Kaprate Kid

Brian Dunning

2011-09-28T18:39:00.004+02:00

Var ett tag sen.
Skulle kunna skriva någon slags nudge-nudge-quip om äktenskap och bitterhet men låter bli.
Eftersom jag är lat.

Anywho, det har blivit dags igen.

Saken är den att jag har en flickvän.
Som jag idag käkade lunch med.
Men det är inte viktigt, eller det är det men det är inte poängen med detta.
För det som händer under lunchen är att jag hör fragment ur konversationen några bord bort.

Där sitter en snubbe omgiven av två kvinnor.
Samtliga i trettioårsåldern klädda lite sådär lagom karriäristiskt med kostym i mellanklass och motsvarande dräkter. Jag passerar bordet fem minuter innan med destination kaffet och hör hur de pratar om värderingar och hur "jaag fungerar".

Jag suckar lite och kräks lite inombords men lyckas få tag på kaffe och sätter mig igen.
Nu hör jag hur kvinnan som just deklarerat hur just hon "fungeeraar" prata om det orimliga i att det brinner rymden och hur det hade förstört allting.
Jag fattar ingenting och bryr mig mindre fram tills nästa mening när jag hör att det hela handlar om Armageddon - den gamla actionstänkaren med John McClane i huvudrollen.

Här lägger hon ut orden om hur filmen var jättebra och allting fram tills dess att det brann i rymden.
Allvarligt?
Du tycker att det är det som är problemet med den filmen?
Du accepterar gladeligen att det kommer en asteroid i storleksordningen enorm mot jorden och att det enda sättet att rädda jorden är att placera Hudson Hawk, Garland Greene, Coach Yoast och Larry Gigli i ett rymdskepp för att spränga asteroiden i två bitar genom att landa på den och borra sig ned till mitten?
Och du hakar upp dig på att det brinner i rymden?

Naturligtvis är det inte det som är problemet.
Och naturligtvis så förstörde inte det upplevelsen av filmen för kvinnan på lunchhaket.
Hon ville såklart dra handen över Willis skalle och ligga med Ben Affleck som alla andra men hon har upptäckt Goofs på imdb och måste nu utbilda samtliga i hennes närhet om att det kan inte brinna i rymden eftersom det inte finns syre där och...
Tack för att du informerar mig om det! Hade jag varit dum i huvudet så hade det varit nyttig information. Som tur är så har jag gått mellanstadiet så jag vet hur eld funkar men tack ändå.

Ibland händer löjliga saker på film och ibland så förtar det upplevelsen men i det här fallet är det inte så. Det är en Bruce Willis-film för fan, saker ska explodera och brinna, skit samma var. Punkt.
Men självklart så fattar hon ju det och just därför så måste hon kokettera med att såga Armageddon bara på grund av att det brinner i rymden.
Sluta. För. Helvete. Omedelbart.

För övrigt så är att såga Armageddon lite som att sparka en pensionär.
Som är blind.
Och ligger på marken.

Sverigedemokraterna

2009-10-21T23:14:00.002+02:00

Jag funderade en del på att skriva en liten analys av Jimmie Åkessons lilla äventyr i kvällstidningsdjungeln häromdagen.

Någon sådan analys blir det inte.
Det skulle vara redundant till att börja med.

Fast egentligen, jag kan nog inte hålla mig, det får bli någon liten reflektion av spektaklet.

För det första tycker jag att det är lustigt hur Herr Åkesson tycker att det är helt på sin plats att referera till någon slags obskyr avhandling eller något av en ännu mer obskyr filosof som har hittat på ett låtsasord som Jimmie just hittat på Wikipedia. Lite senare i texten kommer helt ogrundade uppgifter om att tio(!) islamistiska terrororganisationer finns etablerade i Sverige.
Sug på den karamellen en stund.
Självklart tvivlar jag inte på Jimmies ord, han verkar vara en hyvens kille, bildad och det.
Därför blir åtminstone jag en smula förfärad över detta. Jag tror inte ens Jimmie Åkesson skulle hävda att alla världens terrororganisationer är islamistiska vilket i sin tur rimligen borde innebära att om tio(!) islamistiska terrororganisationer har öppnat butik i Svedala så borde det även finnas andra franchisetagare i terrorsvängen. Sverige torde således ha flest terrorister per capita i världen.

I övrigt finns egentligen inte mycket att säga om texten. Det är skräp, från början till slut, bortsett från ett stycke.

Den västerländska erfarenheten ses som ett högre utvecklingsstadium, som resten av världen bara inte hunnit uppnå ännu.

Här har han faktiskt en poäng, låt vara oavsiktligt och inte alls den han själv vill göra men detta är ett problem. Jag behöver knappast gå in på varför och i det här sammanhanget så är den diskussionen antingen ointressant eller omöjlig så vi hoppar det.

Det jag undrar när jag läser detta är vem som går på det. Det måste ju vara den redan övertygade väljarbasen och behöver man mata dem med sådant här så var de kanske inte mycket att ha till att börja med. Men om man stannar upp ett ögonblick och funderar lite så ser jag ingen annan slutsats än att effekten av detta är att den som säger detta verkar dum medan den som tror på detta är dum. Jag är inte säker på vilket som är värst ännu.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att fnissa lite över Fredrik Reinfeldts kommentar till alltihop. Visst, han och övriga partiledare - Rottingmajoren undantagen - tar klart avstånd från detta och uttrycker sin avsky helt enligt gängse rutin. Saken är bara den att Statsministern länge konsekvent vägrat att svara på om ett samarbete med SD kan bli aktuellt. Han har ju till och med anklagat oppositionen för att styra medieredaktioner landet över i något slags anfall av paranoia.
Om man tillåter sig att vara lite elak kan man tänka sig att en initial reaktion i det blå lägret var ett enkelt

Men för helvete, Jimmie...

Tradition och rötter

2009-09-17T10:51:00.004+02:00

Häromwhatever så besökte jag Filipstad.
För första gången i mitt liv.
Stort.

Där gick nämligen Oxhälja av stapeln.
Frågar man arrangören så är det Sveriges största marknad. Oklart dock hur de räknar men konstateras kan att det är den tätaste koncentration av truckerkepsar och foppatofflor jag någonsin har sett. Eller egentligen inte, snarare är det så att foppatofflorna har ersatt truckerkepsarna medan t-shirts med tryck agerar knallekonstant.
Dessutom snackar vi inte vilka tryck som helst, oh no, vi snackar vargar i heltryck och krucifix med den underfundiga bildtexten "Så kan det gå, snickarjävel".
När Mr. Dilkington menade att det finns bakterier som lever rikare liv än inuiter så yttrade sig Stephen Merchant och menade att "That's got to be offensive" och lite så känner jag när jag ser den t-shirten.

Jag ska inte sitta här och döma men som en sista reflektion kring langosinfernot så kan man konstatera att det inte verkar helt lätt att vara emo i Värmland.

Nåväl, det om det, jag tyckte ändå det var rätt mysigt och jag träffade en serietidningsnörd som faktiskt var i särklass. Jag frågade efter en samlingsvolym av Achilles Wiggen, varpå han kommer med svaret att nej, det har tyvärr inte utkommit någon sådan och han tyvärr saknar 3:e och 6:e episoden så han kan inte sälja hela serien till mig.
Ni som greppar detta vet att det är stort.
Ni andra har rätt i att det är nördigt.

Jag köpte Trickysmällare också.
Inte så roliga som när man var sju år gammal kan man konstatera...
Min grabb tyckte att dom var kul dock men han var mest intresserad av att äta dem vilket ganska effektivt satte stopp för den verksamheten.

Så vi rörde oss vidare till hembygdsföreningen där man kunde köpa kolbulle och smedklämma. Det bästa här var såklart där man kunde titta på smederna. Vilket vi gjorde. Under entusisastiska små skrik från grabben om att Smepelle skulle kunna dra ut tänder. Det erbjöd sig lagbasen bland smederna att göra. På pappan. Till pojkens stora glädje.
Det ledde till att familjen avlägsnade sig från platsen. Jag är osäker på hur långt man kan lita på värmländska hembygdssmeder.

Men in alles så var det en trevlig dag, jag köpte korv av Vild-Hasse, åt ingen som helst langos, uträttade behov bakom en presenning och bjöds på rysk soppa.

Återbesök nästa år som ni förstår.

Slagen och Ömheten

2009-08-21T22:59:00.005+02:00

Det blir ingen ursäkt den här gången.
Bara att acceptera att det blir skrivande när det finns inspiration som i sin tur kommer när det händer intressanta saker i mitt liv vilket det har varit glest med på slutet.

Men nu har det hänt grejor må ni tro.
Inte specifikt för mig men ute i världen.
Den stora utanför min gata där jag bor.

Israel är arga.
Igen.
Bara inte lika färgstarkt som när ambassadören fick tuppjuck på Moderna och kastade hårtorken i badkaret.
Nu är det istället Aftonbladet som publicerat en artikel som nog inte är på någon short list till Pulitzer om man säger.

Man kan tycka vad man vill om artikeln som satte igång alltihop och själv har jag en uppfattning som innefattar hönor och fjädrar.
Sant i vilket fall är att det verkar göra mig till antisemit. Hepp!

Börjar inte det bli en ganska tröttsam anklagelse för övrigt?
Jag har inga som helst problem varken med judar eller Israel men jag har lite svårt att acceptera att en nation som inte tvekar att elda upp barn med fosfor anser att antisemitism är det värsta som står att finna på jordens yta.

Ännu mer tröttsamt är det att behöva klargöra att jag har precis samma problem med att palestinska organisationer spränger folk mitt i lunchlatten.

Nåväl, inga nyheter för nån i det men jag blir så trött.

För att inte tala om Nya Zeeland vars befolkning verkar bestå till 83% av rikspuckon i Nimitzklassen. Nu är ju det opinionsundersökningssiffror men ändå. Nåt är ruttet och det är inte i Danmark den här gången.

Bör en smäll som en del i en god tillrättavisning från en förälder vara brottslig i Nya Zeeland?

Alltså, hur kan man ens överväga att svara nej på en sån fråga?
Tycker man på allvar att det är ok att slå sina barn och att man gör ett bra jobb som förälder när man gör det då är man en idiot.
Det är inte svårare än så.
Tråkigt för Nya Zeeland där 8 av 10 invånare verkar vara dårar.
Välkomna in i matchen.

Jag har hittat en ny blogg också.

Irène Seth som är oppositionsråd i Upplands-Bro kommun skriver en blogg som förvisso inte kommer att riva ned några litterära priser men som likväl bjuder på intressant och matnyttig information och kunskap.

Ur denna aldrig sinande flora av klokskap får vi till exempel veta att det nuförtiden är Moderaterna som har den bästa miljöpolitiken. Oklart varför.
För mig som var av uppfattningen att Moderaterna inte har någon miljöpolitik värd namnet så är detta ett uppvaknande och jag står rättad inför bättre vetande.

Hon har dessutom bjudit på följande pärla i ett av landets större medium.

Jag blev jätteförvånad! Jag tänkte: jaha, sverigedemokraterna är kanske ett socialistiskt parti. Sen gick jag in på deras hemsida och läste. Det var ett misch-masch av olika partiers politik.

Sådan koll på samtiden och omvärlden är jag nog inte ensam om att imponeras inför.

Det är ju dags att lägga gamla käpphästar åt sidan, det är ju trots allt valår nästkommande.
Därför har jag börjat läsa politiska bloggar igen.
Ju lokalare desto bättre.
Det mest intressanta ska bli att se hur Micke Höglund har tänkt att lägga upp sin kampanj.
Förhoppningsvis blir det en mix av aktiviteter där bloggande får ett stort utrymme.
Är man en ideolog av Höglunds kaliber så är det att beröva sin omvärld något viktigt om man inte delar med sig av sin insikt.

Spännande tider mina vänner, spännande tider.

Make me an island...

2009-06-22T14:59:00.002+02:00

...put me on it and leave me the @#%& alone!

Jag har surfat Flashback igen.

Jag har också skrivit ett långt inlägg om det.
Jag har även raderat det för att ersätta med nedanstående.

För grejen är den att jag har inget emot Flashback, jag gillar det forumet.
I något slags frustrerande guilty-pleasure-kind-of-way.

Men beef är med Sverigedemokraterna.

För sådana finns det på Flashback.
Fast de kallar sig "nationella", vad nu det betyder.

Anywho, de finns de som tycker SD är läskiga.
Själv tycker jag att de är lustiga.
I min värld är SD Sveriges amish.

Kultur är väldigt viktigt för SD.
Det är nämligen det som definierar vår nation och oss som folk.
Det och "hög grad" av etnisk likhet. Oklart vad det egentligen betyder men fair enough.
Det är här som amish kommer in i bilden.
För grejen är den att Sverige är ett ganska gammalt land med kultur, sedvänjor och traditioner som sträcker sig en bra bit bakåt genom historien och dessutom har detta sett olika ut under olika tider.
Vad SD vill göra är att ta någon slags snapshot av Den Svenska Kulturen och i princip säga "hit men inte längre".
Precis som amish, som inte har några som helst problem att använda uppfinningar som hjulet eller maskiner som råkar nämnas i Bibeln men är det mer nymodigt än så så säger skräddaren bestämt nej.

Nu är det såklart en vild generalisering och en inte helt sanningsenlig beskrivning av amish, som jag för övrigt inte har något emot. But you get my point.

Vad SD drar för gränser är för mig lite oklart men jag har hört herr Åkesson kontra i en debatt med det bländande svaret "jag har läst det i en bok" så jag antar att det är fler än jag som känner att gränserna är lite luddiga.

Det är först här som jag blir ordentligt frustrerad.
Hur kan man lyssna på dessa stolligheter till idéer och tycka att fan, den där Jimmie är the dogs bollocks?
Hur kan man inte se parallellerna till 30-talets Tyskland?
Och om man nu ser dem, hur kan man fortfarande tycka att fan, den där Jimmie är the dogs bollocks?

Se där, Godwin's lag.
Helt på egen hand.
Brilliant.
Eller inte.

I vilket fall, dags att sätta punkt.

Tröttheten rullar in

2009-05-29T14:57:00.003+02:00

Snart ska jag vara ledig.
Och det ska bli så jävla skönt.
Just nu är det två saker jag vill bort ifrån; studenter och Magnum Coltrane Price.
Den första gruppen representerar just nu allt dåligt i världen och den senare får för dagen representera debatten kring efterlevandeförsörjning, förlåt, upphovsrätten.

För att först avhandla ämnet studenter så finns det inte så mycket att säga mer än att hela innerstaden borde spärras av från jävla studentflak och annat elände. Låt dem snurra runt på Järvafältet eller nåt, bara de är så långt bort från mig som möjligt.

Vad gäller herr Magnum så blir jag bara trött.
Han skriver idag i SvD om upphovsrätt och varför den måste finnas.
Tydligen så är det på det viset att konstnärer ses som andra klassens människor.
Här skulle man kunna gå in i en lång utläggning om vem som är konstnär eller inte, med fokus på inte, men jag väljer att helt enkelt konstatera att olika saker tilltalar olika människor.
I vilket fall, i sin debattartikel lyfter han en del viktiga frågor.
Eller, nej, det gör han inte.
Vad han däremot gör, är att skriva en lång artikel som går ut på att om han inte får betalt för sin musik så måste han skaffa ett jobb.
Det finns dock ett avsnitt som jag tyckte var lite kul.

Eftersom jag inte får månadslön så behövs det hjälp, där kommer skivbolaget in. Hur mycket de tar för att framställa och sälja musiken åt mig tycker inte jag är relevant för kunden, de bryr sig aldrig annars om att deras mattor är knåpade av barn i Indien eller vem som sytt fotbollen i Taiwan.

Att köpa musik har kostat nästan samma i 20 år, hade musiken värderats som ett par jeans hade en cd i dag kostat cirka 800 kronor.

Låt oss fantisera att nån annan än konsumenten ska betala. Kanske kunde jag bli sponsrad av ett företag? Då får jag knappast behålla min integritet. Jag tror inte McDonalds eller Microsoft skulle gilla mina politiska antikapitalistiska texter.

Att sponsras av ett skivbolag främjar hans konstnärliga integritet till skillnad från dito sponsring av t.ex. McDonald's som inskränker den.
Herr Magnum får gärna utveckla lite kring hur han får ihop den ekvationen...

Jag kan tycka att det är dags för vissa att kliva ut i verkligheten och diskutera utifrån de premisser som faktiskt existerar.
Piratpartiet, som är herr Magnums nemesis i det här fallet vill förändra upphovsrätten, inte avskaffa den. Det vill herr Magnum inte riktigt kännas vid, verkar det.
Men det är väl lättare att vara arg på någon om man själv får formulera dennes ståndpunkt, antar jag.

Rikard Bergsten har skrivit ett inlägg som dels vida överglänser det som herr Magnum lyckas få ur sig och som dels är mycket, mycket bra om just upphovsrätt.

Jag skulle gärna lyssna på när herr Magnum förklarar varför hans musik är mer värd än ett botemedel mot cancer.

Nåväl, snart är det semester.

Humor

2009-05-20T12:00:00.002+02:00

Det finns en rätt intressant person i de mer obskyra delarna av det politiska landskapet i Sverige och det är Niklas Wykman.
Jag har, tillsammans med många andra kan jag tänka mig, avfärdat honom som en världsfrånvänd och lite halvgalen lirare men nu har jag faktiskt satt mig och läst hans blogg.

And let me tell you, detta är bland det roligaste jag läst på mycket länge.

Alla borde läsa!

Och de som inte ser humorn i hela hans blogg är kalla människor.

Mycket kalla.

Jag säger då det...

Konst revisited

2009-05-13T10:04:00.002+02:00

Nu är tiden inne.

Nu kommer det vi har väntat på.

Anna Odell har fullbordat sitt, rätt omskrivna får man väl säga, verk.
Finns nog ingen som har missat vad det går ut på så det behöver jag ju inte gå in på.

Jag skrev ett inlägg tidigare om detta och jag kan konstatera att jag hade fel på en punkt.
Mitt uppmärksamhetsfönster har förvisso varit stängt för detta men nu är det öppet igen och jag vill verkligen veta och få reda på vad allt hallabaloo har resulterat i.

Jag har inte set verket, har inte vägarna förbi Konstfack sådär ofta.
Men.
Jag har läst en del recensioner och det räcker för mig.

Mitt samlade intryck av hela jävla skiten kan sammanfattas i ett ord.

Besvikelse.

ESC

2009-05-12T21:16:00.002+02:00

Sitter och tittar på ESC.
Tror jag.
Möjligt att det är någon slags deltävling eller sextondelsfinal eller whatever.

I vilket fall, jag hade tänkt att skriva en sammanfattning över spektaklet efteråt och vara sådär ängsligt cynisk och bitter över alltihop, men.

Men.

Jag kommer fram till det belgiska bidraget och det enda jag kommer att få ur mig om detta är.

Sweet. Mother. Of. All. Things. Holy.

Guilty Pleasures

2009-04-28T16:07:00.002+02:00

Det finns ju dom som tror att killar som gillar killar kan botas från detta och istället anamma en sund sexualidentitet med kvinnor som [hushållsarbetande] målgrupp.
Det gäller dessutom bara män som inte vill kramas med kvinnor eftersom girl-on-girl ju inte är annat än upphetsande, spännande och lite sådär lagom utanför kyrkan-farligt.

Tänk er att vara en kille som inte riktigt känner att tjejer is the shit utan hellre, ja ni fattar. Fast en sån som är övertygad om att han har en sjukdom som kan botas [medelst förbön].
Som känner att de här begären är något han måste skämmas för, undertrycka och i slutändan aldrig förmå annat än att ge vika inför.

Jag har begär.
Som jag känner skam inför.
Som jag måste undertrycka och förneka, till och med för mig själv.
Men jag lyckas aldrig.

Jag tror att det är möjligt att botas från detta.
Fast egentligen vet jag ju att det inte är möjligt.
Jag talar om för mig själv att jag inte ska skämmas för hur jag känner utan vara den jag är och stolt över det.

Men det är ju så med känslor att det inte alltid blir på det sättet som man säger till sig själv.
Det räcker inte alltid att man intalar sig själv att det inte är något att skämmas för, det man känner.
De stannar kvar ändå, känslorna.

Så jag känner skam.

Och jag säger inget.

Tills nu.

För jag är en människa värd respekt.
Jag bestämmer själv över mitt liv.
Jag är den jag är.
Jag är inte en sämre människa bara för att jag för tillfället helt har fastnat i Eamon!

Fast lite skäms jag ändå...

Uppfostran

2009-04-21T23:00:00.003+02:00

Fick en försändelse per post från Enkätenheten på Statistiska Centralbyrån häromkvällen.
Den var döpt, något poetiskt och en smula suggestivt, till Barn eller inte.

Med anledning av den mönstermedborgare jag gör anspråk på att vara så satte jag mig givetvis omgående ned för att fylla i den. Under tiden dök det upp en del kluriga frågor som till den grad förbryllade mig att jag tvingades fråga Hustrun om råd. Jag vet inte om det bryter mot några regler eller inte men sant är i vart fall att det är hon som håller saker som hur länge vi levt tillsammans, hur lång tid som gick från beslut till barn eller vilka hormonella stimpacks vi pumpade i oss för att hjälpa biologin på traven.

Nåväl, det var inte själva enkäten jag tänkte behandla.
Den var i stort en besvikelse.
Den led av samma problem som många andra, tidigare utgåvor i serien. En bra inledning som tappar fart framåt mitten och en verkligt svag avslutning. Lite grann som svensk film på bio.
Förutsatt att man räknar de trailers som visas innan filmen som inledningen.

Det jag däremot kom att tänka på var hur centralt barn i allmänhet och uppfostran av dessa i synnerhet har blivit i vårt samhälle. Inte som förr dessutom när uppfostran var viktigt så att barnen skulle veta sin plats, respektera äldre och lyfta på mössan inför brukspatron utan rent metodmässigt. Hur ska vi föräldrar bete oss för att uppfostra våra barn?

Något är sjukt när den kunskapen börjar försvinna från ett samhälle. Jag kan leva med att de golvläggare som klarar att prestera ett parkettgolv i fiskbensmönster blir färre och färre eller att jag inte lyckas hitta en enda bra tunnbindare på hela Eniro. Men uppfostran av barnen?

Istället för att lita till vårt sunda förnuft, vilket jag ändå tvingar mig att tro finns hos de flesta föräldrar, så tittar vi på nanny-program. Där exponeras vi för frodiga kvinnor i förkläden vars ledstjärna i livet verkar vara att det inte blir goda små medborgare av barnen om de inte får känna skam tidigt i livet.
Man får anta att det är såpass bra betalt att göra TV istället för att skuldbelägga rikemansbarn på normal arbetstid. En annan, kanske mer trolig, förklaring är att de inte lyckas få andra jobb inom nannygebitet eftersom jag i alla fall skulle hota med stämning, polisen och hela fan om jag kom på dem med att behandla mina barn som de gladeligen gör på bästa sändningstid.

Men det är inte heller det som jag reflekterar över egentligen med tanke på att jag missat tåget för nannyprogrammen en smula.

Det kom ett uttalande alldeles nyligen från en pedagogikprofessor från Göteborg som fick mig att nästan i ett svep tappa förtroendet för folket i det här landet.

Inte så att det han sade var något konstigt, tvärtom, men det faktum att det svenska folket behöver någon som talar om att det inte är så lyckat att misshandla sina barn är ju helt absurt.

Var är vi på väg då?
Inte någonstans jag skulle betala pengar för att åka charter till, det känns ganska klart.

Tidigare idag kunde vi läsa ett uttalande från en entreprenör vars framgångssaga innefattar både varmkorv och nätbingo och hans insiktsfulla råd till Svenne Banan var att ta ränta på pengar man lånar ut till sina barn eftersom det på något sätt bättre skulle rusta dessa för det samhälle de sedan skulle leva i. Kan tänka mig att det inte är han som är den häftiga pappan vid hämtning...

Det är här som jag tänker att det inte alls är något fel på samhället.
Det är mig det är fel på.
Jag har i min enfald gått och trott att min uppgift som förälder är att alltid vara ett stöd, älska villkorslöst, lära dem att alla människor är har samma värde och att alltid finnas där för dem.

Inget kunde vara mer fel.
Istället ska jag behandla dem som små hundvalpar som dresseras till champions, komplett med den sedvanliga rivaliteten med andra uppfödare om vem som vet mest om icke ekologisk mats skadliga inverkan på valparna, varför glass inte är bra eller att alltid vara först att hämta på dagis. Eller kenneln för att driva analogin hela vägen.

Det är hög tid att vi förädrar stannar upp och inser att det handlar inte om oss utan om våra barn.
Vi måste tänka mindre och känna mer.
Klarar man inte det så finns det en konkret pointer, faktiskt den enda man egentligen behöver, från en kvinna som förstod barn på riktigt.

Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.

Service

2009-04-20T16:16:00.001+02:00

Jag ogillar koketteri.
Inte minst när det kommer från strama kypare i mörka förkläden.

Det är väl egentligen inte koketteri per se det handlar om men åt det hållet.
När jag lagar mat så har jag en hygglig idé om var jag vill landa och hur maten ska smaka.
När jag besöker någon typ av födoserverande etablissemang har jag ibland samma typ av idé.
Ofta när det handlar om kött.
Egentligen bara när det handlar om kött.
Jag vill att min köttbit ska vara tillagad på det viset att det första jag behöver göra är att spetsa den på gaffeln för att se till att den håller sig kvar inom tallrikens ramar.
Alla vill ju inte det men min uppfattning är att gemene man har väldigt specifika önskemål om hur köttbiten ska tillagas.
Köttbiten smakar dessutom väldigt olika beroende på tillagningen och det är egentligen inget fel i något sätt.

Jag besökte en restaurang häromkvällen för att äta men valde att istället för det uppenbara köttalternativet välja tonfisken. Den grillade varianten.
Jag gjorde min beställning, kyparen noterar min beställning, tittar på mig och kompletterar med en följdfråga.

Lite röd i mitten som kocken rekommenderar?

Stanna upp och känn på den en smula.

Vad kan man dra för slutsatser av en sådan fråga?

Ponera att samtliga hugade tonfiskbeställare skulle sitta inne med nödvändig kunskap.
Då skulle frågeställningen vara överflödig och inte tjäna till annat än att kyparen ägnade sig åt att påpeka det uppenbara vilket i sin tur potentiellt skulle kunna påverka gästernas intryck av det hela vilket därefter kan få direkta konsekvenser på procentsatsen för dricksen.
Sammanvägt känner jag att vi kan stryka det alternativet.

Skulle det vara tvärtom, å andra sidan, så innebär det att kyparen utgår från att jag, mitt tonfiskvurmande till trots, inte har den blekaste aning om hur en sådan skall tillagas.
Varför han då också med avmätt ton ställer pseudofrågan, nämnd tidigare.

Hur skall jag som betalande kund ställa mig till den frågan?
Till att börja med är jag inte den ledande auktoriteten på tonfiskgrillning i Sverige idag men jag vet att den skall vara lite röd i mitten eftersom effekten av att tillaga den till genomstekningens grad får den att smaka illa.
Vilket ger mig ett alternativ till svar: Ja.

För vad skulle hända om jag svarade nej?
Jo, kyparen skulle med största sannolikhet fråga om jag verkligen var säker på att jag ville ha maten på det viset. Skulle jag då ändra mig vore vi tillbaka på ruta ett. Skulle jag framhärda så resulterar det i att jag får serverat en bit tonfisk som inte kommer att smaka bra och som riskerar att dra ner det totalbetyg på min upplevelse till en nivå under den som en tonfisk röd i mitten skulle kunnat åstadkomma.

Så för att återkoppla till rubriken om service.
Kyparens fråga är inte service, den är direkt kontraproduktiv och tjänar inget till annat än att skapa en falsk känsla av att valfrihet och att det kommer att få mig att uppleva det hela som bättre.

Lite grann som Alliansen och Vårdval Stockholm...

Första gång för allt

2009-04-19T16:11:00.006+02:00

Ny upplevelse för min del i helgen.
Jag har deltagit i en kongress.

En kongress är ganska likt en konferens och efter ha lyssnat på Peter Wahlbeck mer än en gång så kan jag konstatera att jag upplever en viss besvikelse över att det tydligen inte är som en konferens när det kommer till det mer handgripliga interagerande människor emellan..
Jag har i och för sig inte någon som helst koll på vad alla hade för sig hela tiden, till exempel så var det ett jävla spring på representanterna från ungdomsförbundet så där kan aktivitetsnivån eventuellt kunnat ligga högra.
För egen del var det dock rätt torrlagt.

Men det är ju inte för mänsklig kontakt på ett sinnligt plan man kommer dit för, det är ju för att påverka och utöva sina demokratiska rättigheter. Och äta halvfabrikatspannbiffar med brun sås.

Annars var det på det hela taget en ganska stimulerande dag, även om man kanske inte känner att man tillhör det mest ungdomliga av partier då trubaduren vid kvällens middagssamkväm inledde med Ta mig till havet följt av Sånt är livet och när jag kom in i lokalen efter ett besök på lavatoriet var mitt uppe i någon gamma Ledin-dänga.
Att det dessutom var tömt på folk vid 22-tiden visar ju inte direkt på att these cats know how to party om man säger...

Men saken är den att jag egentligen gömmer mig bakom ett ironiserande över hela tillställningen vilket egentligen inte är helt rättvist men jag kan inte låta bli.
Jag gömmer mig bakom det för att samla kraft till att faktiskt komma med en smula politik här nedanför. Jag har tidigare sagt att jag inte har för avsikt att driva en politisk blogg vilket jag står fast vid. Däremot gillar jag att tycka och det är ju per definition politik, även om det ibland kräver att man kisar lite och lutar på huvudet.

Ett stort antal motioner behandlades under kongressen men det finns egentligen bara en, eller egentligen två, som jag har hängt upp mig på.
Det handlade om jämställdhet och att man vill verka för att föräldraförsäkringen inte ska bli en kvinnofälla.
Så långt är allt väl men vad man vill göra är att ytterligare individualisera föräldraförsäkringen för att till sist hamnar i ett läge då uttaget är helt jämställt.
Här har man fastnat i vinkelvolten kan man säga.
Saken är den att föräldraförsäkringen bara kan bli en kvinnofälla om en av två skäl är uppfyllda. Antingen måste kvinnan tjäna mindre pengar än mannen eller så måste beslutet om vem som ska vara hemma med barnet grundas i en övertygelse om att det är kvinnogöra.

Tittar man först på den ekonomiska aspekten av det hela så är det ju så att föräldraförsäkringen som kvinnofälla inte är annat än ett symtom från sjukdomen ojämställda löner. Det rimliga vore ju att behandla sjukdomen för att få symtomen att försvinna istället för tvärtom.

Problemet ligger ju i att kvinnor generellt sett tjänar mindre än män.
Det främsta resultatet av lagstadgat 50%-uttag av föräldrapenning blir idag att familjens disponibla inkomst kommer att minska. Hur mycket röster vinner man på att stärka kvinnans ställning på bekostnad av hennes egen familjs trygghet?

Jag kan bara svara för mig själv när jag säger att jämställdhet kommer ganska långt ned på listan över prioriteringar när det gäller föräldraledighet. Först ska barnet ha mat, kläder, tak över huvudet osv. Det är det perspektivet man som förälder har.

Vårt parti ska föra en politik som ger människor möjlighet att förverkliga sina drömmar. Att göra detta genom att försämra den ekonomiska tryggheten hos människor är under den rådande regeringen väl beprövat och har inte visat sig så särskilt verkningsfullt.

Det enda man kan uppnå med detta är att skapa attityder, vilket också är idén men tyvärr tror jag att de attityder man skapar inte är de man tänkte sig från början.

Människor har förmåga att välja själva och behöver inte en stat som talar om för dem hur de på bästa sätt tar hand om sina barn.

Nåväl, lite ovant känns det allt.
Att skriva något om vad tycker utan att gömma sig bakom ironin.

Vi får se hur det blir, det kanske händer igen.
Om andan faller på.
Eller om någon vill läsa det.
I sådana fall är ju kommentarer välkomna och till hjälp...

On the go

2009-04-16T13:31:00.001+02:00

Fantastiskt det här med bloggande från mobilen.
Så slipper jag vänta med att berätta att jag just är i färd att råna Salong C.

Behöver bara säkerställa att de har Viagra först.

Dagis

2009-04-09T09:49:00.002+02:00

Förskolan, denna ständiga källa till förundran, frustration och down-right ilska.
Jag ligger för tillfället i fejd med den vi levererar vår son till om morgnarna.

Det handlar självklart om semesterplaneringen.
Den som skall lämnas in före sista mars och som gäller semestern 2010.
Det kan vara 2009 också men det håller jag för osannolikt då det verkar väldigt tight att planera för årets semester så sent som i mars.

Anywho, alla föräldrar får en blankett att fylla i.
Blanketten är komponerad enligt principen ishockeyfrisyr - business up front and party in the back.

Först kommer ett block med information som i stort går ut på att förskolans service snart kommer att förändras drastiskt till det sämre. But fear not, det är bara under en begränsad tid och för att ni föräldrar inte ska oroas över avbrottet i era rutiner så påverkas inte taxan.
Alls.

Häri ligger det första problemet. Jag lyfter ur min son ur verksamheten under en (1) sammanhängande månad. Det innebär att han inte konsumerar frukost, lunch, mellanmål eller frukt. Han belastar inte verksamheten på något sätt. Ändå ska jag betala full taxa. För vad, frågar jag mig. För att han ska ha sin plats kvar?

Vidare på blanketten så finns ett antal rutor, pedagogiskt märkta med veckonummer, där jag ska fylla i vilka veckor jag vill betala för utan att nyttja tjänsten.
Jag fyller i dessa, lämnar in och har nu fått höra att min grabb inte får någon barnomsorg (som jag betalar för) under en viss vecka av den enkla anledningen att jag inte även har ringt och sagt att det behövs den specifika veckan. Jag måste alltså ringa till en kommuntjänsteman och säga att jag inte har skrivit fel på blanketten utan jag behöver verkligen barnomsorg den veckan. Därför skrev jag det på blanketten.

Jag blir vansinnig, hur kan detta anses vara det smidigaste sättet att lösa detta på?

Viktigt att poängtera är att jag inte har något emot personalen på själva försolan som tar hand om min son varje dag, de gör ett strålande jobb och jag hyser en djup respekt för dem.

Men.

Deras chefer och överordnade som råddar med hela jävla skiten borde fan i mig..jag vet inte vad men se till att ge min grabb dagis i sommar så är det lugnt.

För den här gången.

Barn

2009-04-07T22:14:00.002+02:00

Åkte tunnelbana idag.
Igen.
I steget av, genom dörrarna möter jag en liten grabb.
Kanske 8-10 år.
I en rullstol.
Det är bland det absolut värsta jag vet.

Barn ska springa.
Barn ska leka vilda lekar.
Barn ska klättra i träd.
Barn ska bada, plaska och simma.
Barn ska trilla och skrapa knäna.

Det är missriktat medlidande att säga att livet i rullstol är ett ovärdigt liv och jag tror definitivt inte att kvaliteten på ens liv står och faller med att vara rullstolsburen eller inte.

Men.

Inget barn borde berövas möjligheten att få springa.

It fucking tears me apart.

Svensk humor

2009-04-07T14:55:00.003+02:00

Att jag hyser en kategorisk avsky inför svensk film och att den bäst borde exporteras till det land där peppar är den mest frekvent förekommande grödan är ingen hemlighet.

Svensk humor är jag aningen mer kluven inför.
Å ena sidan har vi Stefan & Krister som får mig att vilja skicka vädjande brev till Al-Qaida och be om ett riktat terrordåd.
Å andra sidan har vi...well, på den sidan finns inget alls men det finns personer, kollektiv och grupperingar som stundtals har åstadkommit stordåd.

Jag såg Henrik Schyfferts show "The 90's" i vintras och något han talade om då var vikten av att vara aktuell.
Att det är något som är oerhört viktigt när det gäller humor är säkert ingen nyhet, för de som inte tittar på Stefan & Krister vill säga men de kommer ändå inte att hålla med mig om något jag skriver här. Med största säkerhet inte läsa här överhuvudtaget.

Titta på en sketch från Galenskaparna & After Shave till exempel.
Jag står upp för att de har producerat material som är vansinnigt roligt, även idag, men sketcher som går ut på att Manfred von Gyldenstruut springer runt med ballerinakläder och fastnar i vinkelvolten är inte sådär jättehett längre.

Jag såg några klipp från Pentagon häromtidigare och förundrades över hur mycket som gick mig förbi när jag såg det på TV. När Pontus Djanieff vill ha förlåtelse av rummet och när Felix Herngren våldför sig på ordet är jätteroligt, även idag. Thaihoror vid fruktdisken däremot, not so much. Förmodligen inte ens då om jag ska vara ärlig.

Scenen från wherever med Carl Bildt och Ingvar Carlsson gestaltade av Robert Gustavsson och Bosse Parnevik tycker jag fortfarande är lite småkul men för någon född efter 1990 som knappt vet vilka det är - återigen, not so much.

Så i syfte att göra upp en smula med svensk film och humor drar jag mig till minnes en liten episod ur mitt liv för inte länge sedan kryddat med några små referenser till svensk film jag faktiskt tycker (lite) om och som är roliga.

Jag spatserade i friden och fröjden längs en gata i Hufvudstaden och möter två spinkiga killar. Ingenting särskilt händer men precis när vi passerar varandra så hör jag:

Två backar läsk. Trevligt.

Fyra bevingade ord uttalade med en omisskännligt nasal röst.

Det är hela episoden men den fyller mig med känslor.

Jag har all respekt för Killinggänget och mycket av det de har gjort, det mesta faktiskt, har jag tyckt varit vansinnigt roligt.

Men.

Någonstans måste det vara nog.
Någonstans måste måttet vara rågat.

Jag står kvar på gatan en stund och allt jag hör och känner inombords är

Dö Percyjävel, dö!

Stuntrea

2009-04-07T06:47:00.002+02:00

Ibland får man tillfälle att omvärdera sin syn på saker och ting.

I Stockholm är Polisen i full gång med att nysta i en ganska omfattande barnporrhärva som misstänks ha pågått i dryga 40 år.
Det gamla talesättet om vilka fiskar som simmar i de lugna vattnen känns väldigt aktuellt.
Det är ju på det viset att det i regel inte syns på utsidan vem eller vilka som är pedofiler och sexualförbrytare med inriktning på barn. Däremot är det viktigt att vi hela tiden är vaksamma för att på bästa sätt skydda våra barn.

Och nu har precis sådan vaksamhet burit frukt. Två föreningar som sysslar med stödverksamhet för personer i anslutning till övergrepp mot barn har bistått Polisen genom att anmäla detta som verkar vara en av de värsta barnporrskandalerna i modern tid.

Jag kan ju inte svara för andra men jag kommer aldrig att kunna se på Kungliga Biblioteket med samma ögon i fortsättningen. Jag menar, jag har ju varit där själv och jag har ju aldrig märkt att det egentligen är ett kriminellt nätverk som sprider barnporr. Ett hårt uppvaknande minst sagt.

Nu hoppas jag bara att de verkligen sätts dit och får sona sina ohyggliga brott. Det kommer definitivt att skicka en kraftfull signal till andra, till omfattningen mindre förbrytare, att det spelar ingen roll vilka ni är; vi kommer hitta er och vi kommer att placera er bakom lås och bom.

Dagar som dessa är jag stolt över att betala skatt.

Då var det dags då

2009-04-01T15:15:00.002+02:00

IPRED.

Just det, idag är det dags.
Nu sätter fanstyget igång.

Men ärligt talat.
Jag börjar bli jävligt less på hela debatten kring fildelning och alltvafan.

Tanken om att information ska vara fri är inget konstigt, jag ställer helt upp på det.
När man drar det till upphovsrättsskyddat material blir jag bara trött och irriterad.
Saken är ju den att vi som laddar ner film, musik, spel eller whatever begår brott. Vad är det som är så jävla konstigt med det? Jag har ingen ideologisk förklaring till att ladda ner saker, jag gör det för att det är enkelt, bekvämt och jag slipper betala. Hela tiden är jag medveten om att jag begår en kriminell handling.
Kan alla jävla fildelarclowner som hörs överallt stå upp och erkänna att ja, vi begår brott och ja, vi väljer att göra det?
Upphör med alla jävla pajaskonster om ideologiska grunder och idealistiska bortförklaringar och erkänn att ni är lata jävlar som inte känner för att betala för er. Punkt fucking slut.
Jag gör det.

Jag är också beredd att betala för mig. Med undantag för svensk film, det skulle jag aldrig betala för. Annars är det helt enkelt så att fanns det en tjänst som var enklare och bekvämare än fildelning men kostade pengar så är chansen stor att jag betalar för mig. Om den är rimligt prissatt, vill säga, jag är trots allt snål as a motherfucker. Och att man slipper förtexterna på filmer man köper. Jag köper exempelvis alla spel till min konsol. Av den enkla anledningen att det är lättare än att hålla på och krångla och jävlas med nedladding, utbränning, gnäll på Flashback och allt möjligt.

Så nu får det fan vara nog. Om IPRED gör att en hel generation kriminaliseras så har fildelarpajasarna sett till att en hel generation har idiotiserats.

Jag vet vilket alternativ jag tycker är värst på sikt.

Varningstillägg

2009-03-31T13:08:00.002+02:00

Jag borde även ha tagit med det faktum att inlägget innan troligtvis kommer att vara förvirrat och sakna egentlig poäng.
Så, now you know.

Aktivitet

2009-03-31T11:46:00.002+02:00

Det här med att hålla igång en blogg är svettigt göra.
Vilket i regel är ett kriterium som brukar exkludera mig från vidare aktivitet inom berörda område.
Den här bloggen är och var från start främst till för mig själv som någon slags ventil. Vilket är vad alla som inte orkar fortsätta på inslagen väg brukar skylla på.
Nu känner jag dock att det kan vara dags att uppdatera igen, en gång åtminstone, med en intention att fortsätta men med min historik är det väl kanske inte läge att uppdatera RSS-flödet direkt.

Jag satt och läste den lika delar fantastiska som vämjeliga publikation som i vardagsmun går under namnet Aftonbladet häromdagen. Det jag läste, tillsammans med övriga rikets begåvningsreserv, var Aftonbladet.se.

Jag vill utfärda en varning här innan du läser vidare.
Google Analytics säger visserligen att snittbesökaren har bouncat för länge sen men ändå, en varning är på sin plats.
Jag kommer i texten som följer att sväva ut, förmodligen tappa tråden, säkerligen balla ur i nån rant om något som upprör mig och jag har ingen som helst aning om var inlägget kommer att landa.
Ingen direkt skillnad från alla mina tidigare inlägg egentligen men nu är jag i alla fall ärlig med det.

Jag satt som sagt och läste Aftonbladet på nätet. Här exponeras jag, för första gången, för Stefan Källs öden och äventyr i pajasprogrammet Postkodmiljonären.
Tydligen så har TV4 släppt igenom ett korrekturfel på 75k-nivån som innebar att ett historiskt slag flyttades från 14 juni till 14 juli.

Frågan löd: Vid vilken ort ägde ett berömt slag rum den 14 juli 1800?
A: Marengo
B: Narva
C: Lützen
D: Stalingrad

Detta förbryllade herr Käll så till den milda grad att han svarade Lützen och sortin var ett faktum.
Så långt kan man ju definitivt sympatisera med Stefan Käll men sedan läser man vidare och får höra hans side of the story.

När jag hörde 14 juli tänkte jag på Frankrikes nationaldag, datumet lurade mig och jag blev helt ställd. Jag visste inte att Marengo var rätt, men då hade jag ju Frankrike i tankarna. Jag vill absolut få en ny chans.

Hang on a minute! Hur gick de tankarna när frågan skulle besvaras?
Han hade Frankrike i tankarna och valde därför ett slag utkämpat i Tyskland?
Visst, han var ju rätt ute när han tänkte Frankrike med tanke på att Marengo är rätt alternativ, givet att datumet ändras till juni men jag har svårt att tänka mig att det slag han tänkte på var Napoleons vid Lützen som dels ägde rum 1813 men som också kallas för Slaget vid Grossgörschen och som inte är det slag man i regel refererar till som Slaget vid Lützen.
I min värld träffade han drygt 150 år fel.

Be that as it may, det är inte den intressanta biten.
Det som är intressant - och skrämmande - är att knappt 60 000 människor engagerade sig för Stefans sak och röstade för att han skulle ges en andra chans. Mein Gott! Har folk inget för sig om dagarna? När man dessutom bläddrar till slutet av artikeln, eller artiklarna snarare då detta ju är ett scoop av interstellära mått, så kommer man till kommentarerna. De tre artiklarna har skramlat ihop över 130 kommentarer på Aftonbladet.
Det kanske inte är något att hänga upp sig på men saken är den att det är bra många fler än både AMF-artiklarna och Dawit Isaak-artiklarna har skrapat ihop. Tillsammans skulle jag gissa.

Vad är det som händer när ickenyheter som detta får ett sånt enormt genomslag.

Strindberg var definitivt inte fel ute med att det är synd om mänskorna även om han förmodligen inte förutsåg detta.

Kids say the darndest things

2009-02-23T16:09:00.002+01:00

Vi satt vid matbordet häromdagen.
Hela familjen.
Mamma, Pappa och barn.
Vi åt frukost.
Scones.
Med marmelad.
Smaskigt skulle man kunna säga.
Om man inte är min son, vill säga, eftersom man då skulle tro att smaskigt och mums är varandras motsatser och mums är det positiva.
Vilket leder mig in lite grann på spektaklet som skulle komma att följa.
Saken är den att min son just nu utvecklas i en takt som inte helt orättvist skulle kunna benämnas som rasande och i centrum av detta står talet.
Vi försöker så gott det går att vara stöttande, engagerade och oroliga föräldrar och stimulera detta genom att samtala med vår ögonsten till pojk.
Det går sådär.
Eller, egentligen går det rätt bra. Inte så att han är någon slags talets savant tillika sokratiskt under. Snarare lär han sig svärord som om de fanns i blodet och andra ord som om de satt kvar i plåstret. För att fullfölja blodanalogin.
Detta innebär väl i och för sig att han utvecklas ganska nära exakt som andra barn i 2-årsåldern.
Men han svär på dagis vilket inte skänker tillskott på förtroendebanken där om man så säger.

I vilket fall, där satt vi kring bordet och nötte lite med namn om vad folk heter.
Samtalet, mer av en monolog faktiskt, gick ungefär så här:

Mamma heter Mamma.
Pappa heter Kaprate Kid.
Mamma heter Mamma.
Pappa heter Kaprate Kid.
Mamma heter Mamma.
Pappa har stor mage.

WTF?

Ur det blå.
Helt, och då menar jag helt, oprovocerat kommer det här angreppet och plumpa försök till lyteskomik ur den lille mannen på hörnet.
Inte för att han har fel i sak, per se, men vissa saker säger man inte. Ord kan nämligen såra mer än man tror även om man bara skojar.
Satunge.

Snart är det dags för hämtning på dagis.
Hämtning av någon som kommer att få dubbel portion broccoli ikväll.

Vengeance.

Is sweet.

Karl Pilkington

2009-02-09T15:01:00.003+01:00

Jag har nyligen dammat av de avsnitt jag har av The Ricky Gervais Show.
Vid det här laget finns det antagligen inte en levande själ som inte har hört denna fantastiska produktion ännu så någon närmare förklaring av det hela känns överflödig.

Efter att ha lyssnat igenom alla de gamla avsnitten från XFM har jag nu kommit till den tredje säsongen av podcasten och fram till ett inslag jag helt glömt.

Jag satt och käkade lunch, för mig själv, och tog det lugnt. Jag var dock inte ensam i lokalen, som man sällan är, och får höra nedanstående varpå jag inte kan kontrollera mig utan brister ut i ett flatgarv. Många hade säkert skämts av de blickar som riktades åt mitt håll.

For God's sake - me belly ache
The doctor said it's me kidney
He said he's got to stick a tube up me knob
I said you got to be kidding me
For God's sake - knob ache

Jag har försökt att läsa poesi och konstaterat att det inte är min kopp av valfritt varmt stuff men detta träffar mig rakt i maggropen. Förmodligen den bästa lyrik jag någonsin kommer att uppleva.

Djävulens Mjukdjur revisited

2009-01-29T23:08:00.002+01:00

Jag är ett geni.
Eller, jag önskar jag kunde säga att det är så det är men då skulle jag fara med osanning och det vet man ju vad som händer då.

Jag har fått Teletubbies att försvinna ur familjens DVD-spelare.
Inte så att jag har tagit till några maffialiknande metoder, definitivt inte. Sonen har bara fått en ny drug of choice - Rorri Racerbil.

Believe me when I say that this is the shizzle, my dizzles.

Det hela handlar om en racerbana som ägs av en italiensk snubbe som heter Herr Karbonator.
På den här banan finns en del bilar vilka, får man ändå medge, finns där för att fylla upp vissa stereotyper. Huvudkaraktären, vår protagonist, Rorri är en av dem.

På banan finns även personal. Mer av något slags hjon egentligen med tanke på att det verkar som att de bor på banan. Denna statarstyrka utgörs av mekanikern Store Chris och alltiallon Anna. Anna är den en ordentlig och strukturerad hurtbulle och Store Chris är en slob som gillar munkar. Lite väl mycket, enligt egen utsago.

Utöver dessa finns några bikaraktärer varav den viktigaste är en kanin som agerar comic relief och gör två saker - äter morötter och mekar med sin skateboard.

Som ni förstår är detta en fullkomligt briljant serie och till skillnad från Teletubbies, som för övrigt borde förintas, så händer det något. Store Chris vinner exempelvis en löpartävling mot Anna helt enkelt för att kaninen snor en munk av den tjocke mekanikern som därför pressar sig till blodsmak för att hinna ikapp. Beat that with a stick...

Nu till den egentliga och tämligen enkla poängen med det här inlägget.

Om någon annan har sett den här serien, kan någon svara mig på om den är helt och hållet datoranimerad eller inte. Jag är inte säker.

Konst

2009-01-29T09:52:00.003+01:00

Konst ska ju beröra, säger de som vet.
Jag vet inte så mycket om konst men jag vet att det inte alltid är viktiga saker som berör oss. Vilket skulle kunna leda till någon slags post hoc ergo propter hoc-diskussion om konst men det är i alla fall inte jag så intresserad av.
Något som däremot berör just nu är affären kring Anna Odell, ni vet hon psykotiskt-psyksjuka-fast-ändå-inte-psyksjuk-på-riktigt-studenten på Konstfack.
Hon rör upp en del känslor kan man konstatera.
Vissa menar att hon skall ställas som betalningsansvarig för tilltaget, vissa att det hon gjort kanske inte kvalificerar henne som antikrist men nära på och andra är av den åsikten att hey, det är ju konst, give her a break.
Själv så älskar jag när små saker resulterar i konflikter i storleksordningen Gargantua så jag slickar i mig allt jag kan få tag i om affären.
För mig finns två höjdpunkter än så länge.

Först och främst hennes egen kommentar när scoopet debuterade i kvällstidningarna.

Jag vill inte riskera mitt projekt. Men det är noga genomtänkt och ingen ploj.

Hon vill inte diskutera närmare innan det är klart. I maj.
Jag kan ju inte svara för andra men väl för mig själv. I maj har mitt uppmärksamhetsfönster stängt för länge sen. Tala om vad det handlar om, vilken grand plan du har. Peta in en pinne i brasan, if you wish.

Fast lite intresserad är jag ju ändå när jag tänker efter.
Jag vill ju se vad hon ville uppnå med detta, vad hon vill visa. Chansen är väl i och för sig rätt stor att jag inte fattar det ens då men i alla fall.

Vad säger det om en att det krävs att någon fejkar sig till psykvård för att man skall bli ens lite intresserad av vad konstnären har att säga? Dessutom är jag inte intresserad av just det utan snarare av hur konstnären försvarar och rättfärdigar sitt handlande. För sig själv om inte annat.

Höjdpunkt nummer två kommer från ingen mindre än David Eberhard som man självklart bör känna till. Gör man inte det kan jag meddela att han innehar den prestigfyllda posten som lagbas på S:T Görans psykakut.

Han är upprörd.
Mycket upprörd.
Han vet även både en och två saker om konst och vad som är konst.

Han sammanfattar dessa känslor, denna kunskap och sin övriga visdom i ett strålande citat.

Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation.

Doktor Eberhard skulle i dagsläget kunna sälja biljetter till det eventet.
Det finns en fantastisk mängd förakt i citatet och en hämndlystnad som man riktigt kan känna i texten. Han går vidare och redogör för hur det hela är ett slöseri med samhällets resurser.
Jag hade gärna sett ett till citat i artikeln.

Något i stil med

Tänk om personen som inte fick vård på grund av det här hade varit Mijailo Mijailovic?

Då hade den här konflikten verkligen kunnat ta fart på allvar.
Det hade varit episkt.

Barn

2009-01-28T11:36:00.002+01:00

Vissa människor drivs av en enorm längtan efter små barnfötters tassande steg i hemmet och gärna ett par tre uppsättningar fötter.
Jag har kommit underfund med att jag har quite a handful med min enda grabb.
Jag skulle dock vilja ha en till.
Varför?
Av olika anledningar men framför allt för att allt från befruktning till uppfostran handlar till 105% om Trial & Error.
Jag vill helt enkelt pröva igen. Trycka på quickload så att säga.

Inte så mycket uppfostringsbiten. Den är ett work in progress kan man säga och utsikterna för att pojken skall växa upp med lite folkvett är än så länge fortsatt positiva.

Förlossningen av den lille är en annan femma.
Här finns utrymme för förbättring. Inte så litet utrymme som jag skulle önska heller.

Saken är den att mannen skall vara ett stöd, en klippa, någon att luta sig mot, någon som kan skänka lugn i en situation som faller utanför de ramar som omger begreppet lugn.
Där kan jag konstatera att jag misslyckades. Kapitalt.

Jag har inte någon enorm lust att gå in på de exakta detaljer som ledde fram till att min insats vid min sons kommande till världen inte kan beskrivas som annat än Epic Fail.

Men jag kan ge en liten pointer, en hint om man så önskar, till eventuella blivande fäder som av någon anledning läser detta.

Rätt svar på frågan

Vad fort allt har gått!

är inte

Tycker du? Jag tycker det här är skittrögt!

Testa om ni vill.
Eller inte.
Jag rekommenderar alternativ 2.

BICHOK

2009-01-27T20:12:00.004+01:00

Jag lyssnar just nu på en podcast som produceras av tre mormonska nördar från Utah. Den är strålande och handlar om skrivande. Vilket kanske inte gör mig till en mormon men definitivt till nörd. Särskilt med tanke på att den handlar om att skriva fantasy, science fiction och skräck. Både i form av prosa eller som serie. Nördigt är inte mer än förnamnet.
I vilket fall som helst så avhandlas ämnet BICHOK i en kvart i ett avsnitt. Detta är, nördigheten trogen, en akronym som står för Butt In Chair Hands On Keyboard.
Poängen med den är att man inte kan skriva om man inte sitter i stolen framför tangentbordet. I förlängningen hävdar en av personerna att åtminstone han tänker bättre med sina fingrar än med sin hjärna. Hur det är möjligt är aningen oklart men jag skulle kunna göra både en och två kopplingar till Sverigedemokraterna. Vilket är en billig poäng. Lite långsökt dessutom men jag har hört benämningen Tyskarna från Lund också så jag bedömer att jag är hyggligt safe.
Det jag försöker komma till är att jag har testat akronymen av den enkla anledningen att uppdateringsfrekvensen på bloggen har lämnat övrigt att önska. Vilket i sin tur har inneburit att det tiotal människor som någon gång per vecka vill ha kråset smörjt, få sitt lystmäte av förvirrade tankar tvingas till besvikelse. Detta skall det bli ändring på. Var det tänkt.
Saken är den att den övre delen i det här inlägget är skrivet sist och den nedre delen av det är den del där jag "tänker med fingrarna".
Orkar ni läsa vidare så kommer ni att märka varför det här fingerfunderandet inte är något som är helt rätt för mig...

Något är det som inte står rätt till i det lilla landet i norr som av det odödliga bandet Svenne Rubins lika delar träffande som buskishumoristiskt beskrivits som en kokt utan bröd.
Vilket i alla fall får mig att tänka på en gammal Herman Hedning-arc som går ut på att ledaren för den intergalaktiska invasionsstyrkan kallas Lord Encoctmebreu som med hjälp av starka senapskörtlar kan hålla rymdmonstren kort vilket inte riktigt hjälper mot Herman. Men jag glider från ämnet en aning om jag ska gå in på det.
Det är i vart fall något som inte står riktigt rätt till i Folkhemmets förlovade land.
En ekonomiansvarig berättade idag att många har hört av sig och varit oroliga över att de batalt för lite skatt eftersom de fått mer pengar än de ska på senaste lönen.
Det får mig att tänka efter lite.
Exakt hur oinformerad är man om man är rädd att man betalar för lite i och med det faktum att ett av regeringens beslut träder i kraft?
Att de här människorna sitter inne med rösträtt gör mig lite orolig. Jag menar, att de ska få mer pengar efter årsskiftet har ju stått i Aftonbladet!
Undrar om inte det som behövs i vikingalandet är lite gammal hederlig fascism...

Träsket

2009-01-13T14:12:00.003+01:00

Robinson ska starta igen.

Många kommer att titta.
Jag är inte inkluderad i dessa.
Många kommer att tycka.
Jag är definitivt inkluderad i dessa.

Däremot så läser jag Aftonbladets små porträtt av de deltagande stackarna med förtjusning.
Det är i sanning en brokig skara människor som skeppats till mangroveträsken för att stå på plankor, festa på palmhjärtan och plågas av insekter.
Beatrice, exempelvis, har inte bara sökt till Idol och varit med i Villa Medusa tidigare. Hon har även två totempålar hemma som hon gjort själv. Med motorsåg.
Eller Erika, vars speciella egenskap är att hon håller Robinson-Robban högst på listan över favoriterna i tidigare Robinsonsäsonger.
Josefine är duktig på att dyka och hålla andan så hon var ju såklart ett mortal lock.
Jarmo har både jagat, varit bonde och byggt hus och Lukas är rädd för den moppemusche som kommer att ta plats på överläppen. Han är dessutom noga med att påpeka att han ville "skaka om lite i snökulan" och därför sökte till programmet.
Men bäst av alla är ändå Erik Billing som deltar i programmet eftersom han ”fick ett gudomligt ögonblick och eftersom jag är här nu så var det meningen”. Han är dessutom "en centralfigur i Malmös punkkretsar".
Vad betyder det?
Vem har försett tidningen med den informationen?
Och, kanske främst, vad innebär det för perks för honom?

Den magnifika lineupen till trots spår jag ett tittande från min sida som kommer att befinna sig mellan sporadiskt och obefintligt på skalan.
Men ändå kan jag inte låta bli att känna en stark fascination inför dessa människor som vi (ni) snart kommer att få se undernärda och lidande i ett träsk långt från oss i en TV nära oss (er).

På spaning efter den tid som flytt

2009-01-09T21:44:00.005+01:00

Världen är inte vad den har varit.
Det finns ett talesätt på utrikiska som lyder "boys will be boys" men det talesättet har förlorat sin validitet.
Det är det man kan konstatera efter att ha firat jul och nyår med både friden och fröjden inblandat.
Inte för att jag har varit med om någon världsomvälvande upplevelse men jag kan ändå slå fast att pojkar inte riktigt kommer att vara pojkar för alltid.
Jag ska förklara.
Jag har en syster.
En syster som är ganska mycket yngre, knappa tio pinnar för att vara ungefärligt exakt och hon är ute och slarvar, spiller på sig och träffar pojkar och allt det där.
Under den typen av verksamhet skaffar hon sig en del erfarenheter som hon glatt delar med sig av efter bara en liten del tjat och hot.
En anekdot lever kvar särskilt i minnet och den kommer att ha en viss betydelse längre ner så den här gången måste du läsa hela inlägget för att förstå ordentligt. Eller nej, egentligen inte men det kommer att finnas en liten koppling, röd tråd skulle man kunna säga. Fast de flesta tappar jag ju redan vid rubriken så det var väl skit samma.
Anywho, syrran hade varit ute på galej och allmänt hallabaloo och bestämde sig tillsammans med en kompis att dra vidare och skaffade skjuts med en någotsånär jämnårig pojke som utöver att inneha ett körkort även för kvällen disponerade en automobil.
De åkte en bit och egentligen har jag ingen koll på hur det hela gick till och vad som hände för det jag kommer ihåg är bomben som släpptes sist av allt.

Vi behövde inte betala bensinpengar i alla fall.

Ursäkta, en gång till. Vad sade du? Bensinpengar? What the...?

Detta implicerar att et i vanliga fall brukar ske någon typ av monetär transaktion efter det att två flickor skjutsas av pojkar vars främsta egenskap och kännetecken är att de snart kommer att få blod att cirkulera i hormonomloppet.
Efter att ha förhört mig om detta faktum så får jag detta bekräftat.
Så var det definitivt inte på min tid och då skall man komma ihåg att den tiden inte utspelade sig för så vansinnigt länge sedan. Även om vissa fruar säkert skulle hävda att det var oerhört länge sedan men det är ett annat inlägg. I vilket fall så var det inte tal om bensinpengar från flickor till pojkar. Sexuella tjänster, däremot, det var det tal om. Dock bara i bilen så länge den fortfarande var tom på allt vad flickor heter. När det väl satt kvinnfolk i bilen så flinade vi bara fånigt och hoppades att verkligheten skulle förvandlas till en film av pornografisk natur. Men jag glider bort från ämnet.
Min syster betalar soppapengar för att få skjuts av pojkar i bil.
Jag ska inte ge mig in i att diskutera hur attraktiv min syster är eller hur stora chanserna är att pojkarna i fråga skulle vara intresserade av kurtis. Jag är inte uppvuxen i familjen Fritzl. Men jag kan inte se några uppenbara hinder, hon har fem fingrar på varje hand liksom.
Ändå betalas det soppapengar. Jeez...
Dessutom lyckades hon med konststycket att inte få komma in på en fest på nyårsafton.
Inte heller något som hade skett på min tid av liknande anledningar.

På tal om fest så var jag själv på en fest nyårsafton.
En fest jag lyckades bli utkastad från.
Efter mindre än tio minuter.
Av en 19-årig halvpackad blondin.
Bra jobbat.

Alltså, det finns lite mer i den historien egentligen. Saken är den att lejonparten av sagda nyårsafton tillbringades hos svärföräldrarna och undertecknad började värma med svärfar ganska tidigt vilket resulterade i att man var ganska bra i ordning redan vid åttarycket.
Efter det gick det utför och någonstans efter vägen kom jag att tänka på att det skulle vara en bra idé att krascha partajet som yngste svågern befann sig på. Vilket också hände.
Jag är ingen åldersrasist, eller lite, men inte i den här historien för annars funkar den inte. I alla fall så dyker jag och svåger modell äldre upp på festen i fråga, klampar in och förväntar oss självklart att vi skall vara kungar på stället. Eller jag gör det i varje fall.

Det händer inte.

Vad som däremot händer är att den tidigare nämnda blonderade tjejen med förmodad trampstamp drar ut mig och svågern på verandan och frågar ut oss om varför i helvete vi är där.
Jag är såklart oerhört dryg och arrogant och snurrar upp henne på läktaren.
Tycker jag vid tillfället.
Och det kanske jag gjorde i och för sig, klart är åtminstone att jag var dryg.
Det hela slutade med att hon undrade varför vi befann oss på en fest där vi var tio år äldre än samtliga.
Att det skulle finnas ett uns av sorglighet i det undgick ingen varpå refrängen var det vi tänkte på i nästa läge.

Man måste ändå beundra en liten blondin som drar en snubbe som lätt har en linjal och 50 kg upp på henne ut på verandan och läxar upp honom och påpekar att han borde ge sig på någon i sin egen storlek. Åldersmässigt talat.

Svunna tider kommer inte igen kan man konstatera.

Djävulens mjukdjur

2009-01-07T09:23:00.002+01:00

Rubriken refererar förstås till Teletubbies.
Ni som inte är bekanta med dessa bör, förutom att flytta ut från under en sten, inte googla dem eftersom ni aldrig får ut dem ur era liv när de väl satt klorna i er.
Min grabb är fast i just ett sådant missbruk och det ter sig på lite olika sätt from time to time.
Just nu tittar han på en DVD där de pastellfärgade mjukisdjuren firar jul.
Han är dessutom i någon slags fascistoid fas i sin uppväxt och agerar polis så fort någon, oftast katten, gör något som inte faller vår hushållsmussolini på läppen.
Detta får en lite intressant effekt när han andäktigt sitter framför Teletubbies.
För på den här DVD'n finns en episod där en gula får en julklapp bestående av julgransglitter och allehanda girlander. Hon blir såklart utom sig av lycka. Fram till punkten då deras dammsugare äter upp hela presenten.
Och det är här som effekten jag nämnde kommer in i bilden.
När pojken ser detta utspelas så går han apeshit.
Han blir helt sinnessjukt arg och skriker och gormar och gråter av ilska.
Och det slutar inte förrän dammsugaren jagats runt huset av sina kramgoa husbönder och spottat ut allt julpyntet. Först då är allt frid och fröjd igen och lugnet sänker sig återigen över det lilla hushållet som styrs med järnhand av en tvååring.
Och friden råder.
Ända tills en smällkaramell dras itu på TV'n.
Då är vi där igen.
Apeshit...

Gudfadern

2008-12-29T16:39:00.002+01:00

I juletid har man inte mycket för sig mer än att ta det lugnt.
Men ibland får man ett bryskt uppvaknande.
Kom in på muggen häromkvällen hos svärföräldrarna efter att min grabb hade varit där.
Där får jag se detta:

Självklart blir jag förskräckt.
Jag förstår att pojken kom ut från toaletten...

...with nothing but his dick in his hands.

Pippi Långstrump

2008-12-19T09:36:00.004+01:00

Min grabb gillar att lyssna på sagor.
Framför allt sagor om Pippi Långstrump.
Just nu lyssnar han på en som handlar om att Tommy, Annika och Pippi rymmer hemifrån.
Allt gott och väl så långt.
Men saken är den att när man lyssnar med lite vuxnare öron än de man hade när man hörde sagorna senast så utkristalliseras en del aningen obehagliga detaljer i berättelsen.

Först och främst så har Annika ett väldigt humör i den här sagan.
Berättelsen tar nämligen sin början med att Tommy och Annika befinner sig i Villa Villekulla fullt upptagna med att leka med Pippi. De glömmer bort tiden, som barn kan göra, och hastar därför hemåt. Väl där så får vi lyssnare veta att de lovat att vara hemma klockan åtta och nu släntrar de in med andan i halsen klockan elva.
Naturligtvis är deras föräldrar lite upprörda över detta vilket leder till att mamman förmanar sina barn och menar att det får vara ett slut på det här nu och påpekar också att barnen aldrig klarar att hålla tider. Som förälder kan jag tycka att det är en perfectly fair point.
Annika tycker annorlunda, tänder på samtliga cylindrar och får direkt ett utbrott på sin mamma.

- Du bara skäller och skäller hela tiden!

Detta håller inte mamman med om såklart varför schismen är ett faktum.
I nästa scen kommer Annika in på Tommys rum och vi förstår att konflikten med mamman fortfarande tynger Annika en aning eftersom det första hon säger är:

- Du bara läser och läser hela tiden!

Tommy, uppenbart luttrad, sväljer inte betet utan talar om sakligt vad han läser och gör sitt bästa för att muntra upp systern och försöker entusiasmera henne att känna intresse för berättelsen han just konsumerar.
Detta avbryts dock av mamman som ropar upp till barnen att de skall gå och borsta tänderna och inte glömma att tvätta halsen.
Nu brister det ännu en gång för Annika som prompt får ett utbrott på sin mamma och släpper, med hög röst, bomben att hon ska rymma hemifrån. Eller borde i alla fall så hon slipper det ständiga skällandet.

Morgonen efter så sitter familjen vid frukostbordet och samtalar och någonstans efter vägen kommer de in på sysslor varvid dagens scenario utkristalliseras och det innebär att barnen skall rensa jordgubbslandet. Tommy kommer med en lam protest med hänvisning till det vackra vädret. Hans syster, däremot, går naturligtvis ape-shit och det hela slutar med att de rymmer hemifrån. Mamman står kvar, helt handfallen och ber Pippi att rymma med dom för att hon "ser efter dom så bra".
Hur gick det till?
Och på vilken nivå är det ansvarstagande föräldraskap?
Att be en jämnårig polare till sina ungar att rymma med dom för att se efter dom?
Jesus Christ!
Föräldrarna bara accepterar sitt totala misslyckande men gottgör det en aning för sig själva med att skicka med en barnvakt i form av ungarnas bästa polare. Jag sitter inte inne med alla lösningar men jag tycker mig i alla fall kunna se att allt inte står rätt till med Annika. Hon är utagerande och hela tiden arg. Något är det som ligger i bakgrunden.
Jag vill inte hoppa direkt till övergrepp men något är det.
I vilket fall, hon behöver hjälp istället för enablers.

Loons

2008-12-16T15:46:00.002+01:00

Igår kväll satt jag i soffan med the missus och åtnjöt en stilla kväll av allmänt slappande.
Helt plötsligt hör vi hur det är någon som för ett satans oljud utanför lägenheten. Det låter som om ett par firmor förlagt julkravallerna mitt i det lilla bostadsområdet i norra Stockholmsområdet.
Försiktigt viker jag bort en av gardinerna för att få en glimt av det upplopp jag hör är i full gång utanför fönstret - och förvånas vid synen av en ensam man som hoppande och skuttande förkunnar med stark och hög röst att detta är en ny skog.
Vad han menar är i det här läget oklart.
Och med det här läget men jag i skrivande stund för jag har fortfarande inte en jävla aning om vad fan det handlade om.
I vilket fall, efter att han delgivit kvarteret informationen rörande skogen så skuttar han vidare i riktning mot parkeringen och byter frasen om skogen mot det något mer generiska "halleluja!".
Kvar sitter en förvirrad Kaprate Kid med fru och fattar inte ett smack.

Det finns ett uttryck på engelska som sammanfattar uppsynen i den lilla lägenheten:

Utter bewilderment

Janne G

2008-12-16T14:12:00.005+01:00

Ja, vad händer då, Herr Guillou?
Man kanske vurmar för IPRED?
Bilden är för övrigt länkad från Super Communications websida och det är ju reklam så ökad spridning är väl bara bra, tänker jag...

Var annars på luciafirande igår.
På dagis.
Stort.

Gömda

2008-12-12T15:08:00.003+01:00

För tillfället pågår beef.
Mellan två giganter.
Monica Antonsson vs Liza Marklund.
De två giganterna är givetvis Liza Marklunds ego som av nöd tvingats delas mitt itu.
1-0 till Liza direkt vid invägning, således.

Bråket, som jag hoppas kommer utvecklas till medialt rallarslagsmål, går ut på att Antonsson har skrivit en bok som går ut på att Liza farit med osanning i sin bästsäljare "Gömda". Liza är såklart irriterad över detta för att inte nämna huvudpersonen "Mia" som har smällt till med att en JK-anmälan av Antonsson.
Antonsson har dessutom, enligt egen utsago, varit en av dem som "vurmat för Mia" men sedermera släppt den uppfattningen till förmån för en som kan uppfattas som lite mer av en antagonistisk ståndpunkt. Om man heter Liza eller Mia, vill säga.
Det här paradigmskiftet i Monicas uppfattning om vad som är sant eller inte har uppkommit efter att hon träffat både Mia och de personer som i Gömda utmålas som Satans avkomma.
Till att börja med så har Monica träffat Mia i ett mötesrum utrustat med skottsäkert glas. Det mötesrummet hade tydligen utnyttjats när Salman Rushdie tidigare varit på besök i samband med "Satansverserna" och det "kunde ju vara bra även nu" motiverades det valet. Jag är inte jätteintresserad av vem som ljuger och inte i allt detta och oavsett vilket så tycker jag att det är lite att ta i att dra paralleller mellan Salman Rushdie och Mia. Men anyway.
På det här mötet så stannar Monica upp och tänker, hang on a minute, nåt stämmer inte riktigt här. I efterhand släpper hon det fantastiska citatet:

Hur ska jag säga... jag vill inte säga att hon såg korkad ut. Man lever med de förmågor man har och hon hade kanske inte de bästa.

Här läggs grunden till Monicas lust att gå till botten med allt detta och senare så blir hon kontaktad av en av Mias exmän som menar att nu måste alla lögner och skriverier upphöra. Efter det sätter sig Monica och skriver på det scoop som senare blir till den bok som det nu bråkas om.

Oavsett hur det går, vem som talar sanning eller huruvida Mia är korkad eller inte så kommer i alla fall jag att slicka mig om läpparna och suga i mig av det fantastiska i slagsmål förda i media.

IPRED revisited

2008-12-05T14:30:00.003+01:00

Nytt uttalande gällande IPRED.
Läste i Aftonbladet ett citat från Joakim Nätterqvist som, enligt artikeln, är "känd från Arnfilmerna".
Han menar att det är "viktigt att vi sätter igång en diskussion om de här frågorna".
Jag undrar, vilka frågor?
Menar han frågan om fildelningen som etablerat fenomen i vårt samhälle?
Eller menar han frågan om huruvida privata intressen bör ha polisiära befogenheter i nyss nämnda samhälle?
I vilket fall sätter han fingret på exakt vilken nivå av verklighetsförankring han kan ståta med när han släpper följande bomb.

- Inte ens filmen Arn, som jag varit med i, går ju med vinst.

Oh, gee, I wonder why!

Kanske för att den, hur ska jag uttrycka mig, SUGER GETPUNG?

Alltså, jag har sett filmen. På DVD kan jag tillägga, bought and paid for så jag har bidragit till att finansiera eländet. Skulle jag få möjligheten att välja en del av filmen och upplevelsen att reklamera så skulle jag välja alla delar, från inköp och betalning till ilskan och besvikelsen efteråt. Skulle jag vara tvungen att välja något så skulle jag inte välja att få mina pengar tillbaka utan de 18 timmar jag spenderade på filmen. Jag vet att den tydligen inte är så lång men det kändes som lejonparten av ett dygn när jag såg den. Ge mig min tid tillbaka!

Men man kanske inte ska vara så förvånad. Jag har läst böckerna och kommer alltid tillbaka till samma gamla talesätt.

Skit in - skit ut.

Religion

2008-12-03T13:21:00.002+01:00

Det finns en bitter man som skriver en blogg som alla borde läsa.
Den är bra, rolig och intressant. Generellt sett.
Och stundtals briljant.
30+ heter den, alla borde läsa den och när jag läste detta kom jag att tänka på den gången jag inte viftade förbi de dörrknackande jesuskrängarna med ett avmätt keep walking utan faktiskt bjöd in dem i lägenheten.
På kaffe. Eller te. Som de inte ville/fick dricka ändå.
De här specifika predikoknallarna var mormoner. Eller det var dom inte eftersom det tydligen är ansett som lite fult att kalla dem det. Den korrekta termen är missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vilket innebär att de kommer att förbli mormoner i min värld.
Anyway, de fick komma in, slå sig ned och börja berätta om alla fantastiska saker som deras specifika gren av kristendom hade att erbjuda.
Jag minns inte allt, inte mycket alls för att vara ärlig men jag kommer ihåg hur samtalet slutade.

Det är nämligen på det viset att om man ansluter sig till den mormonska gemenskapen så kan man bland annat åtnjuta en uppgradering av äktenskapet, ett slags Giftermål 2.0 kan man säga. Och det fina i kråksången är att då är man inte bara gift med sin älskade partner i detta livet utan även i evigheten.
Skulle vilja se dom försöka sälja in det till en muslimsk, extremistisk självmordsbombare med tanke på hela biten om oskulderna man inkasserar i himlen.
Men åter till tråden. Där satt vi och de hade identifierat vad de trodde skulle vara den största uspen för min del - evighetsgiftermålet.

Mormon 1: Men skulle det inte vara alldeles underbart att när detta livet är till ända så kan du vara förvissad om att du och din fru kommer att fortsätta vara gifta även i nästa liv?

Kaprate Kid: Nej, tack. Det räcker gott och väl med den här tiden men kan ni garantera motsatsen så kan vi diskutera affär.

Det kunde dom inte.

Ipred

2008-11-26T15:44:00.002+01:00

Ingen har nog undgått debatten som rasar angående Ipred.
Jag har varken lust eller ork att ge mig in i den.
Däremot så läste jag något intressant på Aftonbladet idag.

"Utan Ipredlagen kommer det inte bli några fler svenska filmer i framtiden."

Detta är det bästa argumentet mot Ipred jag har hört hittills.

Scanditoy

2008-11-25T10:58:00.002+01:00

Don't buy the toys that make the noise.
Men om ni gör det så se till att ni får tag på en ordentlig produkt.
Jag har vissa synpunkter på en av min sons nya leksaker, därav mailet nedan.

-------------------------------------------------------------------------------

Hej,

Med anledning att min son häromdagen fyllde år gick ett litet firande av stapeln under vilket presenter delades ut. En av dessa presenter bestod av ett paket innehållande en leksak som kallas för "My first PC". Såvitt jag kan förstå är detta en produkt som i Norden marknadsförs av er.

Nu till anledningen till denna skrivelse.

Jag vill först och främst påpeka att min son har enormt roligt med sin lilla dator och leker med den flera gånger om dagen.
Inga konstigheter så långt.

Vad jag däremot har synpunkter på är emballaget i vilket leksaken levereras. Mer specifikt angående dokumentationen på baksidan av nämnda emballage.

Produkten utger sig för att vara en "Inlärningsdator" och efter det påståendet dyker följande upp:

"6 st inlärnings aktiviteter som introducerar bokstäver, stavning, siffror, räkning, föremål, former musik och spel."

Här infinner sig en viss skepsis hos mig då jag ser tre uppenbara fel i texten. Detta på beskrivningen till en "inlärningsdator".

Till att börja med skriver man i normala fall ental med bokstäver men det kan man bortse från i det här fallet då det är litet mer än en passus.
Samma sak med det uteblivna kommatecken som skall komma efter "former".
Däremot så är "inlärnings aktiviteter" ett ord som skrivs ihop.

"10 st sifferknappar som omvandlas till musik tangentbord."

Den här meningen har jag inga förslag till men jag får inte ihop det till någon slags begriplig svenska.

"Stor LCD-skärm med roliga animationer."

Här finns inget direkt fel men vi kan definitivt konstatera att vad som är stort eller inte definitivt är föremål för subjektiv bedömning.

"Vikbart bärhandtag."

Något sådant finns inte på produkten. Däremot finns ett handtag som kan skjutas in och dras ut. Jag antar att det har att göra med friskrivningsklausulen om att avvikelser i produkten kan förekomma så inga konstigheter där egentligen.

Ytterligare kan jag konstatera att det på ett flertal ställen finns, eller snarare inte finns, bindestreck som fallit bort och andra konstiga formuleringar.

Inget av det jag anmärkt på är stora saker men jag är av den uppfattningen att högre krav går att ställa på en produkt som aspirerar på att vara en inlärningshjälp för min son.
Jag behöver knappast påpeka det underskott av förtroendekapital som uppstår när beskrivningen av denna inlärningsdator använder sig av felaktigt språk i sin dokumentation.

Jag förstår att det är många fallgropar som kan komma att uppstå i översättningar och annat inför lanseringar av sådana här produkter men jag hoppas att ni framledes skall ha möjlighet att hålla bättre uppsikt över sådant här och kunna leverera produkter som i större grad matchar de krav som föräldrar idag ställer på det som skall understödja barnens språkliga och senso-motoriska utveckling.

Vänligen

Kaprate Kid

Litteratur

2008-11-13T17:01:00.002+01:00

Det var Fars Dag nyligen.
Sweet.
Jag var ganska inställd på att ta steget fullt ut i rollen som tvivelaktig pappafigur genom att inkassera min första slips. Första Fars-Dag-slips, that is.
Det gick i stöpet kan jag meddela.

Men jag hänger inte läpp för det. Jag fick nämligen en annan present.
En bok.
Om andra böcker.
I urval av Göran Hägg.

Är det något jag är barnsligt förtjust i så är det listor. Det spelar ingen som helst roll vad du listar, görs en förteckning över topp 10 skyddshandskar avsedda för bruk i sterila miljöer så är jag den ivrigaste av läsare.

Så nu är jag alltså ägare av "1001 böcker du måste läsa innan du dör".

Känner jag mig bra över detta?
Både ja och nej.
On the plus side, det är en bok på knappt tusen sidor och alltsammans är en enda lista i kronologisk ordning från jättelänge sen till typ Jens Lapidus.
På minussidan, jag känner mig sjukt ignorant när jag läser listan och kan konstatera att det inte är särskilt många av böckerna jag har läst. Och att ha sett filmen räknas ju inte...

Så nu har jag börjat min resa mot belästhet. Om det nu är ett ord överhuvudtaget.
Jag har nämligen börjat läsa Proust.

Och kan konstatera att den mannen hade på tok för mycket fritid.

Tomten

2008-11-13T09:47:00.002+01:00

Jag såg mamma kyssa...
Eller, nej det gjorde jag inte.
Men jag såg tomten packa ur sin vita Mondeo igår kväll.
Jag blir ofta utkommenderad om kvällarna för att köpa en "liten godisbit". Givetvis är detta en kod för införskaffande av en mängd godis som skulle få Gargantua att darra på underläppen, backa undan och nöja sig med en apelsin.
I vilket fall så hade jag precis avlagt besök hos den lokale handlaren och var på väg hem balanserandes den enorma mängden sötsaker i mina stackars armar.
Då hände det.
Jag såg Honom.
Det kan inte ha varit någon annan.
Allt stämde nämligen. Lite grovhuggen figur, lätt rundlagd, storstövlar, grön jacka av "jaktmodell" och en liten grön keps som skänkte en slags incognito som finish.
Där fanns också ett Skägg.
Och då menar jag inte något slags välfriserat helskägg, goatee eller bajsring utan ett skägg som skulle ha fått hela ZZ Top att gråta vid insikten att inte ens om de lade ihop sina ansiktsbehåringar skulle det räcka till vinst i volymracet.
Det var helt enkelt ett magnifikt Skägg.
Jag stod som förstenad, med en slags skräckblandad fascination.
Jag hade ju så många frågor jag ville ställa.
Varför körde han Mondeo för det första?
Eller, det var typ det jag undrade men det kändes ändå överväldigande.
Han verkade leta efter något i baksätet och jag undrade om jag borde hjälpa honom i sökandet.
Men jag gick hem istället.
När jag passerade honom tittade han upp och våra blickar möttes.
Och jag såg att han såg.
Såg att jag visste.

Hur det är när man tappar hemnycklarna under sätet och det är becksvart på parkeringen.

Föräldramöte Revisited - part deux

2008-11-07T14:29:00.002+01:00

Alla föräldrar är speciella och unika.
Bara inte riktigt lika speciella och unika som sina barn.

Det är ganska intressant när man tänker på det eftersom de föräldrar, och barn för den delen, som inte är speciella och unika är dom som är speciella och unika.

Anyway, jag var ju på ett föräldramöte häromwhatever och redogjorde för den första hälften av det här och tänkte nu ge mig i kast med den andra delen av det. Den del jag behövde mer tid för att smälta.

Grejen är den att den första hälften innehöll fullt med lågt hängande frukt för snabba och ganska billiga poänger om varför man inte ska förlora klunsen som bestämmer vem som ska gå på mötet.

Den andra hälften däremot.
Den andra hälften...

För att komma med en fullgod redogörelse av den krävs det förmodligen att man är ganska väl bevandrad inom en rad områden i det breda psykologiska mumbo-jumbot.
Vilket jag inte är men det hindrar förstås inte att jag kommer med en lekmans tankar och reflektioner över de ca 70 minuter av mitt liv som inte ser ut att vara subject for refund.

Nåväl, efter att protestlistan både fötts och mött sotdöden inom loppet av en kvart så kom vi in på de tunga bitarna. Det råkar händelsevis också vara de bitar då föräldrar plockar fram show-offmentaliteten i all sin ohyggliga prakt.
Skulle man ställa sig frågan om vad som skrämmer föräldrar mest så kommer man förmodligen fram till att det är att något skulle hända deras barn.
Icke.
Det som föräldrar fruktar över allt annat är att andra föräldrar ska tro att de inte vet allt som går att veta om hur man uppfostrar barn. Det manifesterar sig genom att dessa ängsliga föräldrar ställer hundratals frågor om pedagogik, kostlära, värdegrunder och annat. Gemensamt för alla är att de redan vet svaret på frågorna men vill få medhåll från personen i auktoritetsställning. Dessutom så vet ingen annan svaret på frågorna, tror de, med anledning av unik-och-speciell-mentaliteten. Dock så vet alla svaret eftersom alla är precis sådär unik-speciella varför alltihop blir en sandlåda där alla försöker ha den största traktorn.

Detta blandas upp av loonfrågor om ifall personalen vägrar att ge barn mat om de råkar komma försent till frukost. Eller om barnen som inte kommer förrän efter nio inte får vara med i den dagliga verksamheten.

Men det är bara mellanspel för det verkliga fokuset här är en snoppmätartävling av interstellära mått.

Själv deltog jag inte i diskussionen - jag är ju speciell och unik - men flera gånger får jag hejda mig innan jag frågar om det inte vore bra att lära barnen att man inte ska äta gul snö och andra väsentliga utdrag ur folkpraktikan.

Men jag säger inget.

Jag bara stirrar tomt framför mig, förundras över människorna och vill bara gå hem.

Men det hände inte förrän 70 minuter senare.

Lärdomar

2008-11-06T15:37:00.003+01:00

Läste idag att en politiker i det vemodiga grannlandet avgår efter en incident som involverade sponken, kvinnlig fägring och en man sökandes efter värme och ömhet.

Tydligen hade det varit galej på svenska ambassaden under bokmässan i Helsingfors.
Bara det som fond till alltihop är ju fantastiskt.

Jag kan tänka mig hur Stefan Johansson, som är politikern tillika den ömhetstörstande mannen i sagan, förvärmde i hemmet. Kanske sänkte en skruvmejsel eller två, duschade, lyssnade på lite musik och förfinade groomingen inför kvällens aktiviteter. Förmodligen var han ganska trött efter ännu en dag på barrikaderna som statssekreterare åt Finlands jämställdhetsminister. Det skulle med andra ord bli ganska skönt att få koppla av lite med en bit mat, gott vin och trevligt samtal i glada vänners lag.

Det ballar ur såklart.
Som så ofta i alla sammanhang där borsten finns med i faggorna och det som hände var att den efter kärlek sökande Stefan eventuellt misstolkade vissa signaler. Eller förmodligen såg signaler där inga stod att finna.
I vilket fall som helst så tog han en kvinna på brösten. Inte bara en, förresten, utan flera av kvinnorna på partajet utsattes för Herr Johanssons rättframa ömhetsbetygelser.

Tyvärr föll detta inte riktigt så väl ut för stackars Stefan som han möjligen hoppats.
Jag misstänker att ingen av de kvinnor han givit sina inviter svarade på jakande vis och inte nog med det utan skrivelser författades dessutom och hamnade sedermera i händerna på ledningen för Stefans parti. Detta resulterar i att Stefan nu avgår och lämnar sin post.

Som alltid med medelålders män som blir på kanelen i överkant så ligger det något slags tragikomiskt skimmer över alltihop men den rena, skära humorn infinner sig inte förrän vår vän Stefan uttalar sig om incidenten i samband med sin avgång.

"Jag är ledsen över det som hänt och har fått en viktig lärdom för resten av livet."

Det skulle vara ovärderligt att få höra Stefan med egna ord utveckla exakt vilken viktig lärdom han drar av den här historien.
Att det generellt sett inte är någon god idé att ta främmande kvinnor på brösten?
Att man inte bör vara så svår på borsten innan man gör det?

Jag vet inte.

Men roligt skulle det vara.
Det vågar jag sätta min penis i pant på.

The ramblings of a madman

2008-11-05T09:20:00.002+01:00

Han är igång igen.
Den stilistiska ekvilibristen från Halmstad.
Ny kolumn i Metro idag. Eller, ny och ny, han skriver ju samma varje gång men det var en ny rubrik.
Jag kommer att tänka på en intervju i nån internetrelaterad tidning där han säger att han "vågar visa svaghet - och står för sina styrkor".
Ja, vad ska man säga? Bara det faktum att han publicerar sina underliga funderingar i en av världens största tidningar är väl ett bevis på att han visar svaghet.
Och att stå för styrkor när inga finns är väl ingen konst?
Nej, det är inte helt rättvist. Såvitt jag kan förstå så är han en skicklig och entusiasmerande entreprenör. Så självklart har han styrkor, poängen är att han borde se till att utnyttja dem och ägna sig åt saker där hans styrkor kommer till användning.
Man brukar ju säga att alla människor har en talang och jag tror att det är sant.
Johan Staël von Holsteins talang ligger dock inte i att skriva kolumner.

Jag håller inte med honom särskilt ofta i sak men det är inte det som gör att jag anser att han kvickt som ögat bör släppa alla ambitioner han har som skribent.
Jag har sagt det förut och säger det igen: Det är samma kolumn om och om igen.
De är dessutom taffligt skrivna, innehåller alltid faktafel och är i bästa fall inte helt genomtänkta.
Jag antar att han vill vara en provokatör och gå i bräschen för nån slags omvälvande samhällsförändring. Oklart vad, egentligen med tanke på att han bara öser ur sig förvirrat gnäll. Men när jag inser att jag har ett större litterärt utbyte av att läsa "Storstadspojken" så är det inte direkt Herr Holsteins åsikter jag blir provocerad av.

Så återigen, snälla chefredaktör-på-metro-som-kan-bespara-mig-eländet: Gör just det. Bespara mig och resten av landet eländet!

Föräldramöte Revisited

2008-10-28T15:36:00.001+01:00

Det allra första inlägget jag skrev i den här bloggen var om ett föräldramöte.
Saken är den att jag var lite väl liberal med begreppet i det fallet. Det var mer av ett öppet hus, för föräldrar i och för sig men ändå inte riktigt ett föräldramöte av den gamla skolan. Jag var mest så exalterad över att ha varit på mitt livs första föräldramöte så att jag helt enkelt skarvade lite.
Nu däremot.
Nu har jag varit på the real deal.
Just det, the real motherfucking deal!
Ett tvättäkta föräldramöte med kaffe, hembakt, eller dagisbakt var det väl men skit samma. Detta kring ett långbord med lika delar tripp-trapp-stolar och vuxenditon.
Kvällen inleddes med en presentation av alla föräldrar. Den gick till enligt gängse rutin med att vi alla sade vad vi hette, vilket barn vi var förälder till, var vi bodde för att till sist försöka komma med en vitsig slutkläm i nämnandet av vad man gör för brödfödan.
Sen följer lite allergiinformation och därefter börjar det.
Det fantastiska.
Allt diskuteras, eller inte allt, glass diskuteras. Ämnet är "Ska föräldrar få medtaga glass eller annat fika för att uppmärksamma att dess avkomma blivit ett år äldre?".
Naturligtvis ballar detta ur helt i en kamp mellan tårtanhängarna och fruktfascisterna.
Direkt efteråt kastas vi in i nästa hetluft vilken rör belysning på dagisgården. Den är på tok för mörk, så mörk att skulle barn vistas utomhus efter kl. 15 from oktober så kommer de bort. Puts väck, bara.
Vi är nu ca 43 minuter in i mötet och här kommer det första kravet om protestlista upp på bordet. Hela mitt inre pulserar i den enorma glädje jag känner inför att få medverka i en livs levande aktion där en protestlista skall bli det slutgiltiga resultatet.
Tyvärr faller det till föga en bit in i diskussionen och någon frågar om någon annan vet något om "hur sådant här fungerar". Jag tänkte inte ge mig in i debatten men jag påpekade att en kommun styrs av politiska beslut och rätt väga att påverka är genom att välja vilket politiskt parti man vill erkänna sig till och därefter engagera sig på lokalnivå.
Tystnad.
Den samlade skaran mammor och pappor stirrar på mig som om jag vore från yttre rymden. Till slut bryts tystnaden av att någon konstaterar att, nej vi pratar med rektorn istället.
Här går botten ur det hela och jag konstaterar att jag hade fel innan.
Nu, först nu, ballar det ur.
När jag haft lite mer tid att bearbeta den andra hälften av mötet kanske jag berättar om den...

Chefer

2008-10-27T16:24:00.002+01:00

Tydligen har det gjorts en undersökning.
I Toronto.
Mår man bättre om man har en kvinnlig chef eller en manlig chef?
På gränsen mellan ointressant och fucking boring om jag får bestämma men alla ska ju göra nåt för forskningsanslagen. Cutting edge science i vilket fall är jag övertygad om.
Resultatet blev att kvinnor med kvinnliga chefer mår sämre än kvinnor med manliga chefer.
Män med kvinnliga chefer mår dock lika bra som dito med manlig chef.
What's the big deal?
Män är sedan länge vana med att ha en kvinnlig chef i sitt liv. Det blir liksom ingen skillnad.

Hade jag också varit allvarlig med den tanken skulle jag skjuta mig.
Varför i vår Herres namn har sådana här undersökningar existensberättigande?
Jeeesus!

Nyköping

2008-10-17T14:25:00.005+02:00

Jag åker tunnelbana varje dag.
Vissa tycker det är otäckt, andra tycker det är bekvämt och andra tycker att det är ett nödvändigt ont.
Själv tycker jag att det är fascinerande.
Det händer alltid nåt i tunnelbanan och om det inte händer nåt så finns det alltid nåt att titta på.
Just nu har jag hakat upp mig på en grej och den är allt jag ser i tunnelbanan. Nån skulle kunna råna mig och jag skulle inte ens märka det, jag har bara ögon för en sak.
Självklart talar jag om den årliga kampanjen som ska övertyga några stackars satar att flytta till Nyköping. Just det, Nyköping, staden som har gett "genomfartsort" ett ansikte. Eller, egentligen inte eftersom det är en självmotsägelse men ni fattar.

Om detta inte kan benämnas som fantastiskt så är inte jag man nog att sätta ord till vad som faktiskt är det.
Min gissning är att bilden är tagen vid Crystal Lake i början av 80-talet och att kvinnan förmodligen heter Pamela. Obehagligt är bara förnamnet. Plus att jag inte har någon som helst aning om vad det har med Nyköping att göra men jag kan säga så mycket som att flytta till Nyköping är det sista jag tänker göra efter att ha blivit exponerad för den bilden.

Likadana vita linnen, mörka shorts och fullt inbegripna i aktiviteter av fysisk fostran.
Sist vi såg sådana scener var ju från tyska sommarkollon på 30-talet. Kopplingen till Nyköping är även här oklar.
Hade situationen i kommunen varit annorlunda så hade jag kunnat förstå just den här bilden men mig veterligen så har Sverigedemokraterna varken nu eller tidigare något mandat i fullmäktige i Nyköping.

Någon har tänkt för mycket, för lite eller inte alls men en rejäl vurpa är det.
Enkelt uttryckt skulle jag vilja säga att är det en byrå som gjort detta så skall pitch omedelbart utlysas och är det in-house så, ja, då skall pitch omedelbart utlysas.

Och folk säger att det inte är trevligt att åka tunnelbana...

(Kultur)Tuben

2008-10-02T16:02:00.002+02:00

Satte mig på tunnelbanan idag.
När jag skulle sätta mig så råkade jag stöta till en kvinna varpå jag yppade ett snabbt ursäkta och satte mig mittemot henne. Platsen jag tog var en av två lediga i vagnen, den andra fanns i stolsfyran tvärs över gången och var en fönsterplats till skillnad från detta som var en plats i gången. Anledningen till den här Ernst Brunner-beskrivningen av läget kommer att visa sig. Eventuellt.
I vilket fall som helst så sätter jag mig ner, petar i hörlurarna och lutar mig tillbaka. Plötsligt känner jag en smärta i min högra hand och jag tittar dit. Det visar sig att den beror på en annan kvinna, som sitter snett mittemot mig över gången, nyper mig hårt i handryggen.
Vad i helvete?
Hon vill få kontakt med mig och tyckte att våld, i och för sig milt men ändå, var rätt väg för detta.
Anywho, hörplupparna åker ur och jag lyssnar efter vad hon vill mig.
Nu kommer nästa problem. Svenska verkar inte vara hennes förstaspråk men jag hör ordet respekt i alla fall.
Jag ber om ursäkt för att jag inte uppfattade riktigt vad hon sade och ber henne att upprepa det hela. Efter några försök, utan större framgång än att jag tror mig veta att hon vill att jag ska respektera människor, är vi framme vid Mariatorget där hon skall av. Hon upprepar sitt ärende en sista gång och med hjälp av mina medpassagerare så lyckas jag uttyda att hon menar att jag inte respekterar människor pga att jag inte satt mig bredvid henne.
Till saken hör att kvinnan som nöp mig var av afrikansk härkomst. Eller det hör väl egentligen inte till saken men jag tror att hon menade att jag inte ville sätta mig bredvid henne för att hon var färgad och att jag eftersom jag då är rasist inte respekterar människor.

Så vad vill jag ha sagt med detta då?
Inte så mycket men det var en underlig upplevelse.
Det och att jag nu fått min misantropi bekräftad.

Sverigedemokraterna

2008-10-01T14:59:00.003+02:00

En ganska lustig sak i samhället idag är Sverigedemokraterna.
Inte alls lustig, menar vissa och hävdar att det är inte bara farliga utan även läskiga.
Jag kan hålla med om att de säger en del läskiga saker men jag kan inte förmå mig att se på SD som ett stort hot mot vår nuvarande samhällsordning.
Inte så att jag sympatiserar med dem, inte alls, tvärtom så tillhör jag partiet de avskyr över alla andra. Lustigt nog.
Anywho, det jag finner mest intressant med SD är att de ljuger om kostnaden för invandringen i Sverige, att de inte kan bestämma sig vad invandrare ska göra och att partiledaren liknar en gris.

Först och främst så hävdar SD att invandringen kostar Sverige ca 300 miljarder kr varje år. Detta är en intressant siffra kan man säga utan att överdriva. Särskilt som det är en lögn och den egentliga siffran är närmare 40. De har en källa att luta sig mot för sina uppgifter och författaren till den boken är en sympatisör med partiet. Cirkelresonemang, anyone?

Nästa del är det som är riktigt komiskt.
Det är nämligen på det viset att invandrare lever på bidrag.
De stjäl även våra jobb.
Dags att bestämma sig hur man ska ha det, kanske?

Till sist angående Jimmie Åkessons likhet med djuret gjort av fläsk. Inte mycket att säga egentligen. Titta på en bild så får ni se. Han ser liksom sådär bökig och mätt ut.

Jag har verkligen inte för avsikt att driva en politisk blogg. Andra gör det bra mycket bättre men jag var ändå tvungen till en kort reflektion över detta fantastiska parti.

Och då har jag inte ens nämnt Micke Höglund...

Pendeltåg

2008-09-30T10:16:00.003+02:00

När jag flyttade till Stockholm hade jag fanimej promenadavstånd till stan. Inte om frun, som var flickvän på den tiden, frågade såklart men det var ändå ganska nära. Sedan flyttade vi lite längre ut och nu senast i ett anfall av totalt tuppjuck så flyttade vi nästan hem. Till Dalarna, that is.
Detta medför ett antal resor med pendeltåg. Två stycken per dag för att vara exakt.
Men det gör inget, pendeltåg är rätt soft. Man har tid att lyssna på en ljudbok, se på film, läsa tidningen och lösa korsord eller sudoku eller vad man nu kan tänkas vilja ägna sig åt under den 25 minuter långa själadödaren till resa.
Dessutom är det många sköna människor som åker pendeltåg.
Häromdagen satt jag på tåget på väg hem och snett över gången satt en man i de övre medelåren. Det första man noterade med honom var att han såg ut som att han antingen nyss deltagit i en no holds barred-fight med ett gäng katter. Hela ansiktet var fullt av rivsår. Sänkte man blicken en aning visade det sig att han rockade Lejon-skor med raggsockor. Världsklass redan här men det bästa kom när han lutade sig fram mot damen som satt på raden framför. Man kunde se hur han samlade sig för att yttra något i stil med "Ursäkta, vad är klockan?" eller kanske "Går det här tåget förbi Spånga?" men icke. Efter att ha dragit in den luft som krävs så kommer yttrandet högt och ljudligt:

"Deutschland, Deutschland über alles!!"

Jag skulle ge en del för att få en inblick i vad både han och den stackars kvinnan tänkte på. Både i sekunderna innan och efter.

Hemlösa

2008-09-29T16:33:00.003+02:00

Köpte Situation Stockholm häromdagen.
Det slår fan det mesta i kategorin dövande av taskigt samvete.
Inte så att man går runt och har dåligt samvete för hur lite man gör för Stockholms - och övriga Sveriges för den delen - hemlösa. När avskaffades termen uteliggare förresten?
Anywho, det dåliga samvetet kommer i det ögonblick man bestämmer sig för att köpa tidningen och går över när likviden har erlagts. Så jävla bra. Sån fantastisk quick-fix så det är helt otroligt.
Man känner verkligen att man gör en insats för de stackars människorna.
Och det är här som det verkliga dåliga samvetet sätter in.
Att se ner på människor är något jag avskyr. Inte den pop-misantropiska se-ner-på-folk-som-är-dumma-typ-nazister-varianten utan att verkligen se ner på människor.
För det är exakt vad jag känner att jag gör när jag köper Situation Sthlm, jag ser ner på säljaren och genom honom eller henne resten av de hemlösa - "Titta här vad du ska få av goa herrn, en liten slant. Köp inte droger för alltihop nu. Se så, upp med hakan, det är ju helg."
Och jag hatar mig själv för det.
Jag kommer inte att sluta köpa tidningen för jag tycker fortfarande att konceptet är bra.
Jag önskar bara att jag kunde må lite bättre av att göra det...

Relation

2008-09-24T16:07:00.002+02:00

Det här med relationer är en snårig historia.
Så det lämnar jag för den här gången.
Nästan.
Ibland händer det saker som jag inte riktigt vet hur jag ska reagera på. Saker som ställer mig svarslös som ett fån. Eller, som i det här specifika fallet, liggande.

Jag och min fru tycker det är ganska mysigt att lägga oss i sängen, palla upp oss, ta med lite godis, placera laptopen mellan oss och kika på en film eller någon tv-serie. Avkopplande och trevligt.
Häromdagen gjorde vi precis det.
Med ett undantag.

Jag hade ordnat allting så det enda som återstod var att trycka på play och bara koppla av. Jag låg, på mage kan tilläggas, och väntade på att hustrun skulle anlända.

När hon kommer in i rummet så lutar hon sig över sängen och placerar en hand-plant rakt över min högra skinka. Och vi snackar inte någon kärleksfull klapp på ändalykten utan en plantering av handen som lämnade inte bara ett klarrött avtryck utan fick stjärten att vibrera tills morgonen efter.
Jag fattar ingenting och lyckas inte få ur mig ett begripligt ljud.
Frun tittar på mig och säger sen:

"I'm a spank rocker, yes I am."

Brudar är konstiga grabbar...

Sömn

2008-09-18T10:22:00.002+02:00

Tydligen är det på något sätt fastslaget att män som delar säng med en partner sover sämre än de som sover själva.
Det är skönt att få en bekräftelse på den verklighet jag lever i.
Läggdags hemma hos Kaprate Kid inleds med en lång ritual där jag stoppar proppar i öronen, instruerar frun vilken sida hon får ligga på osv. Allt för att minimera störningsmomenten som uppkommer under nattens gång och som påverkar min återhämtning på ett negativt sätt. Saken är nämligen den att min fru kan somna mitt under ett flyganfall och kommer därefter att snarka som om ingen morgondag stod att finna. Det är något helt enormt. Skulle man kunna omvandla ljud till energi så vore energikrisen löst bara genom placering av en mikrofon mitt i vårt sovrum. Det händer att jag trots propparna tvingas väcka henne flera gånger per natt för att få ett stopp på det infernaliska oljudet.
Så jag kan bekräfta att män som delar säng med sin partner sover sämre.

Eller vänta... Nej, just det, bortse från ovanstående. Jag tänkte fel. Tvärtom är det korrekta. Tvärtom.

Jante

2008-09-12T15:43:00.003+02:00

Min favoritskribent på Metro brukar ofta tala om Jante. Han har dessutom en ganska intressant definition av det hela också som verkar gå ut på att allt han inte tycker om eller sympatiserar med är Jante. Å andra sidan så brukar han ha en ganska skev bild av det mesta så allt är i sin ordning, antar jag.
Om man ska uppehålla sig en stund extra vid begreppet Jante så tycker jag att det är ett rätt trött begrepp och det känns som att det har utsatts för en enorm betydelseinflation och används för ofta och om för mycket.
Däremot så såg jag en grej idag som jag har tänkt lite på och det är detta:

Med tanke på den fotografiska talang som jag [inte] har så kan jag berätta att det är en cykel som är fallfärdig till den grad att låset är det enda som håller den uppe.
Och det är just låset som är intressant. Eller, snarare låsen, eftersom cykeln är rejält reglad, dels i bakhjulet och dels fäst med en extern variant i ställningen den lutats mot.
Jag har sett sådant här på fler ställen och jag antar att det är det här som är Jante.
Åtminstone i varianten "Kan inte jag så ska inte du".
Variationen "Skulle jag vara död innan jag hunnit äta mitt bröd så ska ingen annans död kunna förhindras av förtäring av mitt bröd för skulle jag levat istället för att vara död så skulle den andre i avsaknad av bröd istället vara död vilket innebär att min död inte kan bli någon annans bröd då jag har bröd vilket förhoppningsvis förhindrar min död och hellre det än att någon annan skulle undgå död pga bröd som jag inte kunnat äta då jag är död" kan också tänkas även om den lider lite av brist på snärtighet.

Nåja, favoritskribenten flyttar ju till Asien så med ett litet stycke tur så fastnar framtida Jante-inlägg i censuren.

Nu är klockan way past beer o'clock så trevlig helg!

Romedy

2008-09-12T09:16:00.003+02:00

Jag lever sedan ett par år tillbaka i ett äktenskap. Det finns många som har haft tankar och idéer om vad ett äktenskap är för något men ingen har summerat det så bra som Marge Simpson.

"A marriage isn't about compromise, it's about a constant struggle for moral superiority."

Förmodligen den mest träffande beskrivning av den heliga enigheten som står att finna. Alla känner igen sig i den och de som säger att de inte gör det, ja de ljuger. Så enkelt är det.
Men.
I betraktandet av detta som en regel finns givetvis även ett undantag som varje regel som vill spela i förstafemman skall ha.
När ett vigt par ställs inför valet om vilken film som skall ses under den gemensamma myskvällen i familjens soffa så ställs den nyss nämnda regeln över ända. Här är kampen för övertaget direkt kontraproduktiv och inget annat går att ta sig till än att återgå till den underlägsna metoden att kompromissa.
Nu handlar det i och för sig inte om några kompromisser i ordets striktaste betydelse men för enkelhetens skull kan vi kalla det för vad det utger sig för att vara.

En kompromiss, för er som lever i ett äktenskap och således inte har upplevt någon, är det beslut man kommer fram till genom att balansera för- och nackdelar för båda parter tills man når en nivå godtagbar för alla.

Nu gör jag en kort paus så ni äkta makar kan låta det sjunka in och inse att ni inte har någon som helst aning om vad det är för något.

Så för att fortsätta - en sammanfattning.

Vi har alltså slagit fast att äktenskapet handlar om en kamp för moraliskt övertag snarare än kompromisser utom i fallet då filmkvällen skall arrangeras då kompromissen kommer i spel och vi skall strax reda ut varför det bara är en kompromiss till namnet.

Är ni beredda?
Då börjar vi.
I inledningsfasen av en filmkväll så är maktfördelningen mellan man och kvinna ganska jämnt fördelade och båda inleder förhandlingen med ett ofta ganska gott humör. Allteftersom diskussionen fortleder kommer mannen att känna hur fokus skiftar från det han vill se till det som hans partner vill kika på. Nu kan vi skönja en närmast total polarisering av olika filmsmak. Det är också här som kompromissandet tar sin början.
Det fungerar så att mannen lägger fram ett förslag på en film, gärna något manligt och bra där blod, våld och ond, bråd död är centrala teman.
Detta förkastas omedelbart av kvinnan som därefter lägger fram två förslag som följt av mannens knorrande reduceras till ett. Här kommer mer knorrande från mannen och proceduren upprepas tills mannen tröttats ut till den grad att han accepterar kvinnans val varpå filmtittandet kan ta sin början.

Så går det till och återigen, alla som lever i ett äktenskap eller under äktenskapsliknande förhållanden känner igen detta. Annars ljuger de, som tidigare fastslaget.
Det är heller inget konstigt eller fel med det hela, vissa saker kan man inte påverka och därför accepterar man och livet går vidare.

Vad som är konstigt, däremot är varför det alltid blir en romantisk komedi!

Det mysteriet, mina vänner, är då inte jag man nog att sprida ljus över.

Mediekonsumtion

2008-09-11T15:29:00.000+02:00

Jag lever i en alternativ verklighet.
Eller, jag skulle önska att jag gjorde det.
Eller, jag önskar att jag kunde styra verkligheten som sådan.
Ett försök till att göra det är mitt sätt att konsumera medier i allmänhet men nyhetsförmedlande sådana i synnerhet. Jag läser bara rubriker.

Tänk på det. Det verkar dumt till en början men om man tänker efter så inser man möjligheterna som det medför.

Jag ser en rubrik.
Jag funderar en kort stund.
Och sen...

Det normala förfarandet är att klicka på länken som leder till artikeln som rubriken hör till.
Som ni säkert listat ut är detta mest applicerbart när det gäller medier som står att finna på det världsomspännande Internätet.
Anywho, tillbaka till saken.
Det normala vore att klicka sig till artikeln för att där kunna stilla den nyhetshunger som väckts av att skåda den inbjudande rubriken.
Jag gör annorlunda.
Jag gör faktiskt ingenting, jag stannar kvar i steg 2, dvs funderandestadiet.
Och där blir jag kvar.
Jag funderar och tänker och i mitt huvud växer olika bilder fram om vad rubriken handlar om och efter ett litet stycke tid så har jag bildat mig en uppfattning om vad nyheten är och kan gå vidare till nästa.

Tänk på det. Det är så enkelt men det ger mig en unik möjlighet att bara läsa intressanta nyheter och alla nyheter jag läser passar som handen i mössan i den världsbild jag kallar min. Allt får sin plats.

Prova själva, jag är nästan säker på att ni inte kommer att bli besvikna.

Varsågoda, en lämplig plats att börja på:

http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/telegram/

Besöksspike

2008-09-11T10:42:00.000+02:00

Det är med blandade känslor jag ser på besöksstatistiken de senaste dagarna. Jag talar om besöken till den här bloggen. Jag har sedan jag startade haft en ganska jämn nivå av besökare och de har till antalet varit ungefär fem per dag. Det är en ganska bekväm tillvaro som bloggare, ganska lågt ställda krav och ett hyfsat överseende med vad som är signifikant för bloggen i fråga nämligen låg uppdateringsfrekvens.
Igår hade jag 70-nånting besökare, dvs en besöksökning på i runda slängar 1400%. Svaret på gåtan om var dessa kommer ifrån kommer härifrån.
Här kommer de blandade känslorna in.
Jag har läst Gyrot under en längre tid och tycker att det är en kul blogg som dessutom har lite anknytning till hemtrakterna. Under gårdagen kunde man läsa där att min blogg är "välskriven och rolig". Jag måste erkänna att jag har ljugit två gånger tidigare för det är nämligen på det viset att det är först nu som de blandade känslorna kommer i spel.
Hälften av mig känner att det var kul, roligt att någon som inte hör till den direkta familjen har läst mina alster och tycker om dem.
Den andra hälften är en femåring som just fått en klapp på huvudet av farsan med ett tillhörande "bra jobbat, pojk".
Och grejen är den att de blandade känslorna som jag tjatar så förbannat om är egentligen det att hela jag är femåringen men jag skulle vilja att det var blandade känslor. Så det är väl egentligen det jag har blandade känslor inför. Så, nu släpper vi det.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Johan Staël von Holstein avgår som styrelseledamot i Kulturrådet. Inte en dag för tidigt, säger vissa. Andra är besvikna över att han avgick istället för avsatts.
Själv tycker jag det verkar som en sordi väl i paritet med ungefär samtliga hans andra projekt. Inget uträttat, inget hänt.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Brukar hänga en del på Flashback, nivet den ökända siten vars forum stoltserar med att vara yttrandefrihetens högborg.
Det roliga med Flashback - och jag menar forumet - är att det existerar i en alternativ verklighet för det är inte bara yttrandefrihetens högborg utan även ignoransens, trångsynthetens och den rena idiotins högborg. Jag misstänker att hela klabbet startade som något slags socialantropologiskt experiment för att kolla vad som händer om man tussar ihop tusentals loons på en liten yta. Det är en lustig känsla att höra till minoriteten av den enkla anledningen att jag inte tycker illa om araber, eller invandrare generellt för den delen, jag är övertygad om att tolerans är något bra och jag tror att generaliseringar generellt (hähä) är något dåligt.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag önskar jag kunde driva en humorblogg, eller i alla fall skriva roliga små anekdoter ur min verklighet. Tyvärr verkar rolighetsnivån i mitt liv för tillfället inte riktigt tillåta sådana ambitioner.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Inte så att jag inte trivs med min tillvaro, tvärtom, men jag upplever att jag är med om ganska få haha-roliga saker just nu.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Eller, en grej var rätt kul häromdagen. När E-Type härsknade till på att hans låt var med i Max-reklamen. Eller, nej förresten. Det var bara tragiskt...

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Annars ryktas det om att bönderna sover med fönstren öppna i Hedemora för tillfället.
Akta er...

Rollator

2008-08-27T14:46:00.000+02:00

En rätt skum grej hände mig precis. Jag knatade på Drottninggatan inbegripen i ett samtal med en bekant. Ett tiotal meter bort ser jag en äldre man som gick i motsatt riktning med hjälp av en rollator. Tänkte inte mycket på det utan knallade vidare. När han är ca fem meter ifrån mig gör han en tvär gir åt mitt håll och styr apparaten rakt mot mig. Jag kliver givetvis åt sidan för att ge honom plats att komma förbi och fram.
Vad som sedan händer är följande:
Han styr med så att jag under hela min undanmanöver befinner sig mitt framför rollatorn. Som ett rådjur i helljus ungefär. Jag stiger längre åt sidan och hinner precis undvika kollision när han med en sista kraftansträngning skjuter på rollatorn när han ser att han är på väg att missa mig. För här är hans intention glasklar: han har för avsikt att ramma mig med sitt stödfordon.
Besvikelsen måste vara stor när jag lyckades klara mig ur knipan men han visar ingenting utåt utan rätar bara upp maskinen och fortsätter gå bortåt Barnhusgatan.
Själv står jag kvar.
Och fattar inte ett jävla smack.

Så. Jävla. Random.

Debatt

2008-08-26T13:48:00.000+02:00

Klev in i en taxi imorse och spände på mig bältet. Radion skvalade som sig bör men det var inte det vanliga i form av Lugna Favoriter eller något annat krafs utan P4 och programmet som för fullt pressades ut i Etern gick ut på att människor fick ringa in till programmet och tala om det som föll dem in. Inget nytt under solen så långt. Men. Något är annorlunda hör efter en liten stund. Jag kommer in en bit in i samtalet som verkar handla om Israel.
Jag kan inte återge samtalet i sin helhet men the gist of it var att palestinier är monster. Tydligen så är det så att palestinier ofta rövar bort barn som sedan plågas, torteras och dödas inför sina föräldrar. Man kan bli upprörd för mindre. Efter att kvinnan släppt denna bomb så flikar programledaren i ett försök att bringa lite jämvikt och perspektiv till detta att det säkerligen finns flera fall av sådana här händelser begångna på båda sidor. Här brister det för kvinnan i andra änden som svarar:

"Nej! Sluta säg på båda sidor! Varför säger du så? Israel har en etik! De gör inte sådana saker som palestinierna!"

Nu är konflikten igång och de börjar bråka om vad en programledare ska och inte ska göra och till slut lyckas de gå vidare till att kvinnan får förklara vad hon önskar skulle hända i Israel och Palestina. Här svävar hon ut i en lång utläggning om murar och fred men lyckas ändå mot slutet behålla den demoniseringen som hon tidigare etablerat genom att avsluta med att jag önskar att israelerna kunde få känna sig trygga mot palestiniernas raketattacker.

Ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag det.
Hon har en åsikt, hon står för den och hon är inte rädd för att uttrycka den.
Att hon dessutom är ett fullblodsloon som inte ens skulle kunna stava till nyanserat eller perspektiv bekommer henne liksom inte. Jag skulle dessutom kunna drista mig att påstå att petitesser som fakta och sådant inte är något som hon ligger vaken om nätterna över.

Jag tror att man lever en ganska bekymmerslös tillvaro när man får skapa sig sin egen verklighet.

Språkutveckling

2008-07-25T19:22:00.001+02:00

Jag har en son som heter Isak.
Som har börjat prata en del.

Mest obegripligt pladder som barn hasplar ur sig mest hela tiden men ibland kan han komma med begriplig svenska. "Mamma" och "Pappa" är han rätt duktig på. Och "Nej". Sen finns det en del ord som han härmar och försöker ljuda efter bästa förmåga. Det är dom här orden som kan bli lite knepiga eftersom man inte kan vara säker alla gånger på vad han menar exakt. "Kack" betyder katt men kan också betyda tack om det kommer i form av "Kack, Kack".
När han försöker härma saker man säger är det också med blandat resultat, nån gång har vi försökt få honom att säga "Tim" vilket kom ut som joller. Fast man ser på honom att han verkligen försöker. Han är kort sagt en ganska normal 1,5-åring.

Min svåger Björn är en pajas. Det är ju självklart något som jag vill att min grabb ska förstå. Jag vill ju också att han ska kunna säga det varför jag vid ett flertal tillfällen under semestervistelsen i Dalarna övade med Isak så att han själv skulle ha möjlighet att upplysa sin morbror om dennes status som pajas.

KaprateKid: Isak, kan du säga Pajas-Björn?
Isak: *Tystnad*
KaprateKid: Kan du säga Pajas-Björn?
Isak: Pajjsi!

Och så där lät det om och om och om igen. Till slut hade han lärt sig varvid en stolt fader nonchalant världsvant kunde kommendera sin son att säga Pajas-Björn och få ett glatt "Pajjsi" tillbaka. Det blev inte bättre än så men det känns ju som det kvittar eftersom han bara säger det efter kommandot Pajas-Björn.

Dock så är det på det viset att han ibland glömmer i:et på slutet så att det låter som att han säger ordet bajs istället. Trodde jag.

Häromdagen hör jag hur pilten är inne på sitt rum och leker och efter en liten stund så tystnar han för att börja i det närmaste skandera Pajas-Björn om och om igen. Naturligtvis till ett ivrigt - om än på avstånd - påhejande av sin farsgubbe. Det är ju såklart roligt att han kommer ihåg våra lektioner och att han har koll på morbroderns plats här i livet. Han använde ordet med det glömda i:et kan tilläggas. Det skulle nämligen få viss betydelse...

För när jag kommer in i pojkrummet så märker jag att det inte riktigt är svågerns sociala status som har varit föremål för den verbala aktiviteten. Mitt på golvet bredvid klosslådan, passande nog, har Isak. Ja, just det. Klossat.

Han har alltså inte mässat ett taffligt försök att säga Pajas-Björn utan ett helt perfekt artikulerat "Bajs" efter utfört förvärv och hans far har inte fattat ett spår av vad som hänt. Världsklass.

Så..språkutveckling, kids. Inte alltid så lätt att hänga med.

Syskon

2008-06-18T11:13:00.000+02:00

Jag har två syskon, en bror och en syster.
Det utmärkande för brodern är att han bor i norra Tyskland och har större händer än dom flesta.
Vad som däremot är utmärkande för systern är att hon är yngst.
Fast grejen är den att hon inte är det så länge till. Eller, hon kommer ju fortfarande att vara yngst men snart får hon köpa pilsner på ICA. Hon fyller år, idag, sjutton stycken dessutom. Därför tycker jag att hon förtjänar ett gäng grattis. Bara ett år kvar tills det bara är ett år kvar till 19!
Jag uppmanar alla mina läsare att gå in på hennes blogg och lämna följande meddelande som gratulation: "GRATTIS! Vad tycker din snubbe om att du kallar honom 'snuskprutt'?"

Och ja, jag vet att "alla mina läsare" betyder Bein, Frugan och Martin så se till att ni grattar syrran!

FRA

2008-06-17T16:40:00.000+02:00

Om lagen klubbas igenom imorrn så ska Google alltså flytta sina servrar utomlands och aldrig placera några inom Sveriges gränser.
Det är alltså samma företag som censurerar information på sin kinesiska domän.

Framåt demokratins Förkämpar!

Studenttider

2008-06-16T10:40:00.001+02:00

Var tillbaka i hembygderna i helgen. Allt för att gratulera svågern som skulle firas efter att ha överlevt 3 år på gymnasiet. Festligt värre.
Vädret var till en början precis som väntat, grått och jävligt men det sprack upp och alla kunde sitta ute på mottagningen varpå stämningen höll sig på topp.
Det är ungefär nu som det intressanta med studentmottagningar börjar framträda.
När man står och trängs vid utspringet tillsammans med alla tuppiga pappor som med flackande blickar söker efter något att rikta sina alldeles för många megapixlar mot så kommer till slut studenterna ut från skolan, skriker om hur grymma dom är, sjunger en trudelutt och med halvpackat glansiga ögon försöker kisa mot folksamlingen för att hitta sin familj som står och hoppar upp och ner med skylten som sportar det obligatoriska pinsamma barnfotot så är det jubilaren för dagen som står i omisskännligt centrum. Detta fortgår när familjen driver iväg som boskap för att titta på hur studenterna skrålande åker på ett traktorflak och lägger en rejäl grund till det som senare kommer att utvecklas till en magnifik kristusfylla.
Mönstret uppehålls ända till den punkt du det sista presentpappret har disintegrerats vilket innebär vändpunkten då ingen längre bryr sig om studenten utan riktar sin uppmärksamhet till de äldre och betydligt nyktrare gästerna.
Detta utnyttjas av den firade som med en närmast autistisk beslutsamhet sätter igång att fylla upp sin stackars tonårskropp med berusningsmedel.
Detta är det normala förfarandet vilket också skedde.

Jag har svårt för gymnasieelever rent generellt. Ingen annanstans hittar man samma arroganta självgodhet i övertygelsen att man kan allt och vet allt. Vidrigt är det.
Nu drar jag inte alla över en kam, bara de jag inte känner. Vilket gör mig till en hycklare men det känns som det kvittar, jag trivs med mina fördomar och generaliseringar.
Studenter, däremot, tycker jag om. Det finns en slags naiv framtidstro som jag tycker är mycket tilltalande hos dem.

I vilket fall som helst så slutade min kväll med att jag skjutsade dagens högtidsbarn på galej där bägarna skulle svingas och partajandet därefter skulle förläggas till det lokala danshaket. Jag skulle därefter hålla jour för att kunna hämta upp sällskapet framåt småtimmarna såvida inte svågern skulle lyckas styra upp en bortamatch (fat chance...).
Inget samtal kom dock varför jag fick en hel natts sömn och kunde utvilad och fräsch få skåda hur den ärade studenten slirade in i köket vid 12-tiden dagen därpå och muttrade om smörgåstårta. Huruvida det hade varit bortamöte natten innan förtäljer inte historien men med tanke på att jag inte hört något så tvivlar jag.

Bella

2008-06-10T10:55:00.000+02:00

Det har ju skrivits en del om Blondinbella på slutet.
Säga vad man vill om henne men hon river upp känslor i alla fall, ren polarisering.
Hon intervjuades kort i Metro häromdan och levererar det odödliga citatet:

"Innerst inne är jag den tråkiga, seriösa politikern."

Jag vet inte men jag tänker mig att det är bra långt in...

IKEA

2008-05-29T11:36:00.000+02:00

Jag var förbi IKEA en sväng häromdagen. Eller, man är ju inte förbi IKEA en sväng. Inte ens om allt man ska göra är att hämta extra skruvar så är man förbi en sväng. Och då är det ändå självplock och samvetsbetalning på dem. Men oavsett så är det något speciellt med IKEA. Eller, inte IKEA som sådant utan folket som är där. Utan att överdriva kan jag säga att jag anser det vara något speciellt med ryska män i tischlinne, mysbyxor och bleka tatueringar.
Eller den vilsna låtsasstekaren från Gotland som spritter iväg från sitt damsällskap och glatt plockar upp den största glasskålen han kan se och säger nånting i stil med: Höhö, snacka stor skål, höhö. Fatta att det måste kännas futtigt när det bara ligger lite chips i botten.
Den sammanfattningen på gotländska. Yeah, baby!

Vad jag däremot stör mig som fan på med IKEA är hur de har börjat att prissätta hela set av saker separat. Nu köpte jag en säng till min grabb och märker att ribbotten inte ingår. Här kanske det är dags att sparka nån på affärsutvecklingen, Ingvar. Hur är det tänkt att jag ska kunna nyttja sängen utan ribbotten? OK för att madrass inte ingår men där finns det i alla fall valmöjligheter. Ribbotten finns i ett(1) utförande. Höj priset på sängjävulen men inkludera en jävla ribbotten, hur svårt kan det vara? Och när jag ändå är inne på det så finns det andra saker som retar mig intill vansinnets rand. Jag köpte ett skåp för ett tag sen och det kostade billigt. Innan jag insåg att man måste göra fler tillval på det jävla badrumsskåpet än om jag bygger ett fucking hus! Nåväl, jag valde och donade och for runt på självplockslagret som en råtta och till slut skulle jag hämta det sista; beslagen som dörren fästs i. Det krävdes tre(3) men IKEA som de bovar och banditer de förvandlats till säljer dem i två-pack! Vad i helvete!? Jag måste alltså köpa fyra(4) beslag för att få de tre jag behöver! Hur ofta monterar jag dörrar, tror du Ingvar? Jag kan hinta lite: Inte så jävla ofta.

Annars var besöket rätt OK. Ingen korv på slutet dock vilket drar ner helhetsbetyget lite men å andra sidan var det så vansinnigt mycket folk i den kön, vilket är en helt annan historia.

Outlaw

2008-05-23T10:01:00.000+02:00

Häromdagen hände en rätt lustig grej.
Bakgrunden är denna: Min farsa ska hämta min son på dagis på fredagen och sedan ta med honom hem till Dalarna där han ska få bli sönderlekt av farmor och faster och allt möjligt.
Ett litet barn kräver en del packning vilket innebär att farsan behöver hämta upp lite prylar i min lägenhet innan han drar. Dessutom så är ingen hemma så han måste få en nyckel. Den nyckeln skulle jag gå in i hans lägenhet i stan och lämna på köksbordet och här tar berättelsen sin början. Till saken hör också att min plånbok med alla mina kort och allting är glömd hemma på morgonen. Vidare till the Story.

Jag anländer till Nybrogatan och knappar in portkoden. Jag har trevlig musik i mina lurar, jag är ute i rätt hygglig tid så jag kommer att hinna till mitt möte efteråt. Porten går upp och jag tar hissen upp till fyran, går över gården och genom korridoren till farsans lägenhet. Väl där så låser jag upp extralåset och går raskt vidare till att forcera huvudlåset.
Här tar det stopp och jag förbannar det faktum att jag tydligen fått fel nyckel. Jag försöker och provar me ndet går inte. Plötsligt hör jag hur någon pratar inne i lägenheten. Min första tanke är att det ska ju inte vara någon här. Min andra tanke är att jag har gått fel. Jag säger att jag har gjort ett misstag och att jag ber om ursäkt om jag skrämde någon och vänder mig för att gå. Då hör jag hur de ringer polisen därinne. Suck.
Jag säger till igen och ber dem att öppna dörren så jag kan få förklara mig. Fat chance...
Jag hör hur de beskriver mig och hur det läggs vikt vid avgörande inbrottstjuvskännetecken som att "han har en väska med sig" och "han är lång och mörk".

Ungefär här börjar jag bli lite stressad med tanke på att det möte jag ska till efter detta närmar sig med stormsteg. Nåväl, detta måste ju redas ut så vad jag gör är att jag skriver en lapp där jag inkluderar fyra saker: en förklaring, mitt namn, mitt telefonnummer och en ursäkt. Vi är nu uppe i fyra sådana. Mannen som nu har tagit över kontakten med länsman låter än mer skärrad när han med panik i rösten släpper bomben att terroristen precis har skickat in en lapp i lägenheten och refererar omgående innehållet för polisen.
Jag förstår om de blir rädda och skärrade, någon har ju faktiskt försökt att ta sig in i deras lägenhet men nu borde de inse att jag eventuellt inte har onda avsikter med besöket. Icke.

Nåväl, jag inser att jag inte lär få möjligheten att förklara mig för det gamla paret så jag tänker att jag ändå har lämnat mina kontaktuppgifter så polisen lär ju höra av sig och jag kan reda ut det då så jag lämnar platsen och beger mig mot porten.

I mitten ev de sista trappstegen möter jag två poliskonstaplar som precis kliver in genom dörren. Jag stannar dead och poliserna gör detsamma med det lilla tillägget att händerna går rakt till pistolerna. Off to a bad start.

Jag säger ursäkta och att jag antar att de är här på grund av mig och att jag kan förklara alltihop. De ser lite skeptiska ut och frågar om jag kan identifiera mig. Remember how I said my wallet was at home? Nu blev det ganska viktigt helt plötsligt...

Det hela går vidare med att jag får visa poliserna vägen till the scene of the crime, så att säga, och när den ene går in till det vettskrämda paret så får jag gå iväg en bit och tala med den andre.
Det frågas vad jag heter, vad har jag för personnummer, har jag några syskon, några barn. Därefter går han iväg och ringer in det till nån slags central för att fastställa att jag är den jag är. När det är klart kommer han tillbaka och jag har tagit reda på vilken port jag egentligen skulle till. Den andre polismannen komme rut från lägenheten och flinar och säger att jag tydligen har skickat in en lapp. Jag förklarar en gång till vad som har hänt och det hela slutar med att den polisman jag pratat med följer med till rätt lägenhet och observerar när jag öppnar den dörren och till slut kan lämna nyckeln.

På kvällen återberättar jag hela härligheten för min fru som bara skrattar och säger: Det är så typiskt dig! Om någon annan hade råkat ut för detta så hade jag blivit förvånad men med dig: nej.

Yo, when the long arm of the law...

Resande

2008-05-21T13:35:00.000+02:00

Ofta när våra förtroendevalda "granskas" så tycker jag att det blir ganska småsint och tråkigt.
Jag brukar hävda att politiker inte är mer än människor, vilket i sig är en jävla tur, och vi borde (be)döma dem för vad de uträttar. Idag skriver Aftonbladet här och här om politikernas resvanor.
Klimatkrisen ter sig som ett av de värre problemen mänskligheten ställts inför och skall vi komma tillrätta med problemen så kommer det att behövas att vi anstränger oss tillsammans. Det kommer att krävas att man ändrar sitt beteende och det kommer att bli obekvämt förmodligen.
Vad som också kommer att behövas är att våra förtroendevalda går i bräschen för detta och verkligen föregår med gott exempel. Tyvärr så är det så att det innebär vissa uppoffringar att vara politiker på riksdagsnivå och om man inte mäktar med dessa så kanske man skall skaffa sig ett annat jobb. Det är upp till er riksdagskvinnor och -män att bygga det förtroende som krävs för att vi andra skall känna att det är allvar nu och att ni lägger samma krav och ansvar på er själva som på folket. En eloge till dem som väljer bort flyget för det mer miljövänliga tåget och till er andra: Skäms, ta mig fan!

Entreprenörer

2008-05-20T09:05:00.001+02:00

Jag läser kolumnerna i Metro på väg till jobbet. Ibland ganska roliga, oftast ganska intetsägande. En som dock alltid levererar är Johan Staël von Holstein.
Där har vi en kolumnist som drivit "varför laga det som inte är sönder?" till perfektion. Varje tisdag, tror jag, kommer en ny kolumn från denne entreprenörernas ståtlige förkämpe, denne jantarnas nemesis.
Det är bara en sak. Han skriver samma kolumn om och om och om och om igen. Alla fulla av samma gnäll om alla otäcka jantar, oklart vilka de är dock, och alltid så är lösningen på alla problem .. pay attention, här kommer det .. nej, just det, det finns inga lösningar. Bara gnäll, gnäll, gnäll.
Snälla ansvarige redaktör på Metro, avkräv herr Holstein en kolumn som inte redan publicerats alldeles för många gånger.

Riktiga entreprenörer måste man dock beundra.

Pretender

2008-05-19T09:39:00.000+02:00

Imorse lämnade jag min son på dagis.
Som vanligt.
Ute på gården stoppade jag hörlurarna i öronen och slog på musiken.
Som vanligt.
Därefter styrdes kosan mot det kommunala transportmedlet som skulle föra mig till arbetet.
Som vanligt.
Väl på plats vid stationen upphörde dock vanligheterna. Där står två vilsna tonåringar och delar ut någon slags reklam. Jag får en av deras freebies och kikar på vad för slags härlighetserbjudande jag har privilegiet att ta del av. Det visar sig att det är Nya(!?) Moderaterna som är avsändare. Själva produkten är en påse frön, morotsfrön närmare bestämt, och copyn är "Moderaternas morötter får Sverige att växa!"
Pojkstackaren ser lite förvånad och besviken ut när jag lämnar tillbaka påsen med ett "Tack men nej tack" och går vidare mot plattformen. Flera tankar om hur fel och illa kampanjen är dyker upp i mitt huvud men det som är så roligt med det hela är att precis när jag tar emot påsen så startar en ny låt i min spelare och det är The Great Pretender med The Platters. Jag står alltså med ett moderat reklambudskap i mina händer, tänker på Fredrik Reinfeldt och hör "Ooh yes, I'm the great preeteender."
Fantastiskt.

Oh yes, I'm the great pretender
Pretending that I'm doing well
My need is such; I pretend too much
I'm lonely but no one can tell.

Oh yes, I'm the great pretender
A drift in a world of my own
I play the game; but to my real shame
You've let me to dream all alone.

Norrbotten

2008-05-17T22:06:00.001+02:00

Om det är nånting som elever i dagens skola borde få lära sig så är det att sålla i det massiva informationsflödet som vi upplever i dagens samhälle. Någon kanske borde påpeka det för Jan Björklund och resten av Folkpartiet så de kan släppa sina vansinniga idéer om att skeppa skolan rakt in i 50-talet. Men de kommer inte att lyssna såklart. De kommer inte att ge sig förrän Caligula är på plats vid katedern och smisk på bara stjärten är gängse rutin för sen ankomst såväl som dåligt inövade glosor.
Men lika lite som jag tycker om Folkpartiet så mycket tycker jag om nyheter. Men är det något jag älskar så är det lokala nyheter. Jag kan sitta i timmar och bara njuta av att läsa om hur ett gammalt par har hittat en förirrad humla i sin hall eller hur någon ar siktat en turkduva härom veckan. Nu är jag lite orolig över att mitt favoritmedia, Pitå-Tidningen, har släppt lite på sin lokala anknytning och blivit lite väl världsvana. Man skriver liksom inte bara nästgårds längre.
Vi får se hur det går...

Storartat

2008-05-16T15:50:00.000+02:00

Ibland hamnar man i situationer där man känner sig priviligierad över att man får leva och uppleva den tid som är vår. Situationer där man kommer på sig själv med att bara gapa i förundran och inte förmå sig att stänga munnen förrän det görs påmint att fibrerna i de kläder man bär sedan länge är mättade på vätska.
I de här korta men ack så värdefulla stunderna när man känner hur andan stannar i halsen av pur förtjusning över det fantastiska man får uppleva.
Ett slags euforiskt lugn sprider sig i kroppen och man känner att nu kan inget gå fel. Inget. För vad som än händer så finns det där. Det där som får en att känna sig sådär lätt och svävande. Sådär nästan fult lycklig.

För bara några dagar sedan upplevde jag detta senast.

Självklart pratar jag om Calvin.

Som om det inte var uppenbart nog...

Garderober

2008-05-14T20:06:00.000+02:00

I mediesammanhang talas det ofta om att vara nyhetsledande. Detta är något som tydligen är mycket bra och därför strävas efter. Vad det innebär i korthet är att helt enkelt vara först med att berätta för alla när något nytt har hänt. Lite som när morsans polare ringer med andan i halsen så att de knappt mäktar med att haspla ur sig att grannens hund har humpat katten bakom ladan medans ankorna hejade på. Skvaller. Typ.
Idag var det Bein som var nyhetsledande när han på sin blogg avslöjade att Kaprate Kid spelar för det andra laget.
Det hävdas alltså att jag ligger med killar. Det är inte sant. Inte för att det är något fel med att ligga med killar, Bein gör det och trivs med livsstilen och det är cool med mig. Jag, däremot, gör det inte. Saken är den att jag inte ligger mycket överhuvudtaget. Jag fick nämligen till det med the missus för omkring 26 månader sen och har haft lite av en dryspell sen dess. Barn är något fantastiskt. Alltid och hela tiden. På alla plan.

Föräldramöte

2008-05-14T12:07:00.000+02:00

Var på mitt livs första föräldramöte häromdagen.
Helt galet.
Scenariot är som följer.
Jag stressar in 20 min sent och möts av ett lekrum där de andra föräldrarna sitter som ljus utmed väggarna och lyssnar på fröknarna, eller förskollärarna som det tydligen kallas nu, med en närmast frireligiös uppsyn. Efter att snabbt låtit blicken svepa över lokalen så ser jag hur samtliga telningar far runt i någon slags dans/lek/spasm och skriker och stojar som barn gör. Alla barn utom ett. Såklart. Min son står med en mugg i näven vid fikavagnen och gör inget annat än att sänka äppeljuice. Dansgolvet är till för dem som inte har råd att stå i baren...
Jag tar plats bredvid grabben och lyssnar på fröknarnas föreläsning om vad de sysslar med om dagarna och varför. Tydligen har jag missat det mesta eftersom det fem minuter senare är dags för den obligatoriska rundan av Q&A. Och det är nu som det hela urartar till den lika obligatoriska tävlingen om vem som är den mest engagerade föräldern.
Det ställs frågor som om ingen morgondag står att finna. Hur äts det? Hur tussas barnen ihop i olika grupper? Och så vidare i oändlighet. Efter 10 minuter önskar jag inget hellre än att någon vänlig själ kommer in och bara skjuter mig. Rakt av.
Alla vet att frågorna som kommer inte handlar om att föräldrarna är intresserade utan om att man ska visa att man minsann har tänkt på allt som har med den pedagogiska fostran av sin egen lilla mönstermedborgare. Dessutom är samtliga föräldrar typ 10 år äldre än mig vilket i sig är obehagligt.
Efter en halvtimme i Purgatorium så var det dags att gå hem. Efter att toalett med potta uppsökts då löst räknat 300 muggar äppeljuice började göra sig påminda.
Världsklass.

För övrigt så lirar Henke i EM och Pelle Prestberg i Leksand. Det går bra nu...
Kunde bara Brage skärpa till sig mot Sylvia på söndag så kan detta bli mycket bra.

Mycket bra...