Varningstillägg

Jag borde även ha tagit med det faktum att inlägget innan troligtvis kommer att vara förvirrat och sakna egentlig poäng.
Så, now you know.

Aktivitet

Det här med att hålla igång en blogg är svettigt göra.
Vilket i regel är ett kriterium som brukar exkludera mig från vidare aktivitet inom berörda område.
Den här bloggen är och var från start främst till för mig själv som någon slags ventil. Vilket är vad alla som inte orkar fortsätta på inslagen väg brukar skylla på.
Nu känner jag dock att det kan vara dags att uppdatera igen, en gång åtminstone, med en intention att fortsätta men med min historik är det väl kanske inte läge att uppdatera RSS-flödet direkt.

Jag satt och läste den lika delar fantastiska som vämjeliga publikation som i vardagsmun går under namnet Aftonbladet häromdagen. Det jag läste, tillsammans med övriga rikets begåvningsreserv, var Aftonbladet.se.

Jag vill utfärda en varning här innan du läser vidare.
Google Analytics säger visserligen att snittbesökaren har bouncat för länge sen men ändå, en varning är på sin plats.
Jag kommer i texten som följer att sväva ut, förmodligen tappa tråden, säkerligen balla ur i nån rant om något som upprör mig och jag har ingen som helst aning om var inlägget kommer att landa.
Ingen direkt skillnad från alla mina tidigare inlägg egentligen men nu är jag i alla fall ärlig med det.

Jag satt som sagt och läste Aftonbladet på nätet. Här exponeras jag, för första gången, för Stefan Källs öden och äventyr i pajasprogrammet Postkodmiljonären.
Tydligen så har TV4 släppt igenom ett korrekturfel på 75k-nivån som innebar att ett historiskt slag flyttades från 14 juni till 14 juli.

Frågan löd: Vid vilken ort ägde ett berömt slag rum den 14 juli 1800?
A: Marengo
B: Narva
C: Lützen
D: Stalingrad

Detta förbryllade herr Käll så till den milda grad att han svarade Lützen och sortin var ett faktum.
Så långt kan man ju definitivt sympatisera med Stefan Käll men sedan läser man vidare och får höra hans side of the story.

När jag hörde 14 juli tänkte jag på Frankrikes nationaldag, datumet lurade mig och jag blev helt ställd. Jag visste inte att Marengo var rätt, men då hade jag ju Frankrike i tankarna. Jag vill absolut få en ny chans.

Hang on a minute! Hur gick de tankarna när frågan skulle besvaras?
Han hade Frankrike i tankarna och valde därför ett slag utkämpat i Tyskland?
Visst, han var ju rätt ute när han tänkte Frankrike med tanke på att Marengo är rätt alternativ, givet att datumet ändras till juni men jag har svårt att tänka mig att det slag han tänkte på var Napoleons vid Lützen som dels ägde rum 1813 men som också kallas för Slaget vid Grossgörschen och som inte är det slag man i regel refererar till som Slaget vid Lützen.
I min värld träffade han drygt 150 år fel.

Be that as it may, det är inte den intressanta biten.
Det som är intressant - och skrämmande - är att knappt 60 000 människor engagerade sig för Stefans sak och röstade för att han skulle ges en andra chans. Mein Gott! Har folk inget för sig om dagarna? När man dessutom bläddrar till slutet av artikeln, eller artiklarna snarare då detta ju är ett scoop av interstellära mått, så kommer man till kommentarerna. De tre artiklarna har skramlat ihop över 130 kommentarer på Aftonbladet.
Det kanske inte är något att hänga upp sig på men saken är den att det är bra många fler än både AMF-artiklarna och Dawit Isaak-artiklarna har skrapat ihop. Tillsammans skulle jag gissa.

Vad är det som händer när ickenyheter som detta får ett sånt enormt genomslag.

Strindberg var definitivt inte fel ute med att det är synd om mänskorna även om han förmodligen inte förutsåg detta.

Kids say the darndest things

Vi satt vid matbordet häromdagen.
Hela familjen.
Mamma, Pappa och barn.
Vi åt frukost.
Scones.
Med marmelad.
Smaskigt skulle man kunna säga.
Om man inte är min son, vill säga, eftersom man då skulle tro att smaskigt och mums är varandras motsatser och mums är det positiva.
Vilket leder mig in lite grann på spektaklet som skulle komma att följa.
Saken är den att min son just nu utvecklas i en takt som inte helt orättvist skulle kunna benämnas som rasande och i centrum av detta står talet.
Vi försöker så gott det går att vara stöttande, engagerade och oroliga föräldrar och stimulera detta genom att samtala med vår ögonsten till pojk.
Det går sådär.
Eller, egentligen går det rätt bra. Inte så att han är någon slags talets savant tillika sokratiskt under. Snarare lär han sig svärord som om de fanns i blodet och andra ord som om de satt kvar i plåstret. För att fullfölja blodanalogin.
Detta innebär väl i och för sig att han utvecklas ganska nära exakt som andra barn i 2-årsåldern.
Men han svär på dagis vilket inte skänker tillskott på förtroendebanken där om man så säger.

I vilket fall, där satt vi kring bordet och nötte lite med namn om vad folk heter.
Samtalet, mer av en monolog faktiskt, gick ungefär så här:

Mamma heter Mamma.
Pappa heter Kaprate Kid.
Mamma heter Mamma.
Pappa heter Kaprate Kid.
Mamma heter Mamma.
Pappa har stor mage.

WTF?

Ur det blå.
Helt, och då menar jag helt, oprovocerat kommer det här angreppet och plumpa försök till lyteskomik ur den lille mannen på hörnet.
Inte för att han har fel i sak, per se, men vissa saker säger man inte. Ord kan nämligen såra mer än man tror även om man bara skojar.
Satunge.

Snart är det dags för hämtning på dagis.
Hämtning av någon som kommer att få dubbel portion broccoli ikväll.

Vengeance.

Is sweet.

Karl Pilkington

Jag har nyligen dammat av de avsnitt jag har av The Ricky Gervais Show.
Vid det här laget finns det antagligen inte en levande själ som inte har hört denna fantastiska produktion ännu så någon närmare förklaring av det hela känns överflödig.

Efter att ha lyssnat igenom alla de gamla avsnitten från XFM har jag nu kommit till den tredje säsongen av podcasten och fram till ett inslag jag helt glömt.

Jag satt och käkade lunch, för mig själv, och tog det lugnt. Jag var dock inte ensam i lokalen, som man sällan är, och får höra nedanstående varpå jag inte kan kontrollera mig utan brister ut i ett flatgarv. Många hade säkert skämts av de blickar som riktades åt mitt håll.

For God's sake - me belly ache
The doctor said it's me kidney
He said he's got to stick a tube up me knob
I said you got to be kidding me
For God's sake - knob ache

Jag har försökt att läsa poesi och konstaterat att det inte är min kopp av valfritt varmt stuff men detta träffar mig rakt i maggropen. Förmodligen den bästa lyrik jag någonsin kommer att uppleva.

Djävulens Mjukdjur revisited

Jag är ett geni.
Eller, jag önskar jag kunde säga att det är så det är men då skulle jag fara med osanning och det vet man ju vad som händer då.

Jag har fått Teletubbies att försvinna ur familjens DVD-spelare.
Inte så att jag har tagit till några maffialiknande metoder, definitivt inte. Sonen har bara fått en ny drug of choice - Rorri Racerbil.

Believe me when I say that this is the shizzle, my dizzles.

Det hela handlar om en racerbana som ägs av en italiensk snubbe som heter Herr Karbonator.
På den här banan finns en del bilar vilka, får man ändå medge, finns där för att fylla upp vissa stereotyper. Huvudkaraktären, vår protagonist, Rorri är en av dem.

På banan finns även personal. Mer av något slags hjon egentligen med tanke på att det verkar som att de bor på banan. Denna statarstyrka utgörs av mekanikern Store Chris och alltiallon Anna. Anna är den en ordentlig och strukturerad hurtbulle och Store Chris är en slob som gillar munkar. Lite väl mycket, enligt egen utsago.

Utöver dessa finns några bikaraktärer varav den viktigaste är en kanin som agerar comic relief och gör två saker - äter morötter och mekar med sin skateboard.

Som ni förstår är detta en fullkomligt briljant serie och till skillnad från Teletubbies, som för övrigt borde förintas, så händer det något. Store Chris vinner exempelvis en löpartävling mot Anna helt enkelt för att kaninen snor en munk av den tjocke mekanikern som därför pressar sig till blodsmak för att hinna ikapp. Beat that with a stick...

Nu till den egentliga och tämligen enkla poängen med det här inlägget.

Om någon annan har sett den här serien, kan någon svara mig på om den är helt och hållet datoranimerad eller inte. Jag är inte säker.

Konst

Konst ska ju beröra, säger de som vet.
Jag vet inte så mycket om konst men jag vet att det inte alltid är viktiga saker som berör oss. Vilket skulle kunna leda till någon slags post hoc ergo propter hoc-diskussion om konst men det är i alla fall inte jag så intresserad av.
Något som däremot berör just nu är affären kring Anna Odell, ni vet hon psykotiskt-psyksjuka-fast-ändå-inte-psyksjuk-på-riktigt-studenten på Konstfack.
Hon rör upp en del känslor kan man konstatera.
Vissa menar att hon skall ställas som betalningsansvarig för tilltaget, vissa att det hon gjort kanske inte kvalificerar henne som antikrist men nära på och andra är av den åsikten att hey, det är ju konst, give her a break.
Själv så älskar jag när små saker resulterar i konflikter i storleksordningen Gargantua så jag slickar i mig allt jag kan få tag i om affären.
För mig finns två höjdpunkter än så länge.

Först och främst hennes egen kommentar när scoopet debuterade i kvällstidningarna.

Jag vill inte riskera mitt projekt. Men det är noga genomtänkt och ingen ploj.

Hon vill inte diskutera närmare innan det är klart. I maj.
Jag kan ju inte svara för andra men väl för mig själv. I maj har mitt uppmärksamhetsfönster stängt för länge sen. Tala om vad det handlar om, vilken grand plan du har. Peta in en pinne i brasan, if you wish.

Fast lite intresserad är jag ju ändå när jag tänker efter.
Jag vill ju se vad hon ville uppnå med detta, vad hon vill visa. Chansen är väl i och för sig rätt stor att jag inte fattar det ens då men i alla fall.

Vad säger det om en att det krävs att någon fejkar sig till psykvård för att man skall bli ens lite intresserad av vad konstnären har att säga? Dessutom är jag inte intresserad av just det utan snarare av hur konstnären försvarar och rättfärdigar sitt handlande. För sig själv om inte annat.

Höjdpunkt nummer två kommer från ingen mindre än David Eberhard som man självklart bör känna till. Gör man inte det kan jag meddela att han innehar den prestigfyllda posten som lagbas på S:T Görans psykakut.

Han är upprörd.
Mycket upprörd.
Han vet även både en och två saker om konst och vad som är konst.

Han sammanfattar dessa känslor, denna kunskap och sin övriga visdom i ett strålande citat.

Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.

Doktor Eberhard skulle i dagsläget kunna sälja biljetter till det eventet.
Det finns en fantastisk mängd förakt i citatet och en hämndlystnad som man riktigt kan känna i texten. Han går vidare och redogör för hur det hela är ett slöseri med samhällets resurser.
Jag hade gärna sett ett till citat i artikeln.

Något i stil med

Tänk om personen som inte fick vård på grund av det här hade varit Mijailo Mijailovic?

Då hade den här konflikten verkligen kunnat ta fart på allvar.
Det hade varit episkt.

Barn

Vissa människor drivs av en enorm längtan efter små barnfötters tassande steg i hemmet och gärna ett par tre uppsättningar fötter.
Jag har kommit underfund med att jag har quite a handful med min enda grabb.
Jag skulle dock vilja ha en till.
Varför?
Av olika anledningar men framför allt för att allt från befruktning till uppfostran handlar till 105% om Trial & Error.
Jag vill helt enkelt pröva igen. Trycka på quickload så att säga.

Inte så mycket uppfostringsbiten. Den är ett work in progress kan man säga och utsikterna för att pojken skall växa upp med lite folkvett är än så länge fortsatt positiva.

Förlossningen av den lille är en annan femma.
Här finns utrymme för förbättring. Inte så litet utrymme som jag skulle önska heller.

Saken är den att mannen skall vara ett stöd, en klippa, någon att luta sig mot, någon som kan skänka lugn i en situation som faller utanför de ramar som omger begreppet lugn.
Där kan jag konstatera att jag misslyckades. Kapitalt.

Jag har inte någon enorm lust att gå in på de exakta detaljer som ledde fram till att min insats vid min sons kommande till världen inte kan beskrivas som annat än Epic Fail.

Men jag kan ge en liten pointer, en hint om man så önskar, till eventuella blivande fäder som av någon anledning läser detta.

Rätt svar på frågan

Vad fort allt har gått!

är inte

Tycker du? Jag tycker det här är skittrögt!

Testa om ni vill.
Eller inte.
Jag rekommenderar alternativ 2.

BICHOK

Jag lyssnar just nu på en podcast som produceras av tre mormonska nördar från Utah. Den är strålande och handlar om skrivande. Vilket kanske inte gör mig till en mormon men definitivt till nörd. Särskilt med tanke på att den handlar om att skriva fantasy, science fiction och skräck. Både i form av prosa eller som serie. Nördigt är inte mer än förnamnet.
I vilket fall som helst så avhandlas ämnet BICHOK i en kvart i ett avsnitt. Detta är, nördigheten trogen, en akronym som står för Butt In Chair Hands On Keyboard.
Poängen med den är att man inte kan skriva om man inte sitter i stolen framför tangentbordet. I förlängningen hävdar en av personerna att åtminstone han tänker bättre med sina fingrar än med sin hjärna. Hur det är möjligt är aningen oklart men jag skulle kunna göra både en och två kopplingar till Sverigedemokraterna. Vilket är en billig poäng. Lite långsökt dessutom men jag har hört benämningen Tyskarna från Lund också så jag bedömer att jag är hyggligt safe.
Det jag försöker komma till är att jag har testat akronymen av den enkla anledningen att uppdateringsfrekvensen på bloggen har lämnat övrigt att önska. Vilket i sin tur har inneburit att det tiotal människor som någon gång per vecka vill ha kråset smörjt, få sitt lystmäte av förvirrade tankar tvingas till besvikelse. Detta skall det bli ändring på. Var det tänkt.
Saken är den att den övre delen i det här inlägget är skrivet sist och den nedre delen av det är den del där jag "tänker med fingrarna".
Orkar ni läsa vidare så kommer ni att märka varför det här fingerfunderandet inte är något som är helt rätt för mig...

Något är det som inte står rätt till i det lilla landet i norr som av det odödliga bandet Svenne Rubins lika delar träffande som buskishumoristiskt beskrivits som en kokt utan bröd.
Vilket i alla fall får mig att tänka på en gammal Herman Hedning-arc som går ut på att ledaren för den intergalaktiska invasionsstyrkan kallas Lord Encoctmebreu som med hjälp av starka senapskörtlar kan hålla rymdmonstren kort vilket inte riktigt hjälper mot Herman. Men jag glider från ämnet en aning om jag ska gå in på det.
Det är i vart fall något som inte står riktigt rätt till i Folkhemmets förlovade land.
En ekonomiansvarig berättade idag att många har hört av sig och varit oroliga över att de batalt för lite skatt eftersom de fått mer pengar än de ska på senaste lönen.
Det får mig att tänka efter lite.
Exakt hur oinformerad är man om man är rädd att man betalar för lite i och med det faktum att ett av regeringens beslut träder i kraft?
Att de här människorna sitter inne med rösträtt gör mig lite orolig. Jag menar, att de ska få mer pengar efter årsskiftet har ju stått i Aftonbladet!
Undrar om inte det som behövs i vikingalandet är lite gammal hederlig fascism...

Träsket

Robinson ska starta igen.

Många kommer att titta.
Jag är inte inkluderad i dessa.
Många kommer att tycka.
Jag är definitivt inkluderad i dessa.


Däremot så läser jag Aftonbladets små porträtt av de deltagande stackarna med förtjusning.
Det är i sanning en brokig skara människor som skeppats till mangroveträsken för att stå på plankor, festa på palmhjärtan och plågas av insekter.
Beatrice, exempelvis, har inte bara sökt till Idol och varit med i Villa Medusa tidigare. Hon har även två totempålar hemma som hon gjort själv. Med motorsåg.
Eller Erika, vars speciella egenskap är att hon håller Robinson-Robban högst på listan över favoriterna i tidigare Robinsonsäsonger.
Josefine är duktig på att dyka och hålla andan så hon var ju såklart ett mortal lock.
Jarmo har både jagat, varit bonde och byggt hus och Lukas är rädd för den moppemusche som kommer att ta plats på överläppen. Han är dessutom noga med att påpeka att han ville "skaka om lite i snökulan" och därför sökte till programmet.
Men bäst av alla är ändå Erik Billing som deltar i programmet eftersom han ”fick ett gudomligt ögonblick och eftersom jag är här nu så var det meningen”. Han är dessutom "en centralfigur i Malmös punkkretsar".
Vad betyder det?
Vem har försett tidningen med den informationen?
Och, kanske främst, vad innebär det för perks för honom?

Den magnifika lineupen till trots spår jag ett tittande från min sida som kommer att befinna sig mellan sporadiskt och obefintligt på skalan.
Men ändå kan jag inte låta bli att känna en stark fascination inför dessa människor som vi (ni) snart kommer att få se undernärda och lidande i ett träsk långt från oss i en TV nära oss (er).

På spaning efter den tid som flytt

Världen är inte vad den har varit.
Det finns ett talesätt på utrikiska som lyder "boys will be boys" men det talesättet har förlorat sin validitet.
Det är det man kan konstatera efter att ha firat jul och nyår med både friden och fröjden inblandat.
Inte för att jag har varit med om någon världsomvälvande upplevelse men jag kan ändå slå fast att pojkar inte riktigt kommer att vara pojkar för alltid.
Jag ska förklara.
Jag har en syster.
En syster som är ganska mycket yngre, knappa tio pinnar för att vara ungefärligt exakt och hon är ute och slarvar, spiller på sig och träffar pojkar och allt det där.
Under den typen av verksamhet skaffar hon sig en del erfarenheter som hon glatt delar med sig av efter bara en liten del tjat och hot.
En anekdot lever kvar särskilt i minnet och den kommer att ha en viss betydelse längre ner så den här gången måste du läsa hela inlägget för att förstå ordentligt. Eller nej, egentligen inte men det kommer att finnas en liten koppling, röd tråd skulle man kunna säga. Fast de flesta tappar jag ju redan vid rubriken så det var väl skit samma.
Anywho, syrran hade varit ute på galej och allmänt hallabaloo och bestämde sig tillsammans med en kompis att dra vidare och skaffade skjuts med en någotsånär jämnårig pojke som utöver att inneha ett körkort även för kvällen disponerade en automobil.
De åkte en bit och egentligen har jag ingen koll på hur det hela gick till och vad som hände för det jag kommer ihåg är bomben som släpptes sist av allt.

Vi behövde inte betala bensinpengar i alla fall.

Ursäkta, en gång till. Vad sade du? Bensinpengar? What the...?

Detta implicerar att et i vanliga fall brukar ske någon typ av monetär transaktion efter det att två flickor skjutsas av pojkar vars främsta egenskap och kännetecken är att de snart kommer att få blod att cirkulera i hormonomloppet.
Efter att ha förhört mig om detta faktum så får jag detta bekräftat.
Så var det definitivt inte på min tid och då skall man komma ihåg att den tiden inte utspelade sig för så vansinnigt länge sedan. Även om vissa fruar säkert skulle hävda att det var oerhört länge sedan men det är ett annat inlägg. I vilket fall så var det inte tal om bensinpengar från flickor till pojkar. Sexuella tjänster, däremot, det var det tal om. Dock bara i bilen så länge den fortfarande var tom på allt vad flickor heter. När det väl satt kvinnfolk i bilen så flinade vi bara fånigt och hoppades att verkligheten skulle förvandlas till en film av pornografisk natur. Men jag glider bort från ämnet.
Min syster betalar soppapengar för att få skjuts av pojkar i bil.
Jag ska inte ge mig in i att diskutera hur attraktiv min syster är eller hur stora chanserna är att pojkarna i fråga skulle vara intresserade av kurtis. Jag är inte uppvuxen i familjen Fritzl. Men jag kan inte se några uppenbara hinder, hon har fem fingrar på varje hand liksom.
Ändå betalas det soppapengar. Jeez...
Dessutom lyckades hon med konststycket att inte få komma in på en fest på nyårsafton.
Inte heller något som hade skett på min tid av liknande anledningar.

På tal om fest så var jag själv på en fest nyårsafton.
En fest jag lyckades bli utkastad från.
Efter mindre än tio minuter.
Av en 19-årig halvpackad blondin.
Bra jobbat.

Alltså, det finns lite mer i den historien egentligen. Saken är den att lejonparten av sagda nyårsafton tillbringades hos svärföräldrarna och undertecknad började värma med svärfar ganska tidigt vilket resulterade i att man var ganska bra i ordning redan vid åttarycket.
Efter det gick det utför och någonstans efter vägen kom jag att tänka på att det skulle vara en bra idé att krascha partajet som yngste svågern befann sig på. Vilket också hände.
Jag är ingen åldersrasist, eller lite, men inte i den här historien för annars funkar den inte. I alla fall så dyker jag och svåger modell äldre upp på festen i fråga, klampar in och förväntar oss självklart att vi skall vara kungar på stället. Eller jag gör det i varje fall.

Det händer inte.

Vad som däremot händer är att den tidigare nämnda blonderade tjejen med förmodad trampstamp drar ut mig och svågern på verandan och frågar ut oss om varför i helvete vi är där.
Jag är såklart oerhört dryg och arrogant och snurrar upp henne på läktaren.
Tycker jag vid tillfället.
Och det kanske jag gjorde i och för sig, klart är åtminstone att jag var dryg.
Det hela slutade med att hon undrade varför vi befann oss på en fest där vi var tio år äldre än samtliga.
Att det skulle finnas ett uns av sorglighet i det undgick ingen varpå refrängen var det vi tänkte på i nästa läge.

Man måste ändå beundra en liten blondin som drar en snubbe som lätt har en linjal och 50 kg upp på henne ut på verandan och läxar upp honom och påpekar att han borde ge sig på någon i sin egen storlek. Åldersmässigt talat.

Svunna tider kommer inte igen kan man konstatera.

Djävulens mjukdjur

Rubriken refererar förstås till Teletubbies.
Ni som inte är bekanta med dessa bör, förutom att flytta ut från under en sten, inte googla dem eftersom ni aldrig får ut dem ur era liv när de väl satt klorna i er.
Min grabb är fast i just ett sådant missbruk och det ter sig på lite olika sätt from time to time.
Just nu tittar han på en DVD där de pastellfärgade mjukisdjuren firar jul.
Han är dessutom i någon slags fascistoid fas i sin uppväxt och agerar polis så fort någon, oftast katten, gör något som inte faller vår hushållsmussolini på läppen.
Detta får en lite intressant effekt när han andäktigt sitter framför Teletubbies.
För på den här DVD'n finns en episod där en gula får en julklapp bestående av julgransglitter och allehanda girlander. Hon blir såklart utom sig av lycka. Fram till punkten då deras dammsugare äter upp hela presenten.
Och det är här som effekten jag nämnde kommer in i bilden.
När pojken ser detta utspelas så går han apeshit.
Han blir helt sinnessjukt arg och skriker och gormar och gråter av ilska.
Och det slutar inte förrän dammsugaren jagats runt huset av sina kramgoa husbönder och spottat ut allt julpyntet. Först då är allt frid och fröjd igen och lugnet sänker sig återigen över det lilla hushållet som styrs med järnhand av en tvååring.
Och friden råder.
Ända tills en smällkaramell dras itu på TV'n.
Då är vi där igen.
Apeshit...

Gudfadern

I juletid har man inte mycket för sig mer än att ta det lugnt.
Men ibland får man ett bryskt uppvaknande.
Kom in på muggen häromkvällen hos svärföräldrarna efter att min grabb hade varit där.
Där får jag se detta:


Självklart blir jag förskräckt.
Jag förstår att pojken kom ut från toaletten...

...with nothing but his dick in his hands.

Pippi Långstrump

Min grabb gillar att lyssna på sagor.
Framför allt sagor om Pippi Långstrump.
Just nu lyssnar han på en som handlar om att Tommy, Annika och Pippi rymmer hemifrån.
Allt gott och väl så långt.
Men saken är den att när man lyssnar med lite vuxnare öron än de man hade när man hörde sagorna senast så utkristalliseras en del aningen obehagliga detaljer i berättelsen.

Först och främst så har Annika ett väldigt humör i den här sagan.
Berättelsen tar nämligen sin början med att Tommy och Annika befinner sig i Villa Villekulla fullt upptagna med att leka med Pippi. De glömmer bort tiden, som barn kan göra, och hastar därför hemåt. Väl där så får vi lyssnare veta att de lovat att vara hemma klockan åtta och nu släntrar de in med andan i halsen klockan elva.
Naturligtvis är deras föräldrar lite upprörda över detta vilket leder till att mamman förmanar sina barn och menar att det får vara ett slut på det här nu och påpekar också att barnen aldrig klarar att hålla tider. Som förälder kan jag tycka att det är en perfectly fair point.
Annika tycker annorlunda, tänder på samtliga cylindrar och får direkt ett utbrott på sin mamma.

- Du bara skäller och skäller hela tiden!

Detta håller inte mamman med om såklart varför schismen är ett faktum.
I nästa scen kommer Annika in på Tommys rum och vi förstår att konflikten med mamman fortfarande tynger Annika en aning eftersom det första hon säger är:

- Du bara läser och läser hela tiden!

Tommy, uppenbart luttrad, sväljer inte betet utan talar om sakligt vad han läser och gör sitt bästa för att muntra upp systern och försöker entusiasmera henne att känna intresse för berättelsen han just konsumerar.
Detta avbryts dock av mamman som ropar upp till barnen att de skall gå och borsta tänderna och inte glömma att tvätta halsen.
Nu brister det ännu en gång för Annika som prompt får ett utbrott på sin mamma och släpper, med hög röst, bomben att hon ska rymma hemifrån. Eller borde i alla fall så hon slipper det ständiga skällandet.

Morgonen efter så sitter familjen vid frukostbordet och samtalar och någonstans efter vägen kommer de in på sysslor varvid dagens scenario utkristalliseras och det innebär att barnen skall rensa jordgubbslandet. Tommy kommer med en lam protest med hänvisning till det vackra vädret. Hans syster, däremot, går naturligtvis ape-shit och det hela slutar med att de rymmer hemifrån. Mamman står kvar, helt handfallen och ber Pippi att rymma med dom för att hon "ser efter dom så bra".
Hur gick det till?
Och på vilken nivå är det ansvarstagande föräldraskap?
Att be en jämnårig polare till sina ungar att rymma med dom för att se efter dom?
Jesus Christ!
Föräldrarna bara accepterar sitt totala misslyckande men gottgör det en aning för sig själva med att skicka med en barnvakt i form av ungarnas bästa polare. Jag sitter inte inne med alla lösningar men jag tycker mig i alla fall kunna se att allt inte står rätt till med Annika. Hon är utagerande och hela tiden arg. Något är det som ligger i bakgrunden.
Jag vill inte hoppa direkt till övergrepp men något är det.
I vilket fall, hon behöver hjälp istället för enablers.

Loons

Igår kväll satt jag i soffan med the missus och åtnjöt en stilla kväll av allmänt slappande.
Helt plötsligt hör vi hur det är någon som för ett satans oljud utanför lägenheten. Det låter som om ett par firmor förlagt julkravallerna mitt i det lilla bostadsområdet i norra Stockholmsområdet.
Försiktigt viker jag bort en av gardinerna för att få en glimt av det upplopp jag hör är i full gång utanför fönstret - och förvånas vid synen av en ensam man som hoppande och skuttande förkunnar med stark och hög röst att detta är en ny skog.
Vad han menar är i det här läget oklart.
Och med det här läget men jag i skrivande stund för jag har fortfarande inte en jävla aning om vad fan det handlade om.
I vilket fall, efter att han delgivit kvarteret informationen rörande skogen så skuttar han vidare i riktning mot parkeringen och byter frasen om skogen mot det något mer generiska "halleluja!".
Kvar sitter en förvirrad Kaprate Kid med fru och fattar inte ett smack.

Det finns ett uttryck på engelska som sammanfattar uppsynen i den lilla lägenheten:

Utter bewilderment

Janne G

Ja, vad händer då, Herr Guillou?
Man kanske vurmar för IPRED?
Bilden är för övrigt länkad från Super Communications websida och det är ju reklam så ökad spridning är väl bara bra, tänker jag...

Var annars på luciafirande igår.
På dagis.
Stort.

Gömda

För tillfället pågår beef.
Mellan två giganter.
Monica Antonsson vs Liza Marklund.
De två giganterna är givetvis Liza Marklunds ego som av nöd tvingats delas mitt itu.
1-0 till Liza direkt vid invägning, således.

Bråket, som jag hoppas kommer utvecklas till medialt rallarslagsmål, går ut på att Antonsson har skrivit en bok som går ut på att Liza farit med osanning i sin bästsäljare "Gömda". Liza är såklart irriterad över detta för att inte nämna huvudpersonen "Mia" som har smällt till med att en JK-anmälan av Antonsson.
Antonsson har dessutom, enligt egen utsago, varit en av dem som "vurmat för Mia" men sedermera släppt den uppfattningen till förmån för en som kan uppfattas som lite mer av en antagonistisk ståndpunkt. Om man heter Liza eller Mia, vill säga.
Det här paradigmskiftet i Monicas uppfattning om vad som är sant eller inte har uppkommit efter att hon träffat både Mia och de personer som i Gömda utmålas som Satans avkomma.
Till att börja med så har Monica träffat Mia i ett mötesrum utrustat med skottsäkert glas. Det mötesrummet hade tydligen utnyttjats när Salman Rushdie tidigare varit på besök i samband med "Satansverserna" och det "kunde ju vara bra även nu" motiverades det valet. Jag är inte jätteintresserad av vem som ljuger och inte i allt detta och oavsett vilket så tycker jag att det är lite att ta i att dra paralleller mellan Salman Rushdie och Mia. Men anyway.
På det här mötet så stannar Monica upp och tänker, hang on a minute, nåt stämmer inte riktigt här. I efterhand släpper hon det fantastiska citatet:

Hur ska jag säga... jag vill inte säga att hon såg korkad ut. Man lever med de förmågor man har och hon hade kanske inte de bästa.

Här läggs grunden till Monicas lust att gå till botten med allt detta och senare så blir hon kontaktad av en av Mias exmän som menar att nu måste alla lögner och skriverier upphöra. Efter det sätter sig Monica och skriver på det scoop som senare blir till den bok som det nu bråkas om.

Oavsett hur det går, vem som talar sanning eller huruvida Mia är korkad eller inte så kommer i alla fall jag att slicka mig om läpparna och suga i mig av det fantastiska i slagsmål förda i media.

IPRED revisited

Nytt uttalande gällande IPRED.
Läste i Aftonbladet ett citat från Joakim Nätterqvist som, enligt artikeln, är "känd från Arnfilmerna".
Han menar att det är "viktigt att vi sätter igång en diskussion om de här frågorna".
Jag undrar, vilka frågor?
Menar han frågan om fildelningen som etablerat fenomen i vårt samhälle?
Eller menar han frågan om huruvida privata intressen bör ha polisiära befogenheter i nyss nämnda samhälle?
I vilket fall sätter han fingret på exakt vilken nivå av verklighetsförankring han kan ståta med när han släpper följande bomb.

- Inte ens filmen Arn, som jag varit med i, går ju med vinst.

Oh, gee, I wonder why!

Kanske för att den, hur ska jag uttrycka mig, SUGER GETPUNG?

Alltså, jag har sett filmen. På DVD kan jag tillägga, bought and paid for så jag har bidragit till att finansiera eländet. Skulle jag få möjligheten att välja en del av filmen och upplevelsen att reklamera så skulle jag välja alla delar, från inköp och betalning till ilskan och besvikelsen efteråt. Skulle jag vara tvungen att välja något så skulle jag inte välja att få mina pengar tillbaka utan de 18 timmar jag spenderade på filmen. Jag vet att den tydligen inte är så lång men det kändes som lejonparten av ett dygn när jag såg den. Ge mig min tid tillbaka!

Men man kanske inte ska vara så förvånad. Jag har läst böckerna och kommer alltid tillbaka till samma gamla talesätt.

Skit in - skit ut.

Religion

Det finns en bitter man som skriver en blogg som alla borde läsa.
Den är bra, rolig och intressant. Generellt sett.
Och stundtals briljant.
30+ heter den, alla borde läsa den och när jag läste detta kom jag att tänka på den gången jag inte viftade förbi de dörrknackande jesuskrängarna med ett avmätt keep walking utan faktiskt bjöd in dem i lägenheten.
På kaffe. Eller te. Som de inte ville/fick dricka ändå.
De här specifika predikoknallarna var mormoner. Eller det var dom inte eftersom det tydligen är ansett som lite fult att kalla dem det. Den korrekta termen är missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vilket innebär att de kommer att förbli mormoner i min värld.
Anyway, de fick komma in, slå sig ned och börja berätta om alla fantastiska saker som deras specifika gren av kristendom hade att erbjuda.
Jag minns inte allt, inte mycket alls för att vara ärlig men jag kommer ihåg hur samtalet slutade.

Det är nämligen på det viset att om man ansluter sig till den mormonska gemenskapen så kan man bland annat åtnjuta en uppgradering av äktenskapet, ett slags Giftermål 2.0 kan man säga. Och det fina i kråksången är att då är man inte bara gift med sin älskade partner i detta livet utan även i evigheten.
Skulle vilja se dom försöka sälja in det till en muslimsk, extremistisk självmordsbombare med tanke på hela biten om oskulderna man inkasserar i himlen.
Men åter till tråden. Där satt vi och de hade identifierat vad de trodde skulle vara den största uspen för min del - evighetsgiftermålet.

Mormon 1: Men skulle det inte vara alldeles underbart att när detta livet är till ända så kan du vara förvissad om att du och din fru kommer att fortsätta vara gifta även i nästa liv?

Kaprate Kid: Nej, tack. Det räcker gott och väl med den här tiden men kan ni garantera motsatsen så kan vi diskutera affär.

Det kunde dom inte.

Ipred

Ingen har nog undgått debatten som rasar angående Ipred.
Jag har varken lust eller ork att ge mig in i den.
Däremot så läste jag något intressant på Aftonbladet idag.

"Utan Ipredlagen kommer det inte bli några fler svenska filmer i framtiden."

Detta är det bästa argumentet mot Ipred jag har hört hittills.

Scanditoy

Don't buy the toys that make the noise.
Men om ni gör det så se till att ni får tag på en ordentlig produkt.
Jag har vissa synpunkter på en av min sons nya leksaker, därav mailet nedan.

-------------------------------------------------------------------------------

Hej,

Med anledning att min son häromdagen fyllde år gick ett litet firande av stapeln under vilket presenter delades ut. En av dessa presenter bestod av ett paket innehållande en leksak som kallas för "My first PC". Såvitt jag kan förstå är detta en produkt som i Norden marknadsförs av er.

Nu till anledningen till denna skrivelse.

Jag vill först och främst påpeka att min son har enormt roligt med sin lilla dator och leker med den flera gånger om dagen.
Inga konstigheter så långt.

Vad jag däremot har synpunkter på är emballaget i vilket leksaken levereras. Mer specifikt angående dokumentationen på baksidan av nämnda emballage.

Produkten utger sig för att vara en "Inlärningsdator" och efter det påståendet dyker följande upp:

"6 st inlärnings aktiviteter som introducerar bokstäver, stavning, siffror, räkning, föremål, former musik och spel."

Här infinner sig en viss skepsis hos mig då jag ser tre uppenbara fel i texten. Detta på beskrivningen till en "inlärningsdator".

Till att börja med skriver man i normala fall ental med bokstäver men det kan man bortse från i det här fallet då det är litet mer än en passus.
Samma sak med det uteblivna kommatecken som skall komma efter "former".
Däremot så är "inlärnings aktiviteter" ett ord som skrivs ihop.

"10 st sifferknappar som omvandlas till musik tangentbord."

Den här meningen har jag inga förslag till men jag får inte ihop det till någon slags begriplig svenska.

"Stor LCD-skärm med roliga animationer."

Här finns inget direkt fel men vi kan definitivt konstatera att vad som är stort eller inte definitivt är föremål för subjektiv bedömning.

"Vikbart bärhandtag."

Något sådant finns inte på produkten. Däremot finns ett handtag som kan skjutas in och dras ut. Jag antar att det har att göra med friskrivningsklausulen om att avvikelser i produkten kan förekomma så inga konstigheter där egentligen.

Ytterligare kan jag konstatera att det på ett flertal ställen finns, eller snarare inte finns, bindestreck som fallit bort och andra konstiga formuleringar.

Inget av det jag anmärkt på är stora saker men jag är av den uppfattningen att högre krav går att ställa på en produkt som aspirerar på att vara en inlärningshjälp för min son.
Jag behöver knappast påpeka det underskott av förtroendekapital som uppstår när beskrivningen av denna inlärningsdator använder sig av felaktigt språk i sin dokumentation.

Jag förstår att det är många fallgropar som kan komma att uppstå i översättningar och annat inför lanseringar av sådana här produkter men jag hoppas att ni framledes skall ha möjlighet att hålla bättre uppsikt över sådant här och kunna leverera produkter som i större grad matchar de krav som föräldrar idag ställer på det som skall understödja barnens språkliga och senso-motoriska utveckling.

Vänligen

Kaprate Kid