någon annan skulle undgå död pga bröd som jag inte kunnat äta då jag är död" kan också tänkas även om den lider lite av brist på snärtighet.

Nåja, favoritskribenten flyttar ju till Asien så med ett litet stycke tur så fastnar framtida Jante-inlägg i censuren.

Nu är klockan way past beer o'clock så trevlig helg!

Romedy

Jag lever sedan ett par år tillbaka i ett äktenskap. Det finns många som har haft tankar och idéer om vad ett äktenskap är för något men ingen har summerat det så bra som Marge Simpson.

"A marriage isn't about compromise, it's about a constant struggle for moral superiority."

Förmodligen den mest träffande beskrivning av den heliga enigheten som står att finna. Alla känner igen sig i den och de som säger att de inte gör det, ja de ljuger. Så enkelt är det.
Men.
I betraktandet av detta som en regel finns givetvis även ett undantag som varje regel som vill spela i förstafemman skall ha.
När ett vigt par ställs inför valet om vilken film som skall ses under den gemensamma myskvällen i familjens soffa så ställs den nyss nämnda regeln över ända. Här är kampen för övertaget direkt kontraproduktiv och inget annat går att ta sig till än att återgå till den underlägsna metoden att kompromissa.
Nu handlar det i och för sig inte om några kompromisser i ordets striktaste betydelse men för enkelhetens skull kan vi kalla det för vad det utger sig för att vara.

En kompromiss, för er som lever i ett äktenskap och således inte har upplevt någon, är det beslut man kommer fram till genom att balansera för- och nackdelar för båda parter tills man når en nivå godtagbar för alla.

Nu gör jag en kort paus så ni äkta makar kan låta det sjunka in och inse att ni inte har någon som helst aning om vad det är för något.

Så för att fortsätta - en sammanfattning.

Vi har alltså slagit fast att äktenskapet handlar om en kamp för moraliskt övertag snarare än kompromisser utom i fallet då filmkvällen skall arrangeras då kompromissen kommer i spel och vi skall strax reda ut varför det bara är en kompromiss till namnet.

Är ni beredda?
Då börjar vi.
I inledningsfasen av en filmkväll så är maktfördelningen mellan man och kvinna ganska jämnt fördelade och båda inleder förhandlingen med ett ofta ganska gott humör. Allteftersom diskussionen fortleder kommer mannen att känna hur fokus skiftar från det han vill se till det som hans partner vill kika på. Nu kan vi skönja en närmast total polarisering av olika filmsmak. Det är också här som kompromissandet tar sin början.
Det fungerar så att mannen lägger fram ett förslag på en film, gärna något manligt och bra där blod, våld och ond, bråd död är centrala teman.
Detta förkastas omedelbart av kvinnan som därefter lägger fram två förslag som följt av mannens knorrande reduceras till ett. Här kommer mer knorrande från mannen och proceduren upprepas tills mannen tröttats ut till den grad att han accepterar kvinnans val varpå filmtittandet kan ta sin början.

Så går det till och återigen, alla som lever i ett äktenskap eller under äktenskapsliknande förhållanden känner igen detta. Annars ljuger de, som tidigare fastslaget.
Det är heller inget konstigt eller fel med det hela, vissa saker kan man inte påverka och därför accepterar man och livet går vidare.

Vad som är konstigt, däremot är varför det alltid blir en romantisk komedi!

Det mysteriet, mina vänner, är då inte jag man nog att sprida ljus över.

Mediekonsumtion

Jag lever i en alternativ verklighet.
Eller, jag skulle önska att jag gjorde det.
Eller, jag önskar att jag kunde styra verkligheten som sådan.
Ett försök till att göra det är mitt sätt att konsumera medier i allmänhet men nyhetsförmedlande sådana i synnerhet. Jag läser bara rubriker.

Tänk på det. Det verkar dumt till en början men om man tänker efter så inser man möjligheterna som det medför.

Jag ser en rubrik.
Jag funderar en kort stund.
Och sen...

Det normala förfarandet är att klicka på länken som leder till artikeln som rubriken hör till.
Som ni säkert listat ut är detta mest applicerbart när det gäller medier som står att finna på det världsomspännande Internätet.
Anywho, tillbaka till saken.
Det normala vore att klicka sig till artikeln för att där kunna stilla den nyhetshunger som väckts av att skåda den inbjudande rubriken.
Jag gör annorlunda.
Jag gör faktiskt ingenting, jag stannar kvar i steg 2, dvs funderandestadiet.
Och där blir jag kvar.
Jag funderar och tänker och i mitt huvud växer olika bilder fram om vad rubriken handlar om och efter ett litet stycke tid så har jag bildat mig en uppfattning om vad nyheten är och kan gå vidare till nästa.

Tänk på det. Det är så enkelt men det ger mig en unik möjlighet att bara läsa intressanta nyheter och alla nyheter jag läser passar som handen i mössan i den världsbild jag kallar min. Allt får sin plats.

Prova själva, jag är nästan säker på att ni inte kommer att bli besvikna.

Varsågoda, en lämplig plats att börja på:

http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/telegram/

Besöksspike

Det är med blandade känslor jag ser på besöksstatistiken de senaste dagarna. Jag talar om besöken till den här bloggen. Jag har sedan jag startade haft en ganska jämn nivå av besökare och de har till antalet varit ungefär fem per dag. Det är en ganska bekväm tillvaro som bloggare, ganska lågt ställda krav och ett hyfsat överseende med vad som är signifikant för bloggen i fråga nämligen låg uppdateringsfrekvens.
Igår hade jag 70-nånting besökare, dvs en besöksökning på i runda slängar 1400%. Svaret på gåtan om var dessa kommer ifrån kommer härifrån.
Här kommer de blandade känslorna in.
Jag har läst Gyrot under en längre tid och tycker att det är en kul blogg som dessutom har lite anknytning till hemtrakterna. Under gårdagen kunde man läsa där att min blogg är "välskriven och rolig". Jag måste erkänna att jag har ljugit två gånger tidigare för det är nämligen på det viset att det är först nu som de blandade känslorna kommer i spel.
Hälften av mig känner att det var kul, roligt att någon som inte hör till den direkta familjen har läst mina alster och tycker om dem.
Den andra hälften är en femåring som just fått en klapp på huvudet av farsan med ett tillhörande "bra jobbat, pojk".
Och grejen är den att de blandade känslorna som jag tjatar så förbannat om är egentligen det att hela jag är femåringen men jag skulle vilja att det var blandade känslor. Så det är väl egentligen det jag har blandade känslor inför. Så, nu släpper vi det.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Johan Staël von Holstein avgår som styrelseledamot i Kulturrådet. Inte en dag för tidigt, säger vissa. Andra är besvikna över att han avgick istället för avsatts.
Själv tycker jag det verkar som en sordi väl i paritet med ungefär samtliga hans andra projekt. Inget uträttat, inget hänt.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Brukar hänga en del på Flashback, nivet den ökända siten vars forum stoltserar med att vara yttrandefrihetens högborg.
Det roliga med Flashback - och jag menar forumet - är att det existerar i en alternativ verklighet för det är inte bara yttrandefrihetens högborg utan även ignoransens, trångsynthetens och den rena idiotins högborg. Jag misstänker att hela klabbet startade som något slags socialantropologiskt experiment för att kolla vad som händer om man tussar ihop tusentals loons på en liten yta. Det är en lustig känsla att höra till minoriteten av den enkla anledningen att jag inte tycker illa om araber, eller invandrare generellt för den delen, jag är övertygad om att tolerans är något bra och jag tror att generaliseringar generellt (hähä) är något dåligt.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag önskar jag kunde driva en humorblogg, eller i alla fall skriva roliga små anekdoter ur min verklighet. Tyvärr verkar rolighetsnivån i mitt liv för tillfället inte riktigt tillåta sådana ambitioner.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Inte så att jag inte trivs med min tillvaro, tvärtom, men jag upplever att jag är med om ganska få haha-roliga saker just nu.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Eller, en grej var rätt kul häromdagen. När E-Type härsknade till på att hans låt var med i Max-reklamen. Eller, nej förresten. Det var bara tragiskt...

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Annars ryktas det om att bönderna sover med fönstren öppna i Hedemora för tillfället.
Akta er...

Rollator

En rätt skum grej hände mig precis. Jag knatade på Drottninggatan inbegripen i ett samtal med en bekant. Ett tiotal meter bort ser jag en äldre man som gick i motsatt riktning med hjälp av en rollator. Tänkte inte mycket på det utan knallade vidare. När han är ca fem meter ifrån mig gör han en tvär gir åt mitt håll och styr apparaten rakt mot mig. Jag kliver givetvis åt sidan för att ge honom plats att komma förbi och fram.
Vad som sedan händer är följande:
Han styr med så att jag under hela min undanmanöver befinner sig mitt framför rollatorn. Som ett rådjur i helljus ungefär. Jag stiger längre åt sidan och hinner precis undvika kollision när han med en sista kraftansträngning skjuter på rollatorn när han ser att han är på väg att missa mig. För här är hans intention glasklar: han har för avsikt att ramma mig med sitt stödfordon.
Besvikelsen måste vara stor när jag lyckades klara mig ur knipan men han visar ingenting utåt utan rätar bara upp maskinen och fortsätter gå bortåt Barnhusgatan.
Själv står jag kvar.
Och fattar inte ett jävla smack.

Så. Jävla. Random.

Debatt

Klev in i en taxi imorse och spände på mig bältet. Radion skvalade som sig bör men det var inte det vanliga i form av Lugna Favoriter eller något annat krafs utan P4 och programmet som för fullt pressades ut i Etern gick ut på att människor fick ringa in till programmet och tala om det som föll dem in. Inget nytt under solen så långt. Men. Något är annorlunda hör efter en liten stund. Jag kommer in en bit in i samtalet som verkar handla om Israel.
Jag kan inte återge samtalet i sin helhet men the gist of it var att palestinier är monster. Tydligen så är det så att palestinier ofta rövar bort barn som sedan plågas, torteras och dödas inför sina föräldrar. Man kan bli upprörd för mindre. Efter att kvinnan släppt denna bomb så flikar programledaren i ett försök att bringa lite jämvikt och perspektiv till detta att det säkerligen finns flera fall av sådana här händelser begångna på båda sidor. Här brister det för kvinnan i andra änden som svarar:

"Nej! Sluta säg på båda sidor! Varför säger du så? Israel har en etik! De gör inte sådana saker som palestinierna!"

Nu är konflikten igång och de börjar bråka om vad en programledare ska och inte ska göra och till slut lyckas de gå vidare till att kvinnan får förklara vad hon önskar skulle hända i Israel och Palestina. Här svävar hon ut i en lång utläggning om murar och fred men lyckas ändå mot slutet behålla den demoniseringen som hon tidigare etablerat genom att avsluta med att jag önskar att israelerna kunde få känna sig trygga mot palestiniernas raketattacker.

Ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag det.
Hon har en åsikt, hon står för den och hon är inte rädd för att uttrycka den.
Att hon dessutom är ett fullblodsloon som inte ens skulle kunna stava till nyanserat eller perspektiv bekommer henne liksom inte. Jag skulle dessutom kunna drista mig att påstå att petitesser som fakta och sådant inte är något som hon ligger vaken om nätterna över.

Jag tror att man lever en ganska bekymmerslös tillvaro när man får skapa sig sin egen verklighet.

Språkutveckling

Jag har en son som heter Isak.
Som har börjat prata en del.

Mest obegripligt pladder som barn hasplar ur sig mest hela tiden men ibland kan han komma med begriplig svenska. "Mamma" och "Pappa" är han rätt duktig på. Och "Nej". Sen finns det en del ord som han härmar och försöker ljuda efter bästa förmåga. Det är dom här orden som kan bli lite knepiga eftersom man inte kan vara säker alla gånger på vad han menar exakt. "Kack" betyder katt men kan också betyda tack om det kommer i form av "Kack, Kack".
När han försöker härma saker man säger är det också med blandat resultat, nån gång har vi försökt få honom att säga "Tim" vilket kom ut som joller. Fast man ser på honom att han verkligen försöker. Han är kort sagt en ganska normal 1,5-åring.

Min svåger Björn är en pajas. Det är ju självklart något som jag vill att min grabb ska förstå. Jag vill ju också att han ska kunna säga det varför jag vid ett flertal tillfällen under semestervistelsen i Dalarna övade med Isak så att han själv skulle ha möjlighet att upplysa sin morbror om dennes status som pajas.

KaprateKid: Isak, kan du säga Pajas-Björn?
Isak: *Tystnad*
KaprateKid: Kan du säga Pajas-Björn?
Isak: Pajjsi!

Och så där lät det om och om och om igen. Till slut hade han lärt sig varvid en stolt fader nonchalant världsvant kunde kommendera sin son att säga Pajas-Björn och få ett glatt "Pajjsi" tillbaka. Det blev inte bättre än så men det känns ju som det kvittar eftersom han bara säger det efter kommandot Pajas-Björn.

Dock så är det på det viset att han ibland glömmer i:et på slutet så att det låter som att han säger ordet bajs istället. Trodde jag.

Häromdagen hör jag hur pilten är inne på sitt rum och leker och efter en liten stund så tystnar han för att börja i det närmaste skandera Pajas-Björn om och om igen. Naturligtvis till ett ivrigt - om än på avstånd - påhejande av sin farsgubbe. Det är ju såklart roligt att han kommer ihåg våra lektioner och att han har koll på morbroderns plats här i livet. Han använde ordet med det glömda i:et kan tilläggas. Det skulle nämligen få viss betydelse...

För när jag kommer in i pojkrummet så märker jag att det inte riktigt är svågerns sociala status som har varit föremål för den verbala aktiviteten. Mitt på golvet bredvid klosslådan, passande nog, har Isak. Ja, just det. Klossat.

Han har alltså inte mässat ett taffligt försök att säga Pajas-Björn utan ett helt perfekt artikulerat "Bajs" efter utfört förvärv och hans far har inte fattat ett spår av vad som hänt. Världsklass.

Så..språkutveckling, kids. Inte alltid så lätt att hänga med.

Syskon

Jag har två syskon, en bror och en syster.
Det utmärkande för brodern är att han bor i norra Tyskland och har större händer än dom flesta.
Vad som däremot är utmärkande för systern är att hon är yngst.
Fast grejen är den att hon inte är det så länge till. Eller, hon kommer ju fortfarande att vara yngst men snart får hon köpa pilsner på ICA. Hon fyller år, idag, sjutton stycken dessutom. Därför tycker jag att hon förtjänar ett gäng grattis. Bara ett år kvar tills det bara är ett år kvar till 19!
Jag uppmanar alla mina läsare att gå in på hennes blogg och lämna följande meddelande som gratulation: "GRATTIS! Vad tycker din snubbe om att du kallar honom 'snuskprutt'?"

Och ja, jag vet att "alla mina läsare" betyder Bein, Frugan och Martin så se till att ni grattar syrran!

FRA

Om lagen klubbas igenom imorrn så ska Google alltså flytta sina servrar utomlands och aldrig placera några inom Sveriges gränser.
Det är alltså samma företag som censurerar information på sin kinesiska domän.

Framåt demokratins Förkämpar!

Studenttider

Var tillbaka i hembygderna i helgen. Allt för att gratulera svågern som skulle firas efter att ha överlevt 3 år på gymnasiet. Festligt värre.
Vädret var till en början precis som väntat, grått och jävligt men det sprack upp och alla kunde sitta ute på mottagningen varpå stämningen höll sig på topp.
Det är ungefär nu som det intressanta med studentmottagningar börjar framträda.
När man står och trängs vid utspringet tillsammans med alla tuppiga pappor som med flackande blickar söker efter något att rikta sina alldeles för många megapixlar mot så kommer till slut studenterna ut från skolan, skriker om hur grymma dom är, sjunger en trudelutt och med halvpackat glansiga ögon försöker kisa mot folksamlingen för att hitta sin familj som står och hoppar upp och ner med skylten som sportar det obligatoriska pinsamma barnfotot så är det jubilaren för dagen som står i omisskännligt centrum. Detta fortgår när familjen driver iväg som boskap för att titta på hur studenterna skrålande åker på ett traktorflak och lägger en rejäl grund till det som senare kommer att utvecklas till en magnifik kristusfylla.
Mönstret uppehålls ända till den punkt du det sista presentpappret har disintegrerats vilket innebär vändpunkten då ingen längre bryr sig om studenten utan riktar sin uppmärksamhet till de äldre och betydligt nyktrare gästerna.
Detta utnyttjas av den firade som med en närmast autistisk beslutsamhet sätter igång att fylla upp sin stackars tonårskropp med berusningsmedel.
Detta är det normala förfarandet vilket också skedde.

Jag har svårt för gymnasieelever rent generellt. Ingen annanstans hittar man samma arroganta självgodhet i övertygelsen att man kan allt och vet allt. Vidrigt är det.
Nu drar jag inte alla över en kam, bara de jag inte känner. Vilket gör mig till en hycklare men det känns som det kvittar, jag trivs med mina fördomar och generaliseringar.
Studenter, däremot, tycker jag om. Det finns en slags naiv framtidstro som jag tycker är mycket tilltalande hos dem.

I vilket fall som helst så slutade min kväll med att jag skjutsade dagens högtidsbarn på galej där bägarna skulle svingas och partajandet därefter skulle förläggas till det lokala danshaket. Jag skulle därefter hålla jour för att kunna hämta upp sällskapet framåt småtimmarna såvida inte svågern skulle lyckas styra upp en bortamatch (fat chance...).
Inget samtal kom dock varför jag fick en hel natts sömn och kunde utvilad och fräsch få skåda hur den ärade studenten slirade in i köket vid 12-tiden dagen därpå och muttrade om smörgåstårta. Huruvida det hade varit bortamöte natten innan förtäljer inte historien men med tanke på att jag inte hört något så tvivlar jag.

Bella

Det har ju skrivits en del om Blondinbella på slutet.
Säga vad man vill om henne men hon river upp känslor i alla fall, ren polarisering.
Hon intervjuades kort i Metro häromdan och levererar det odödliga citatet:

"Innerst inne är jag den tråkiga, seriösa politikern."


Jag vet inte men jag tänker mig att det är bra långt in...

IKEA

Jag var förbi IKEA en sväng häromdagen. Eller, man är ju inte förbi IKEA en sväng. Inte ens om allt man ska göra är att hämta extra skruvar så är man förbi en sväng. Och då är det ändå självplock och samvetsbetalning på dem. Men oavsett så är det något speciellt med IKEA. Eller, inte IKEA som sådant utan folket som är där. Utan att överdriva kan jag säga att jag anser det vara något speciellt med ryska män i tischlinne, mysbyxor och bleka tatueringar.
Eller den vilsna låtsasstekaren från Gotland som spritter iväg från sitt damsällskap och glatt plockar upp den största glasskålen han kan se och säger nånting i stil med: Höhö, snacka stor skål, höhö. Fatta att det måste kännas futtigt när det bara ligger lite chips i botten.
Den sammanfattningen på gotländska. Yeah, baby!

Vad jag däremot stör mig som fan på med IKEA är hur de har börjat att prissätta hela set av saker separat. Nu köpte jag en säng till min grabb och märker att ribbotten inte ingår. Här kanske det är dags att sparka nån på affärsutvecklingen, Ingvar. Hur är det tänkt att jag ska kunna nyttja sängen utan ribbotten? OK för att madrass inte ingår men där finns det i alla fall valmöjligheter. Ribbotten finns i ett(1) utförande. Höj priset på sängjävulen men inkludera en jävla ribbotten, hur svårt kan det vara? Och när jag ändå är inne på det så finns det andra saker som retar mig intill vansinnets rand. Jag köpte ett skåp för ett tag sen och det kostade billigt. Innan jag insåg att man måste göra fler tillval på det jävla badrumsskåpet än om jag bygger ett fucking hus! Nåväl, jag valde och donade och for runt på självplockslagret som en råtta och till slut skulle jag hämta det sista; beslagen som dörren fästs i. Det krävdes tre(3) men IKEA som de bovar och banditer de förvandlats till säljer dem i två-pack! Vad i helvete!? Jag måste alltså köpa fyra(4) beslag för att få de tre jag behöver! Hur ofta monterar jag dörrar, tror du Ingvar? Jag kan hinta lite: Inte så jävla ofta.

Annars var besöket rätt OK. Ingen korv på slutet dock vilket drar ner helhetsbetyget lite men å andra sidan var det så vansinnigt mycket folk i den kön, vilket är en helt annan historia.

Outlaw

Häromdagen hände en rätt lustig grej.
Bakgrunden är denna: Min farsa ska hämta min son på dagis på fredagen och sedan ta med honom hem till Dalarna där han ska få bli sönderlekt av farmor och faster och allt möjligt.
Ett litet barn kräver en del packning vilket innebär att farsan behöver hämta upp lite prylar i min lägenhet innan han drar. Dessutom så är ingen hemma så han måste få en nyckel. Den nyckeln skulle jag gå in i hans lägenhet i stan och lämna på köksbordet och här tar berättelsen sin början. Till saken hör också att min plånbok med alla mina kort och allting är glömd hemma på morgonen. Vidare till the Story.

Jag anländer till Nybrogatan och knappar in portkoden. Jag har trevlig musik i mina lurar, jag är ute i rätt hygglig tid så jag kommer att hinna till mitt möte efteråt. Porten går upp och jag tar hissen upp till fyran, går över gården och genom korridoren till farsans lägenhet. Väl där så låser jag upp extralåset och går raskt vidare till att forcera huvudlåset.
Här tar det stopp och jag förbannar det faktum att jag tydligen fått fel nyckel. Jag försöker och provar me ndet går inte. Plötsligt hör jag hur någon pratar inne i lägenheten. Min första tanke är att det ska ju inte vara någon här. Min andra tanke är att jag har gått fel. Jag säger att jag har gjort ett misstag och att jag ber om ursäkt om jag skrämde någon och vänder mig för att gå. Då hör jag hur de ringer polisen därinne. Suck.
Jag säger till igen och ber dem att öppna dörren så jag kan få förklara mig. Fat chance...
Jag hör hur de beskriver mig och hur det läggs vikt vid avgörande inbrottstjuvskännetecken som att "han har en väska med sig" och "han är lång och mörk".


Ungefär här börjar jag bli lite stressad med tanke på att det möte jag ska till efter detta närmar sig med stormsteg. Nåväl, detta måste ju redas ut så vad jag gör är att jag skriver en lapp där jag inkluderar fyra saker: en förklaring, mitt namn, mitt telefonnummer och en ursäkt. Vi är nu uppe i fyra sådana. Mannen som nu har tagit över kontakten med länsman låter än mer skärrad när han med panik i rösten släpper bomben att terroristen precis har skickat in en lapp i lägenheten och refererar omgående innehållet för polisen.
Jag förstår om de blir rädda och skärrade, någon har ju faktiskt försökt att ta sig in i deras lägenhet men nu borde de inse att jag eventuellt inte har onda avsikter med besöket. Icke.

Nåväl, jag inser att jag inte lär få möjligheten att förklara mig för det gamla paret så jag tänker att jag ändå har lämnat mina kontaktuppgifter så polisen lär ju höra av sig och jag kan reda ut det då så jag lämnar platsen och beger mig mot porten.

I mitten ev de sista trappstegen möter jag två poliskonstaplar som precis kliver in genom dörren. Jag stannar dead och poliserna gör detsamma med det lilla tillägget att händerna går rakt till pistolerna. Off to a bad start.

Jag säger ursäkta och att jag antar att de är här på grund av mig och att jag kan förklara alltihop. De ser lite skeptiska ut och frågar om jag kan identifiera mig. Remember how I said my wallet was at home? Nu blev det ganska viktigt helt plötsligt...

Det hela går vidare med att jag får visa poliserna vägen till the scene of the crime, så att säga, och när den ene går in till det vettskrämda paret så får jag gå iväg en bit och tala med den andre.
Det frågas vad jag heter, vad har jag för personnummer, har jag några syskon, några barn. Därefter går han iväg och ringer in det till nån slags central för att fastställa att jag är den jag är. När det är klart kommer han tillbaka och jag har tagit reda på vilken port jag egentligen skulle till. Den andre polismannen komme rut från lägenheten och flinar och säger att jag tydligen har skickat in en lapp. Jag förklarar en gång till vad som har hänt och det hela slutar med att den polisman jag pratat med följer med till rätt lägenhet och observerar när jag öppnar den dörren och till slut kan lämna nyckeln.

På kvällen återberättar jag hela härligheten för min fru som bara skrattar och säger: Det är så typiskt dig! Om någon annan hade råkat ut för detta så hade jag blivit förvånad men med dig: nej.

Yo, when the long arm of the law...

Resande

Ofta när våra förtroendevalda "granskas" så tycker jag att det blir ganska småsint och tråkigt.
Jag brukar hävda att politiker inte är mer än människor, vilket i sig är en jävla tur, och vi borde (be)döma dem för vad de uträttar. Idag skriver Aftonbladet här och här om politikernas resvanor.
Klimatkrisen ter sig som ett av de värre problemen mänskligheten ställts inför och skall vi komma tillrätta med problemen så kommer det att behövas att vi anstränger oss tillsammans. Det kommer att krävas att man ändrar sitt beteende och det kommer att bli obekvämt förmodligen.
Vad som också kommer att behövas är att våra förtroendevalda går i bräschen för detta och verkligen föregår med gott exempel. Tyvärr så är det så att det innebär vissa uppoffringar att vara politiker på riksdagsnivå och om man inte mäktar med dessa så kanske man skall skaffa sig ett annat jobb. Det är upp till er riksdagskvinnor och -män att bygga det förtroende som krävs för att vi andra skall känna att det är allvar nu och att ni lägger samma krav och ansvar på er själva som på folket. En eloge till dem som väljer bort flyget för det mer miljövänliga tåget och till er andra: Skäms, ta mig fan!

Entreprenörer

Jag läser kolumnerna i Metro på väg till jobbet. Ibland ganska roliga, oftast ganska intetsägande. En som dock alltid levererar är Johan Staël von Holstein.
Där har vi en kolumnist som drivit "varför laga det som inte är sönder?" till perfektion. Varje tisdag, tror jag, kommer en ny kolumn från denne entreprenörernas ståtlige förkämpe, denne jantarnas nemesis.
Det är bara en sak. Han skriver samma kolumn om och om och om och om igen. Alla fulla av samma gnäll om alla otäcka jantar, oklart vilka de är dock, och alltid så är lösningen på alla problem .. pay attention, här kommer det .. nej, just det, det finns inga lösningar. Bara gnäll, gnäll, gnäll.
Snälla ansvarige redaktör på Metro, avkräv herr Holstein en kolumn som inte redan publicerats alldeles för många gånger.

Riktiga entreprenörer måste man dock beundra.

Pretender

Imorse lämnade jag min son på dagis.
Som vanligt.
Ute på gården stoppade jag hörlurarna i öronen och slog på musiken.
Som vanligt.
Därefter styrdes kosan mot det kommunala transportmedlet som skulle föra mig till arbetet.
Som vanligt.
Väl på plats vid stationen upphörde dock vanligheterna. Där står två vilsna tonåringar och delar ut någon slags reklam. Jag får en av deras freebies och kikar på vad för slags härlighetserbjudande jag har privilegiet att ta del av. Det visar sig att det är Nya(!?) Moderaterna som är avsändare. Själva produkten är en påse frön, morotsfrön närmare bestämt, och copyn är "Moderaternas morötter får Sverige att växa!"
Pojkstackaren ser lite förvånad och besviken ut när jag lämnar tillbaka påsen med ett "Tack men nej tack" och går vidare mot plattformen. Flera tankar om hur fel och illa kampanjen är dyker upp i mitt huvud men det som är så roligt med det hela är att precis när jag tar emot påsen så startar en ny låt i min spelare och det är The Great Pretender med The Platters. Jag står alltså med ett moderat reklambudskap i mina händer, tänker på Fredrik Reinfeldt och hör "Ooh yes, I'm the great preeteender."
Fantastiskt.

Oh yes, I'm the great pretender
Pretending that I'm doing well
My need is such; I pretend too much
I'm lonely but no one can tell.

Oh yes, I'm the great pretender
A drift in a world of my own
I play the game; but to my real shame
You've let me to dream all alone.